Imperativ (af Lat. imperare, befalla, påbjuda). 1. Filos., enligt Kant en objektiv, d. ä. allmängiltig, viljenorm, tänkt i relation till en patologiskt bestämd vilja. (Motsats: maxim, godtyckligt vald bestämningsgrund.) Att viljan är patologiskt bestämd betyder, att hon ej med naturnödvändighet eller enligt sin egen natur måste följa den allmängiltiga normen, utan denna har för henne karakteren af en fordran, ett böra. Detta "böra" är dock egentligen ingenting annat än ett "vilja", nämligen under förutsättning af att förnuftet bestämmer viljan. För en helig vilja gifves derför ej häller något "böra", ty en sådan vilja är genom sin natur bestämd af förnuftet och kan rent af icke vilja något deremot stridande. Blott för ändliga viljor finnas följaktligen imperativ. - Såsom allmängiltiga och nödvändiga äro alla imperativ aprioriska, d. v. s. man kan ej lära känna dem i och genom erfarenheten, hvilken blott säger oss hvad vi vilja, men ej hvad vi böra vilja. Imperativ finnas, enligt Kant, af två slag: det
hypotetiska, som säger hvad man bör göra under förutsättning af att man vill ett annat ("den, som vill ändamålet, han vill också medlet"), och det kategoriska, som säger hvad man ovilkorligen och under alla förutsättningar bör göra. Det förra är till sin natur analytiskt, enär viljandet af medlet kan härledas ur viljandet af ändamålet; det senare åter är syntetiskt, d. v. s. viljandet kan ej härledas ur något annat. Det förra utgör sammanfattningen af klokhetens föreskrifter, det senare af sedlighetens bud. - 2. Språkv. Imperativus (underförst. modus), kallas ett visst slag af verbalformer, som tjena att uttrycka ett påbud eller en uppfordran från den talandes sida, t. ex. Lat. lege, Sv. läs!; Lat. legite, Sv. läsen!; Lat. legito ("imperativus futuri"), Sv. "du skall läsa" (2 pers. sing.) eller "han skall läsa" (3 pers. sing.) o. s. v. Till följd af denna sin betydelse kommer imperativen mycket nära konjunktiven och optativen, som ju också uttrycka en vilja eller önskan hos den talande, och kan på samma sätt som de användas för att beteckna ett antagande eller ett medgifvande, t. ex. Lat. esto, "vare det (så)". Skilnaden från dessa modi ligger deruti att imperativen, på samma gång den innebär en mera energisk och direkt viljeyttring, är så godt som alldeles oanvändbar i en subordinerad (beroende) sats. Ur nämnda betydelselikhet förklaras också hvarför imperativen så ofta ersattes eller fullständigas genom optativeller konjunktivformer. I svenskan finnes t. ex., rent etymologiskt sedt, blott en äkta imperativform: 2 pers. sing. (läs! kalla!), det öfriga är optativ ("konjunktiv") eller i optativen inkommen indikativ (2 pers. pl. läsen! 1 plur. låtom oss läsa!). De slaviska språken hafva, på ett par enstaka fall när, helt och hållet förlorat den gamla imperativen och begagna i stället optativens former. Redan i det indo-europeiska grundspråket synes en uppfordran, ställd till den talande sjelf (1 pers. i alla numeri), eller ett förbud icke hafva kunnat uttryckas på annat sätt än genom konjunktiven, den "äkta" och den "oäkta" (jfr det klassiska latinets och delvis grekiskans språkbruk); ja äfven i positiv betydelse har imperativen från äldsta tider lånat vissa former ur den s. k. oäkta konjunktiven (Brugman's "injunctivus"), en bildning, som, med undantag af att den saknar augment, är formelt identisk med ett historiskt tempus - så bl. a. 2 pers. plur., Grek. ferete, "bären", Lat. legite, "läsen" (jfr Grek. impf. e-ferete, "I buren"). Hvad som, efter afräkning häraf, återstår af den äldsta indoeuropeiska imperativen har, särskildt då samma form (t. ex. Lat. legito) kan begagnas i olika personer, utseende af att ursprungligen hafva varit nominala (kasus-)former (jfr T. stillgestanden!), af ungefär enahanda slag som infinitiven, hvilken i flere äldre och nyare språk understundom nyttjas med imperativ betydelse (jfr t. ex. Fr. voir, "se!", vid citat, T. rechts fahren: i Sv. endast vid förbud, t. ex. inte springa!). Imperativens ändelser, såväl dess egna som de nyss omtalade från konjunktiven öfverflyttade, fogades, såsom det synes, ursprungligen endast till presensstammen. Grekiskans imperativus aoristi, som. äfven i sina ändelser företer åtskilliga egendomligheter, är väl att tillskrifva en specielt grekisk utveckling. Jfr Brugman, "Morphologische untersuchungen", I. s. 163 f. och III. 1. L. H. Å. 2. O. A. D.