Idun

Idun, Nord. mytol., en af åsynjorna, den eviga ungdomens gudinna och maka till Brage, skaldekonstens gud. Enligt eddan gömmer hon i en ask de äpplen, af hvilka gudarna, då de åldras, äta och derigenom återvinna sin ungdom. Om I. finnes endast en utförligare myt, som skildrar hennes bortförande af jätten Tjasse. De tre åsarna Oden, Höne och Loke voro nämligen en gång stadda på vandring och skulle laga sig mat, men deras försök i kokkonsten misslyckades. Detta vållades af jätten Tjasse, som i örnhamn slagit sig ned högt uppe i ett träd öfver deras hufvud. Tjasse förklarade, att kokningen endast i det fall skulle lyckas, att de lemnade honom hans fulla andel af köttet. Loke tyckte dock, att Tjasse tog för mycket, och slog till honom med en stång; men denna fastnade då ögonblickligen med sin ena ände vid örnens kropp och med den andra vid Lokes händer, så att, när örnen började flyga, Loke släpades ömkligen fram öfver marken. I sin nöd måste han lofva att bringa I. i Tjasses våld. Detta gjorde han äfven; han lockade henne utom Asgård, och örnjätten flög bort med henne till Trymhem. Efter I:s bortröfvande blefvo gudarna gamla och gråhåriga; man höll ting och uppdagade, att Loke var den skyldige. Han måste utfåsta sig att återföra I. till Åsgård. Iklädd Fröjas falkhamn, flög han till Trymhem, träffade der I. ensam hemma, förvandlade henne till en nöt, som han höll i sina klor, och flög tillbaka det fortaste han kunde. Men Tjasse kom snart hem, saknade I. och satte efter Loke. När gudarna sågo falken komma med nöten och förföljas af örnen, samlade de en hög spåner. Då Loke väl kommit inom borgmuren, antändes högen, och elden slog upp i Tjasses vingar, så att han vardt dräpt. - I., hvars namn är etymologiskt beslägtadt med orden id, idog o. s. v., är representanten för den hos naturen inneboende föryngrande kraften, som hvarje vår kläder fälten och träden med en ny och frisk grönska. Denna förhärjas dock af den nordliga höststormens demon, jätten Tjasse, till dess han i sin ordning öfvervinnes af Loke, den varma sommarvindens herskare, som till gudar och menniskor återför I., den förnyande och upplifvande våren. Men I. främjar dock icke blott den yttre naturens vårliga förnyelse; såsom vårdarinna af det underbara medel, hvarigenom gudarna undgå förgängelsens allmänna lag, samt äfven såsom skaldegudens maka framstår hon ock som det andliga lifvets föryngrande makt, hvilken på det närmaste är förbunden med poesien, all högre odlings yppersta blomma. Th. W.