Högdjur

Högdjur, jagtv., vissa slag af villebråd, i synnerhet hjortdjur (elg, kronhjort och rådjur), hvarå jagten varit konungen och frälsemännen uteslutande eller företrädesvis förbehållen. Redan östgötalagen (affattad omkr. år 1290) förklarade rådjuret vara "konungs djur"; under 1400-talet började man hänföra hjorten till samma kategori, och på 1500-talet fördes äfven elgen dit. Under Vasaättens tid benämndes dessa djurarter konungens "fridkallade djur". I Sverige har denna klassindelning af villebrådet strängast vidmakthållits under senare hälften af 1600-talet, med det undantag att elg, hjort och rådjur i de mindre bebyggda landskapen då fingo, i laglig tid, jagas af allmogen. Också i afseende på rapphönsen gällde under sistnämnda tid det särskilda jagtprivilegiet. Ehuru detta privilegium formligen upphäfdes genom skatteköpsförordningen af 1789, efter hvilken tid hvarje jordegare hade rätt att å egen mark jaga högdjur, qvarstod dock denna benämning i jagtstadgan af 1808, hvarest den då afsåg sådant mera betydande villebråd, som företrädesvis borde sparas, och hvars jagande under förbjuden tid eller å förbjuden mark medförde strängare ansvar. Till högdjur räknades i nämnda jagtstadga elg, kronhjort, dofhjort, rådjur, vild-ren och svan, hvilka utgjorde den s. k. "stora jagten". För öfrigt har man i de flesta europeiska land, i synnerhet der länsväsendet herskat, iakttagit samma rangskilnad mellan villebrådsarterna och hållit på denna dess strängare, ju mer aristokratiskt utbildadt samhällsskicket varit. J. W. L.