Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och ger dem å denna ett sken af kroppslighet. Alltefter beskaffenheten af denna yta och det olika sätt, hvarpå fårgen anbringas, talar man om vägg-(mur-)målning, tafvel- (staffli-)målningr manuskript-målning o. s. v. eller om målning al fresco, i enkaustik, a tempera, i olja, aqvarell, gouache, pastell, miniatur, emalj. Jämväl de figurprydda hautelisseväfnaderna samt mosaikframställningarna få på visst sätt räknas till målarekonstens område. -- Sedan konstnären bestämt ämnet för sin framställning, söker han på ett ungefår återgifva detta i en eller flere skisser, eller utkast, å hvilka kompositionen till sina hufvuddrag är angifven, stundom äfven dess färger (färgskiss). En flyktigt tecknad skiss kallas en croquis. En ebauche är det påbörjade arbetet, med kompositionens hufvuddrag och dess olika färgpartier lätt angifna. Till ledning vid arbetets genomförande begagnar konstnären sina studier, direkta efterbildningar af enskilda partier eller figurer, som skola ingå i den blifvande kompositionen. -- För återgifvande af sitt ämne behöfver konstnären först och främst känna teckningens konst, hvarigenom han dels angifver föremålens begränsning mot den omgifvande rymden, dels dessa föremåls hufvudsakliga partier. På lägre utvecklingsstadier, t. ex. i barnens och naturfolkens, konstförsök, men äfven i det gamla Egyptens, i medeltidens, till större delen äfven i Österlandets konst, sker detta med ledning af minnet. Framställningen blir då konventionel. Ett steg framåt tages, när konstnären erkänner, att det är den sköna naturen, som skall efterbildas, och följaktligen söker att, visserligen fortfarande ur minnet, återgifva just denna. På denna ståndpunkt stå t. ex. Giotto och den äldre florentinska skolan, på visst sätt äfven det japanska måleriet. Härefter följer som det högsta stadiet den direkta naturefterbildningen med teckning efter lefvande modell (efter akt). Häri ligger betydelsen af H. van Eycks och Masaccios framträdande. För att rätt kunna uppfatta den menskliga formen samt skilja mellan hvad som är väsentligt och oväsentligt eller tillfälligt fordras kännedom om anatomi (»målareanatomi») och rörelselära. Draperistudiet afser att bibringa insigt i återgifvande af kroppens omhölje, drägten, hvarvid konstnären ofta som hjelp begagnar sig af en s. k. mannekäng. I den mån föremål aflägsnas från ögat, te de sig mindre. Linieperspektivet lär att gifva dem den rätta storleken, att återgifva de olika föremålens eller partiernas afstånd från ögat. Härigenom erhålles intrycket af djup i framställningen. Skuggläran undervisar om förhållandet mellan skuggor och dagrar, reflexer och ljusdunkel. Genom riktigt iakttagande af dess föreskrifter kan man gifva de tecknade bilderna full rundning, modellering. -- Det andra hufvudelementet i målarekonsten är sjelfva målandet. Detta kan ske medelst olika toner af samma färg, då målningen kallas monokrom, eller medelst en mångfald af färger, polykrom målning. Med afseende på användningen skiljer man mellan täckfärger och lasurfärger, af hvilka de förra äro ogenomskinliga, de senare låta en under dem anbragt färg skimra igenom. Med afseende å färgernas verkan skiljer man mellan kalla och varma (jfr Färg). Den färg, som ett föremål visar vid indifferent belysning, d. v. s. hvarken vid starkt ljus eller i skugga, kallas lokalfärg eller lokalton. Luftperspektivet lär huru lokaltonen förändras, liksom mattas, i den mån föremålet aflägsnas från ögat. Liksom linieperspektivet åsyftar det att gifva djup åt bilden, att få figurerna liksom fristående. När både konturerna och lokalfärgerna i en målning äro skarpt och bestämdt angifna, säges målningen vara hård. Äro yttergränserna luftigare, flyta färgerna genom mellantoner öfver i hvarandra, säges målningssättet vara mjukt. En plastisk hållning erhåller en målning, när teckningen hufvudsakligen framhålles, så t. ex. hos Michelangelo, David och Cornelius. Utmärker sig åter färgen genom skönhet, djup och behag, säges behandlingen vara koloristisk, såsom hos venezianerna, Rubens, Rembrandt m. fl.
