Idegran

Idegran, Taxus baccata L., bot. farmak., ett ständigt grönskande, mindre träd eller buske, som hör till nat. fam. Coniferae L. (Cupressineae), kl. Dioecia L. Idegranen växer ytterst långsamt och anses kunna uppnå den högsta åldern bland alla europeiska träd. Veden är rödaktig, mycket hård och hållbar; bastet är segt, nära nog som lindbast, hvarför idegranen i vestra Sverige äfven kallas "barrlind". Grenarna äro nästan kransvis ställda och utstående, med tvåsidigt ordnade qvistar, hvilkas blad, eller "barr", väl sitta i spiral, men äro riktade åt två sidor, hvarigenom qvisten med bladen får ett tillplattadt utseende. Barren, som lefva flere år, äro omkr. 2-3 cm. långa och ett par mm. breda, lansettlikt jämnbreda, uddspetsade, tämligen mjuka, ofvan glänsande mörkgröna, under blekare gröna. Hanhängena äro nästan klotrunda, ensamma i spetsen af förkrympta, fjällbeklädda grenar; ståndarefjällen äro skaftade, sköldlika, rundade. Äfven honblomman sitter i spetsen på en outvecklad gren i bladvecken; hennes kalk bildar vid fruktens mognad en köttig, röd, upptill öppen hylsa omkring det stora, äggformiga, ovingade fröet. Idegranen förekommer hälst på något fuktig mark i skogar i det sydligare Sveriges kusttrakter. I Blekings skärgård växa idegranar på några ställen såsom mindre träd ganska talrikt tillsammans. Man finner stammarna der alldeles Öfvertäckta af tättsittande små gröna grenskott, och kronorna äro mycket täta, såsom det uppgifves till följd deraf att betande boskap afbitit de späda skotten. Idegranens barr, Summitates l. Folia Taxi, anses emellertid bestämdt vara skarpt narkotiskt giftiga, särskildt för kor och hästar. De verka likt "säfvenbom". Bären äro icke giftiga. Veden är särdeles högt värderad till finsnickeriarbeten. Svartpolerad, kallas den "tysk ebenholz". O. T. S.