Humanisera. Se Human.
Humanism (af Lat. humanus, mensklig, af homo, menniska), en under reformationstidenvarfvet framträdande bildningsform, hvilken trädde i öppen fejd mot medeltidens skolastiska klosterlärdom. Humanismen uppställde såsom sitt mål förvärfvandet af en rent mensklig bildning, särskildt sådan man fann den hos den klassiska forntidens bättre författare. Med lefvande intresse började man framleta och studera dessa. Hvarken latinet eller grekiskan hade, icke ens efter den antika kulturens undergång, fullständigt upphört att vara lefvande språk. De hade fortfarande en vidsträcktare användning än de egentliga folkspråken; ty under hela medeltiden var i de romersk-katolska staterna latinet kyrkans, domstolarnas och de lärdes språk, liksom grekiskan var det inom bysantinska riket. Nu sattes studiet och kommenterandet af de gamle, såsom ensamt ledande till den sanna bildningen, i spetsen för de vetenskaper, som skulle tjena till menniskans andliga uppfostran (humaniora), och naturligt nog kom derför begreppet humanism småningom att blifva liktydigt med insigter i den klassiska filologien. en betydelse, som ordet mångenstädes bibehållit in på vår tid. Denna i det 15:de årh. nyvaknade ifver för odlandet af den klassiska literaturen, spårad redan hos Abailard och Salisbury samt fortsatt af Petrarca, Boccaccio m. fl., lade grunden för hela den moderna bildningen, hvilken ända till Basedows och Campes tid (slutet af 18:de' årh.) obestridt hemtade sin hufvudnäring från klassiciteten. Humanismen visade emellertid snart, att den saknade sinne för de vidgade vyer, som konstens och vetenskapernas uppblomstring öppnade för menskligheten; och derför förföll den äfven snart i en ensidig dyrkan af bokstafven, som godt kunde mäta sig med skolastikens inskränkthet och som ofta gjorde den till ett lämpligt föremål för satiriska anfall. - I senare hälften af 1700-talet framträdde, i strid mot denna s. k. klassiska humanism, en sträfvan efter verklig humanism i filosofisk mening. Den har kallats humanitarism och är på det närmaste beslägtad med den inom undervisningsväsendet framträdande s. k. filantropismen (se Basedow och Gampe). Sedan denna tid har man alltmer kommit till klarhet derom att kunskapen om den klassiska forntiden ej kan i sig innesluta bildningens mångfaldiga områden, att tvärtom det moderna lifvet och den moderna bildningen med sina långsamt vunna vetenskapliga resultat svällt ut vida öfver den antika verldens synkrets. Det är likväl först i den senaste tiden som man lärt sig inse, att det allt annat åsidosättande studiet af greker och romare, hvilket länge kännetecknade humanismens afläggar, de s. k. lärdonisskolorna, är ett farligt missbruk. - Med humanism har man äfven betecknat den kosmopolitiska ande, som allt sedan Herders och Lessings tid genomgår Europas nyare literatur, hvilken söker i sig sammanfatta allt. som är föremål för mensklighetens känslor och sträfvanden. R. G.