Impressionister kallas anhängare af en inom den moderna franska konsten framträdande riktning, hvars hufvudgrundsats är den att konsten, och särskildt måleriet, har till uppgift att återgifva endast det allmänna intrycket (Fr. l'impression) af en företeelse, utan att uppehålla sig vid de detaljer, som först framgå vid en närmare undersökning, eller som väl i verkligheten finnas, men ej äro af beskaffenhet att kunna omedelbart uppfattas. Skall t. ex. en menniskoskara framställas, så gäller det egentligen ej att återgifva de enskilda individer, af hvilka den består, utan det orediga, obestämda vimlet af det hela: vid framställningen af en mensklig kroppsrörelse är det ej konstens uppgift att återgifva muskler, draperier eller kläder i det eller det momentet af rörelsen, utan det skimrande, vibrerande färgintrycket af densamma. På samma sätt i fråga om landskap, arkitektur o. s. v. Impressionismen bildar härigenom en stark motsats till det gamla måleriet, t. ex. det från 1400- och 1500-talet, som behandlade sina bakgrunder med samma detaljrikedom och tydlighet som förgrunderna, och som öfver hufvud målade saken sådan den är, ej sådan den ter sig. Impressionisterna förkasta teoretiskt allt slentrianmässigt och traditionelt tillvägagående, opponera sig med mycken skärpa mot den s. k. akademiska, hufvudsakligen på abstrakt teckning och komposition grundade konsten, fordra val af nära till hands liggande, d. v. s. samtida, ämnen, hvarmed följer förkastandet öfver hufvud af historisk konst, samt yrka på ett omedelbart och noggrant iakttagande af naturen, synnerligen genom målning i det fria. I sina bättre alster utmärker
sig riktningen också genom liffull friskhet och omedelbarhet. En svårighet ligger dock alltid uti intryckens subjektivitet, d. v. s. deri att de äro beroende af sinnesorganens skärpa hos de olika uppfattande personligheterna. En närsynt t. ex. har säkerligen af ett ansigte eller ett landskap ett annat intryck än den långsynte eller den med en fullt normal synförmåga utrustade. Brist på vana, öfning och sympati medför andra olikheter. Men i denna intryckens olikhet ligger ett väsentligt hinder för de impressionistiska konstverkens allmänna njutbarhet. Impressionismen kan för öfrigt vid tillämpningen af sina grundsatser ingalunda fritagas från en stark benägenhet för förkonstling och ett bjert effektsökeri, uppenbarande sig i val af bisarra eller motbjudande ämnen samt underliga färgsammanställningar, med synnerlig förkärlek för bjerta, ljusa toner samt blåa eller gridelina skuggor. Härtill komma ofta en klen modellering samt i regeln sväfvande, obestämda konturer. De impressionistiska konstverken göra till följd deraf oftast intrycket af att vara ofulländade och äro i allmänhet beräknade att ses på afstånd.
Såsom ett bestämdt parti framträdde impressionisterna först i början af 1870-talet, och deras partinamn, en uppfinning, såsom det säges, af den franske kritikern Louis Leroy, förekommer i expositionsredogörelser åtminstone från år 1874. Såsom riktningens hufvudman erkännes Edouard Manet (f. 1833, d. 1883), och bland dess förnämste anhängare må nämnas Bracquemond, Degas, M:lle Merizot, Pisarro och Rafaelli. Impressionisterna, eller, såsom de äfven kalla sig, les peintres independants l. t. o. m. intransigeants, hafva sedan 1874 anordnat särskilda utställningar. Riktningen kan dock knappast kallas originel och har länge varit förberedd inom den franska konsten. Redan landskapsmålaren Th. Rousseau (d. 1867) uttalade dess hufvudgrundsats, som mer eller mindre öppet varit erkänd inom landskapsfacket. Impressionismen saknar ej häller föregångare inom den äldre konsten, såsom de italienske naturalisterna, med Michel Angelo da Caravaggio i spetsen, Frans Hals och Rembrandt bland holländarna samt, inom den spanska skolan, Velasquez. Ehuru ensidig och fanatisk, har den dock genom sin fordran på omedelbar natur-iakttagelse verkat ganska fruktbärande på konstens område. Upk.