Hummer, Homarus vulgaris Edw., zool., ett kräftdjur, tillhörande fam. Astacidae, gruppen Macroura, underordningen Decapoda samt ordningen Podophthalmia. Från flodkräftorna (Astacus) skilja sig humrarna genom en mera hoptryckt, tandad hufvudtagg (rostrum), sista bröstringens orörlighet o. s. v. Utom vanliga hummern äro två arter kända, af hvilka den ena, H. americanus, tillhör Nord-Amerika och blifver större än vår hummer, den andra, H. capensis, södra Afrika samt når blott några få tums längd. Vanliga hummern tillhör Nordsjön och Atlanten. Den går söderut ned till spanska kusten samt förekommer, ehuru mera sällsynt, i Medelhafvet. Norrut är han utbredd ända upp till polcirkeln; men han aftager i antal, ju mera man kominer norrut. Vid Storbritanniens kuster är han talrik, likasom på passande ställen vid franska kusten samt vid Norges syd- och sydvestkust. I Sverige finnes hummern långs hela vestra kusten ända ned till Öresund, dit han någon gång, ehuru sällan, ingår. Han är talrikast i Skagerak, men aftager i antal söderut. Hummern når en längd af omkr. 50 cm., och enstaka gamla exemplar hafva erhållits, hvilka betydligt öfverstigit denna längd. Redan humrar af nyss nämnda storlek äro dock tämligen sällsynta. Till färgen är han mer eller mindre mörkt svartgrön, stundom med blåaktiga fläckar. Färgen varierar efter olika botten, och stundom, förmodligen till följd af någon
sjuklighet, anträffas humrar med ljusa, röda eller gulaktiga fläckar och strimmor. Hummern vistas uteslutande i närheten af kusterna och företager inga längre vandringar, ehuru man stundom funnit den stimvis simma omkring. Hälst håller han sig på berg- och stenbotten, beväxt med alger, bland hvilka han ligger dold och lurar på rof. Under den varmare årstiden går han upp på grundt vatten, stundom ända in mot stranden. Om vintern håller han sig mera på djupet och tål ej kölden. Hummern är mycket glupsk och lefver uteslutande af animaliska födoämnen, fisk samt smärre hafsdjur, hvilka han griper och sönderdelar med sina stora gripklor. Fortplantningen såväl som skalfällningen synes ej vara bunden vid någon viss årstid; men i allmänhet försiggår parningen under hösten och vintern, och de flesta ungarna utkläckas under sommarmånaderna. Flertalet humrar byter äfven om skal under Juli och Augusti månader. Honan har ett stort antal ägg, stundom ända till 20,000, hvilka befruktas inuti kroppen samt derefter föras ut och fästas på stjertens fotlika bihang, der de bäras intill kläckningen. Ungarna äro till utseendet olika de gamla och genomgå åtskilliga metamorfoser, innan de få sin slutliga skapnad, hvilket antages ske på ungefär en månads tid. De simma till en början lifligt omkring vid hafsytan och äro under detta yngelstadium, synnerligast då de efter tredje skalömsningen börja alltmera antaga den äldre hummerns form, utsatta för ifrig förföljelse af fiskar och vattenfoglar samt omkomma i stor mängd. Efter tredje, skalömsningen draga de sig ned på bottnen och äro under denna period, allt intill dess de blifvit några tum långa, svåråtkomliga och föga kända. Fortplantningsfärdig blifver hummern i allmänhet först vid omkr. 20 cm. längd, ehuru man anträffar äfven mindre humrar, af 15 å 17 cm. längd, med mogen rom. - Hummern påstås nå en ålder af 12-14 år, men upphör som äldre att växa och byter sålunda ej mera om skal. Tillväxten kan nämligen endast ske derigenom att det gamla skalet fålles. Vid skalömsningen, hvilken, sedan hummern lemnat yngelstadiet, synes försiggå blott en gång om året, brister det gamla skalet. Dervid uppstå en tvärspringa mellan ryggskölden och första stjertringen samt en springa långs ryggsköldens midt, och genom den trekantiga öppning, som på detta sätt bildas, utdrages småningom kroppen ur det gamla skalet, en process, som är förenad med stora svårigheter. Många humrar omkomma till följd deraf under skalömsningen, och de äro under denna tid dessutom fullkomligt hjelplösa mot sina fiender. R. I..