I. Forntiden. 1) Egypten. Målarekonstens historia, likaväl som byggnadskonstens och bildhuggeriets, leder oss tillbaka till det forna Egypten. På väggytorna i nedre (norra) Egyptens grafkamrar från det äldsta rikets tid, hvars blomstring upphörde 2,000 år f. Kr., liksom å tempelfasaderna från en yngre period (1700--500 f. Kr.), utbreder sig en oändlig rikedom af målade bilder, vanligen färglagda flackreliefer med i stenhällen inhuggna konturer. Men jämväl smärre flyttbara föremål (möbler, redskap, mumiekistor) äro rikt prydda med målningar. Sådana finnas slutligen äfven såsom text-illustrationer i skriftrullarna. Ämnena äro omvexlande. Den äldre tidens grafmålningar gifva i regeln genremässiga skildringar ur den hädangångnes lif, hans dagliga verksamhet, jagtfärderna och fisket, förlustelserna. Dessa framställningar, med en stundom ganska utförlig, alltid fullt tydlig landskaplig bakgrund, äro af stort odlingshistoriskt intresse. Å väggarna till templen från det senare skedet framträder en mera historisk, så att säga officiel konst med framställningar af herskarnas krigiska bragder, af högtidliga mottagningar, festliga ceremonier o. d. Bilderna å mumiekistorna hafva oftast till ämne lifvet på andra sidan grafven, den hädangångnes färd till dödsriket och hans mottagande derstädes. Framställningssättet är strängt konventionelt, ej direkt naturefterbildande. Hvarje föremål återgifves, alldeles som ännu i dag å barnens teckningsförsök, från hufvudsynpunkten, oafsedt om denna för tillfället är den passande: en byggnad ses alltid i fasad, en vattendam blir en rektangel, vattnet parallella sicksacklinier. Menniskogestalten framställes visserligen i profilställning, men med bröst, armar och öga en face; skägget och drägtens veck ordnas i parallella linier. Färgerna äro klara och lifliga, jämnt utbredda mellan konturlinierna, utan spår af skuggning eller modellering, men af en förvånande teknisk godhet. Om någon konstnärlig gruppering kan ej blifva tal. Figurerna ordnas i en eller flere rader; hufvudpersonen är ofta större än bifigurerna. Förloppet i den framställda händelsen är tydligt och åskådligt berättadt. I de enskilda figurerna uttalar sig på ett omisskänligt sätt raskarakteren: axelbreda, smärta gestalter, med spänstig hållning, långa extremiteter, det hela ej utan en viss naiv, kantig gratie. Rörelsemotiven äro på ett stundom lyckligt, alltid karakteristiskt sätt återgifna.
2) Vestra Asien. Af det vestasiatiska måleriets alster i landen kring Eufrat och Tigris finnes föga i behåll. Omfångsrika målningar utgjorde dock en väsentlig del af den dekorativa prakt, som utvecklades i Assyriens och Babyloniens konungaborgar. Om kompositionernas innehåll och art få vi en föreställning genom jämförelsen med de många i sten huggna lågreliefer, som bibehållit sig till våra dagar. Väsentligen har äfven denna konst en officiel karakter. Det är konungarnas bragder i kriget och på jagten, deras förlustelser, byggnadsföretag och ceremonier, som utgöra det återkommande ämnet för skildringen. Figurerna äro af en kraftig, undersätsig hållning, med starkt utpräglade muskler, riklig skägg- och hårväxt, omsorgsfulla drägtdetaljer. Bäst, stundom rent af ypperligt tecknade äro djuren, i synnerhet hästar och lejon. Den landskapliga eller arkitektoniska bakgrunden är stundom rätt utförligt antydd, ehuru perspektiv saknas. De bibehållna målningsfragmenten utgöras af glaserade fajansplattor med figurer i lifliga färger. Det må för öfrigt ihågkommas, att de ifrågavarande landen från urminnes tid voro berömda för sina figurprydda väfnader, också ett slags målarekonst, samt att vissa motiv, som uppträda i den senare, specielt persiska, väfnadskonsten och derifråni gått öfver till de orientaliska mattoch sjalväfnaderna i allmänhet, leda sitt ursprung från Assyriens och Babyloniens urgamla verkstäder.
