Hypnotism

*Hypnotism. Tre teorier hafva hittills sökt göra sig gällande vid förklaringen af de hypnotiska företeelserna: 1. Den mesmerska, som antager tillvaron af ett yttre, osynligt agens, ett fluidum, som strömmar öfver från operatören på den opererade. Denna teori är nu fullständigt öfvergifven. 2. Den i rak motsats till den nyssnämnda stående, först af Braid formulerade, sedermera af Liébeault och Bernheim i Nancy i hela dess betydelse och alla dess praktiska konseqvenser fattade teorien om suggestionen (den s. k. Nancy-skolan), hvilken förklarar uppkomsten af alla hypnosens företeelser derigenom att man först uppväcker mot den svarande föreställningar, särskildt fantasiföreställningar. Ändamålet uppnås lättast och säkrast derigenom att hypnotisören medelst det talade ordet förklarar, att det och det inträffar just nu, att det redan är för handen eller att det genast skall inställa sig. Detta kallas »suggestion». Ingifver en menniska sig sjelf något, benämnes detta »autosuggestion». 3. En tredje teori, som skulle kunna kallas den somatiska (af Grek. soma, kropp) till skillnad från den sist nämnda, den psykologiska, intager en medelställning mellan de båda föregående. Den har först blifvit framställd af Charcot (den s. k. Salpêtrièreskolan), som antog, att genom fysiska retningsmedel af mångahanda slag de hypnotiska företeelserna kunna framkallas. Charcot antog metallers inverkan på kroppen, den s. k. transfert m. m., och ansåg, att genom olika mekaniska retningsmedel bestämda, typiska s. k. hypnotiska stadier kunna framkallas. Hypnosen är vidare enligt denna åsigt någonting patologiskt och räknas till nervsjukdomarna, de s. k. nevrosorna, samt saknar egentlig betydelse för den praktiska medicinen. Denna teori vindicerade en tid ensamt åt sig »vetenskaplig» betydelse, antagligen af det skäl, att den trodde sig finna endast »somatiska» tecken der, hvarest det missförstådda själstillståndet var det vigtigaste att studera, och lemnade med förakt detta senare å sido såsom ej tillhörande området för vetenskaplig forskning. Numera räknar den bland sakkunniga inga anhängare. Mot den en tid allsmäktiga Salpêtrièreskolans satser, sådana dessa dogmatiskt formulerades af Charcot och hans lärjungar, började först inom Frankrike sjelft en opposition, af Nancy-skolan; äfven i Tyskland och andra land har småningom inträdt ett omslag i samma riktning. De af Mesmer och Charcot och till en del äfven af Braid uppställda teorierna jämte de till grund för dessa liggande metoder för hypnosens frambringande hafva förlorat all tilltro och måst vika för suggestionsläran, som alltmer utvecklats genom Nancyskolan. Psykofysiologien har kunnat år från år gifva denna nya lära en allt fastare vetenskaplig grund. Frågan om berättigandet af hypnotismens användande i läkarekonsten står i samband med utbildandet af en rationel metodik, d. ä. ett förfarande, som under inga omständigheter kan medföra någon skada, men som deremot visat sig kunna skänka hjelp och lindring i mångahanda sjukdomar. Salpêtrièreskolans metodik var för de sjuka i hög grad afskräckande och farlig, under det att Nancyskolans är motsatsen. Just på grund af att man numera allmänt använder Nancyskolans metod har hypnotismens användning i läkarekonstens tjenst fått en icke anad utveckling. En hel mängd klinici och läkare från alla land, som dagligen använda hypnosen, hafva helsat den som ett välkommet och i många fall som ett öfverlägset läkemedel, hvilket kan finna användning der, hvarest allt annat förgäfves förut blifvit försökt. Otto G. Wetterstrand.