Idislare, Ruminantia, Bisulca, zool., utgöra en grupp, innefattande tre ordningar, bland däggdjuren. Deras mest utmärkande kännetecken är att magen består af fyra (eller tre) afdelningar, nämligen våmmen, nätmagen, bladmagen (mångfållan) och löpmagen (se Våm, Nätmage, Mångfålla och Abomasus); om blott tre afdelningar finnas, är det bladmagen som saknas. Tarmkanalen är mycket lång (hos fåret tjugoåtta gånger längre än kroppen), med stor blindtarm. Tänderna äro af tre slag: framtänder, hörntänder och kindtänder. I öfverkäken saknas dock vanligen framtänder (som då ersättas af en broskartad valk) äfvensom hörntänder; framom kindtänderna är en stor tandlucka. Framtänderna, äfvensom de undre hörntänderna, äro nästan spadformiga, med skarpt skärande egg, och användas i förening med öfverkäkens broskartade valk att afbeta växter; öfverkäkens fram- och hörntänder äro kägelformiga och de senare hos några få arter utskjutande. Kindtänderna äro sammansatta eller strecktecknade och på tuggytan försedda med emaljveck. Underkäksgrenarna äro förenade i spetsig vinkel, och afståndet mellan deras tandrader är smalare än mellan öfverkäkens, så att båda käkarnas kindtänder i hvilande tillstånd icke täcka hvarandra fullkomligt. Vid födans tuggande föres underkäken vexelvis åt båda sidorna, hvilket beror derpå att ledknapparnas yta är flat. Egendomliga afsöndringsorgan äro de hos många arter förekommande, på tårbenet belägna, så kallade
tårgroparna och de mellan tårna, öfver klöfvarna belägna körtlarna. Idislarna äro mestadels smärt (mera sällan klumpigt) byggda, viga djur af medelmåttig eller betydande, endast undantagsvis ringa storlek. Hufvudet är jämförelsevis litet, med långsträckta käkar och bred panna, som - särskildt hos hannarna - ofta bär enkla eller greniga horn. Ögonen äro stora och lifliga, öronen stora, väl formade och uppräta, nosen kort, läpparna mycket rörliga. Halsen är lång och ganska rörlig, extremiteterna äro än långa, än medelmåttiga, dels finare, dels gröfre, med blott två nästan utan undantag sammansmälta och mycket förängda mellanhands- och mellanfotsben. På dem följa två treledade mellantår, hvilkas yttersta led omslutes af en klöf, och hvilka oftast ensamma vidröra marken; mestadels finnas äfven bakre, griffelformiga rudiment af två sidotår, hvilka framträda som lättklöfvar. Hårbeklädnaden är tät, åtliggande och mjuk, glatt, ullig eller krusig, enfärgad eller brokig; på hakan och halsen, ryggen, bogarna och svansspetsen är håret ofta förlängdt till man eller tofsar. - Idislarnas föda utgöres af allahanda slags växtämnen, hvilka intagas i stor mängd, medan djuret är i rörelse, och längre fram noggrant omtuggas, sedan djuret lagt sig att hvila. Härvid går det så till, att födoämnena i början tuggas endast obetydligt och, emedan de äro skrymmande, vid nedsväljningen utvidga en på matstrupen befintlig sidoöppning samt inkomma i våmmen och vidare i nätmagen. Dessa båda magar tjenstgöra blott såsom förvaringsrum, hvari födoämnena samlas och uppmjukas, tills de efter hand uppstötas och å nyo bringas i munnen for att omtuggas eller finare fördelas. Då födan nedsväljes för andra gången, går hon rakt ned i bladmagen och derifrån in i löpmagen, hvarest matsmältningen sker fullständigare. Detta djurens sätt att två gånger tugga födan kallas idisla och har gifvit anledning till deras namn.
Med undantag af Australien och Polynesien, dit européer dock infört åtskilliga tama arter af denna grupp, förekomma idislare i alla verldsdelar. Största spridningen hafva nöt- och hjortdjur samt antiloper, den minsta deremot giraffer och myskdjur. Nästan alla idislare äro rädda, snabba, fredliga, vackra, men dumma djur. Många lefva i hjordar, alla i sällskap, somliga tillhöra bergstrakter, andra slättbygder, några få sumpiga lågland. Flere arter hafva blifvit tamda redan i uråldriga tider och äro menniskan till ofantligt gagn såsom dragare eller lastdjur och genom sitt kött, fett, hår och skinn, sin mjölk m. m. De äro lydiga, tåliga och förnöjsamma samt för åkerbrukare och nomader alldeles oumbärliga. Äfven de vilda arterna lända mera till gagn, än de förorsaka skada; de jagas också ifrigt och höra till jagtens s. k. högdjur. Idislarna lefva i månggifte, och honan föder en, sällan två eller tre (en art dock fem till sex) ungar. I fossilt tillstånd träffas de i tertiärperiodens miocena afdelnings aflagringar. Idislarna indelas i tre ordningar: Kameldjur (Tylopoda), Dvärgmyskdjur (Traguli) och Boskapsdjur (Pecora). C. R. S.