Ibisar, Tantalinee, zool., bilda en underfamilj bland storkartade foglar inom vadarnas ordning och foglarnas klass. De hafva näbben smal, mycket lång, bågböjd, mjuk (utom i spetsen), trindlagd och trubbig. Näsborrarna äro belägna i en till näbbspetsen räckande fåra; tungan är kort, klorna tämligen långa, smala, föga böjda och skarpa. Vingarna hafva andra och tredje pennorna längst. Dessa foglar bebo företrädesvis varmare trakter, och endast få arter förekomma i tempererade luftstreck. Alla vistas mer eller mindre på sumpiga ställen, några vid hafsstränder, andra på fuktiga bergsslätter eller buskrika stepper, dock alltid i närheten af träd, hvari de sofva om nätterna. Ibisarna äro sällskapliga, förtära djur af allahanda slag, men äfven växtämnen, häcka i vass och buskar, stundom i träd, samt lägga enfärgade ägg. Det dithörande Ibisslägtet, Ibis, räknar några få arter. Svarta ibisen, I. falcinellus, har bakre delen af ryggen, öfvergumpen, vingarna och stjerten mörkgröna, med metallglans, öfriga kroppsdelar rödaktigt kastanjebruna, näbben mörkgrönaktig, med brun spets, och benen grågröna. Längden kan uppgå ända till 69 cm. Svarta ibisen är hemma i sydöstra Europa och angränsande delar af Asien samt i norra Afrika; enstaka exemplar komma stundom, särskildt under flyttningstiderna, till andra delar af Europa, t. ex. till södra och mellersta Sverige. Arten är sällskaplig, häckar kolonivis och kan lätt tämjas. Af de forna egypterna dyrkades han och balsamerades. - Skarlakansibisen, I. rubra,
är skarlakansröd, med svartbrunt fan på vingpennorna, samt har näbben brunaktig, vid roten (liksom det nakna ansigtet) köttfärgad, och fötterna rödgula. Kroppslängden är 60 cm. Arten är hemma i Central- och Syd-Amerika till Amazonfloden, lefver flockvis och låter lätt tämja sig. - Heliga ibisen,
I. religiosa (se fig.), har hufvudet och halsen nakna och skulderfjädrarna dunlika; färgen är hvit, under vingarna gulaktig. Vingpennornas spetsar och de långa skulderfjädrarna äro svartblå, näbben och halshuden svart samt benen svartbruna. Kroppslängden utgör 69 cm. Denna fogel var helig för de gamla egypterna, kanske derför att han infann sig vid den tid Nilen började stiga; han ansågs äfven utrota ormar och andra skadliga djur. Hans föda lär dock hufvudsakligen bestå af insekter, ehuru han väl stundom förtär smärre kräldjur. Arten förekommer icke mera i Egypten annat än tillfälligtvis, men uppträder deremot i Nubien och talrikt i Sudan. Der häckar han framförallt i en taggig mimosa-arts kronor och visar sig föga skygg. I fångenskap blir han mycket tam och fortplantar sig i djurgårdar; af de gamle egypterna hölls han sannolikt i halftamt tillstånd, hvarunder han väl fortplantade sig, En mängd ibismumier anträffas i åtskilliga forntida egyptiska minnesmärken. C. R. S.