3) Grekland. Först hos detta lands begåfvade innebyggare antager måleriet en konstnärlig hållning, höjer det sig från den blotta dekorationens ståndpunkt till sjelfständig betydelse. Alstren af denna målarekonst hafva emellertid gått förlorade, och vår uppfattning af densamma hvilar dels på de forntida författarnas stundom ganska utförliga meddelanden, dels på de antydningar, som de grekiska vasmålningarna eller den romerska kejsaretidens dekorativa väggmålningar kunna lemna. Å de grekiska vaserna kunna vi följa en utveckling från ålderdomlig bundenhet och otymplighct i teckningen, i mycket påminnande om Egyptens och Assyriens figurframställningar, till kompositioner af en ädel klarhet och skönhet. Detta torde äfven hafva varit det stora måleriets förlopp. Många konstnärer äro namngifna. Polygnotos jämte andra arbetade på väggmålningarna i Poikile (»den brokiga»), en portik i Athen, der det då nyligen vunna slaget vid Marathon skildrades jämte motsvarande stridsscener ur mytologien och hjeltesagan. En ännu mera berömd målningscykel af hans hand: bilder ur Odyssén, prydde Lesche, knidiernas församlingssal i den heliga orakelstaden Delfoi. De gamle författarna skildra i högstämda uttryck dessa målningars härlighet och den verkan de hade på åskådaren. Närmast torde vi kunna tänka oss dem som ståtliga konturteckningar med på ett ungefär angifna lokalfärger, men utan skuggor och dagrar, som silhuetter afsättande sig mot en enfärgad bakgrund, med lifliga, väl fördelade grupper, med sköna och karakteristiska enskilda figurer, sanning i uttryck och rörelse, smidighet och gratie i draperibehandlingen. De bättre vasmålningarna i sträng, afmätt stil torde afspegla deras totalkarakter. -- Redan mot slutet af 400-talet f. Kr. framträda stafflimålningar (Apollodoros), i motsats till den äldre tidens väggmålningar. En lysande utveckling tager konsten under 300-talet, Alexander den stores århundrade. Den tekniska skickligheten höjes, naturiakttagelsen blir skarpare och mera detaljerad, och bilderna erhålla sammanhängande, naturefterbildande bakgrunder. Zeuxis från Herakleia och Parrhasios från Efesos täfla i illusorisk verkan, hvilket förutsätter förmåga att åtminstone instinktmässigt beherska perspektivet, att kunna återgifva föremålens rundning genom dagrar och skuggor. Foglarna slå ned på drufvor, som Zeuxis målat, och sjelf låter denne villa sig af ett förhänge, som Parrhasios utfört med penseln. Timanthes återgifver i ansigtsuttryck och kroppsställning själens djupaste rörelser. I en pompejansk väggmålning vill man se en efterbildning af hans berömda »Ifigenias offer». Apelles blir Alexander den stores målare och bärare af ett af forntidens populäraste konstnärsnamn. Hans arbeten: porträtt och mytologisk-allegoriska bilder af genreartad hållning, betalades med oerhörda pris samt lofordades för den natursanning och den skönhetskänsla, som uttalade sig i dem, burna af en öfverlägsen teknik och en fin iakttagelseförmåga. Såsom vanligen plägar vara fallet i en öfverförfinad tid, torde deras verkan hafva berott på en med sinlighet starkt blandad känslosamhet. -- Under den alexandrinska perioden börjar ett antikt genremåleri att utbilda sig (Antifilos, Peiraiikos m. fl.), på samma gång som stillebensmåleriet vinner erkännande. Slutligen framträder äfven landskapsmålningen. Det grekiska måleriet fortsattes under det romerska herraväldet och ger äfven den senare romerska målarekonsten dess karakter. Någon bestämd gräns mellan det förra och det senare kan ej uppdragas.
4) Etrurien. Långt innan den grekiska finare odlingen genomträngt det romerska samhället, hade den utöfvat en fruktbärande inverkan på en annan urgammal kultur, den etruriska. Etruriska målningar hafva bibehållit sig på många ställen i underjordiska grafgrottor i mellersta Italien (Chiusi, Vulci, Orvieto, framförallt Corneto). Till innehållet äro de beslägtade med motsvarande fornegyptiska grafmålningar. Här liksom der finner man hänsyftningar på den döde, på hans jordelif och dess fortsättning på andra sidan grafven. Här framställas likbegängelser, gästabud, högtidliga dansar, täflingslekar, offer, jagter m. m. i en stil, som torde gifva oss en föreställning om den äldsta grekiska konsten, sådan den tedde sig före perserkrigen och före Polygnotos' epokgörande uppträdande. Figurerna äro stela, med våldsamma, men kantiga rörelser, ordnade, såsom å en fris eller en målad vas, i rader utmed eller efter hvarandra, det hela emellertid ej utan en viss värdighet och dekorativ hållning, med en liflig, men stundom mycket konventionel färgbehandling (olika färg på män och qvinnor, rutiga hjortar, lejon med blå man, röda träd o. s. v.). I grafvar från en yngre period (Vulci) finner man direkta behandlingar af grekisk-mytologiska ämnen i en grekisk stil (Achillevs' dödsoffer m. m.).
