Hutten, Ulrich von, tysk humanist, född d. 21 April 1488 på slottet Steckelberg vid Fulda, blef af sin fader bestämd för munklifvet och 1499 förd till klostret Fulda, der han vid mogen ålder skulle intagas såsom munk. Men klosterlifvet blef den unge, liflige H. för tungt, och 1505 flydde han från Fulda, hvarefter han, förskjuten af sin fader, under den största fattigdom irrade omkring i Tyskland. Han besökte universiteten i Köln, Erfurt, Frankfurt a. n. Oder, Leipzig, Rostock, Wittenberg och Wied samt idkade der humanistiska studier. Äfven sysslade han något med skaldskap samt författade bl. a. två böcker klagosånger öfver sina personliga fiender och en dikt om verskonsten, hvilken vann mycket erkännande. För att förskaffa sig ett lefvebröd begaf han sig 1512 till Italien och började der studera juridik, men tvangs inom kort af nöden att afbryta studierna och taga krigstjenst. Återkommen till Tyskland 1513, erhöll han genom en af sina humanistiska vänner en förmånlig anställning hos ärkebiskop Albrekt af Magdeburg och Mainz. 1515 blef han försonad med sin familj, då han i fem tal och i den mästerliga dialogen Phalarismus vädjade till den allmänna opinionen i Tyskland mot hertig Ulrik af Würtemberg, hvilken mördat en hans frände. I Dec. s. å. begaf H. sig åter till Italien för att afsluta sina juridiska studier. Han förmådde dock icke öfvervinna sin ovilja för juridiken, utan egnade större delen af sin tid åt de grekiska auktorerna, i synnerhet Lukianos, hvilken också kom att utöfva ett märkbart inflytande på hans författareskap. Oaktadt H. sålunda ej förvärfvade någon akademisk grad, hade han dock redan ett namn som talangfull förkämpe för humanismens sak. I bitande epigram hade han gisslat påfven Julius II:s fel och dominikanmunkarnas förföljelser emot Reuchlin, och i den bekanta satiren "Epistolae obscurorum virorum" hade han icke ringa del. Vid sin återkomst till Tyskland 1517 kröntes han också af kejsar Maximilian med skaldelagern. Från denna tid fattade H. klart sin lifsuppgift: strid för Tysklands enhet och emot Roms öfvervälde. Redan s. å. utgaf han Laurentius Vallas skrift "De donatione Constantini quid veri habeat", hvilken angrep sjelfva grunden för påfvens verldsliga makt, och vid riksdagen i Augsburg 1518 - hvilken han besökte i ärkebiskopens af Mainz följe - ställde han i skriften Ad principes germanos ut bettum turcis inferant exhortatoria till tyska nationen en eldig uppmaning att enigt kämpa emot sina farligaste fiender, turkarna. Trött på hoflifvet, lemnade H. 1519 ärkebiskopens tjenst och begaf sig till Franz von Sickingen, tillsammans med hvilken han gjorde ett kort fälttåg mot sin gamle fiende Ulrik af Würtemberg. Följande år utgaf han den etterdrypande satiren "Vadiscus eller den romerska treenigheten" (på latin), i hvilken han bl. a. säger, att tre saker äro oräkneliga i Rom: liderliga qvinnor, prester och skrifvare; med tre saker drifver romaren handel: med Kristus, med andliga förläningar och med qvinnor; tre saker för pilgrimen med sig från Rom: ett orent samvete, en dålig mage och en tom penningpung; från Rom äro tre ting bannlysta: enkelhet, måttlighet och fromhet. Naturligtvis trädde han tidigt i förbindelse med Luther, hvilken han ansåg vara rätte mannen att krossa Roms välde. Endast i oppositionen, ej i medlet till räddning, voro dock dessa båda män eniga. Medan Luther hos de tyska furstarna sökte sitt stöd och sålunda medverkade till Tysklands splittring, vände sig H. till kejsaren, hvars makt han ville öka genom klostrens och biskopsstiftens reduktion. För H. var Tysklands nationella och politiska enhet en hufvudsak; och då kejsar Karl V lika litet som hans broder, konung Ferdinand, ville lyssna till H:s ord och ställa sig i spetsen för en kyrklig reformation, som tillika blefve en politisk, vädjade H. liksom hans vän, Franz von Sickingen, till revolutionen och kallade till sitt bistånd det reformlystna riksridderskapet. På samma gång upphör H. att begagna sig af de lärdes språk, latinet, och derefter talar han till sina anhängare på sitt och deras modersmål i Klag und vormanung gegen den übermässigen gewalt des bapsts (1520) samt i Neue gespräche (1521). Utgången af riksdagen i Worms eggade H.- till ännu ifrigare verksamhet: en massa stridsskrifter utgingo från honom, och städerna sökte han, ehuru förgäfves, förmå att gemensamt med adeln verka för inskränkandet af furstarnas makt och upprättandet af en tysk nationalkyrka. I slutet af 1522 öppnades striden af Sickingen i spetsen för ridderskapet vid Rhen. Då hans anfall på Trier misslyckades, aflägsnade han den mycket hatade H. från sin närhet. H. fann då en tillflyktsort i Schweiz hos reformatorn Zwingli. Kort derefter afled han på Ön Ufnau i Zurich-sjön, d. 31 Aug. (1 Sept.) 1523. H:s samlade skrifter utgåfvos 1859-62 af E. Böcking. Hans lif har D. F. Strauss tecknat i "Ulrich von H." (1858; 2:dra uppl. 1871). V. K-r.
Nordisk familjebok · första upplagan
Hutten
Ämne: Reformationens män · Teologer och predikanter
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 118–119 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