5) Rom. Den romerska målarekonsten, hvilken, liksom andra grenar af romersk odling, under ett tidigare skede förmodligen mottagit sina inflytelser från Etrurien, är, i stort sedt, en fortsättning af den grekiska. Grekiska konstverk af berömda äldre mästare skattades högt af Roms konstvänner och samlare samt betalades med pris, som fullt motsvarade dem, som taflor af en Rafael, en Velazquez, en Dürer i våra dagar betinga. De flesta kända konstnärsnamnen från romaretiden äro grekiska, om också en och annan romare namnes (Quintus Fabius Pictor, Ludius). Philostratus d. ä. och hans brorson, af samma namn (omkr. 200 e. Kr.) hafva efterlemnat mångfaldiga tafvelbeskrifningar (bl. a. på ett galleri i Neapel), hvilka meddela vigtiga upplysningar om det senare romerska konst-måleriets ståndpunkt. De i tämligen stort antal bibehållna verken tillhöra uteslutande dekorationsmåleriet och äro alster af handtverkare, ej konstnärer, men afspegla utan tvifvel den egentliga konstens allmänna hållning, dess färgeffekter, dess motiv och kompositionssätt. Rom och Pompeji äro de två hufvudorterna för dessa målningar. Det s. k. Aldobrandinska bröllopet (se d. o.) är till utförandet ett handtverksmässigt arbete, men genomträngdt af en stilla melankolisk skönhet, ädelt i komposition och draperibehandling. Ruinerna af kejsarepalatsen på Palatinska kullen visa lemningar af flere väggmålningar, bland dem en framställning af Io och Argos med Hermes, hvilken hänföres till ett original af athenaren Nikias, Praxiteles' samtida. De s. k. odyssélandskapen, funna på Esqvilinska kullen, gifva ståtliga och fantasirika prof på antikt landskapsmåleri. De dekorativa väggmålningarna i Titustermerna, numera förstörda, gåfvo på 1500-talet uppslaget till Rafaels dekoration af Vatikanens loggier och den s. k. grottesk-orneringen. Talrikast hafva dessa väggmålningar bibehållit sig i det af en jordbäfning år 79 e. Kr. förstörda, sedermera af ett asklager dolda Pompeji i Kampanien. Knappast något hus har der saknat färgens prydnad. I regeln utgöres den dekorativa stommen af en skenarkitektur med socklar, kolonner, arkitraver, friser och listverk, än efterbildande verkligheten, än af mera nyckfull, fantastisk art (se Grottesk). Någon gång är hela väggen upptagen af en enda framställning, vanligen äro dock bilderna anbragta i de öppna fälten mellan de målade arkitekturdelarna. Omvexlingen af ämnen är stor. Här förekomma allvarsamma scener ur den gamla guda- och hjeltesagan, skämtsamma småbilder, i hvilka amorinerna vanligen spela en framstående rol, enstaka figurer (centaurer, bacchanter, danserskor), genremässiga framställningar af olika yrken, landskap, villor, stilleben. Utförandet är vanligen tämligen vårdslöst, men motiven och rörelserna äro fulla af ett täckt, ofta skalkaktigt behag, t. ex. i den vackra kompositionen »flicka, som funnit ett fogelbo fullt af amoriner». Färgerna äro glada, lifliga och bjerta. Tekniken är fresko eller ock ett slags modifierad enkaustik. Det hela ger ett högt begrepp om konstsinnet i kejsaretidens romarerike, särskildt då man betänker, att Pompeji var en föga ansenlig småstad. -- Om mosaikteknikens användning under den romerska tiden se Mosaik.
II. Medeltiden. 1) Det gammalkristna måleriet. När den unga kristendomen ville med måleriets hjelp gifva uttryck åt sina nya tankar, kläddes dessa till en början i den antika konstens former. De återstoder af fornkristna målningar, som i tämligen stort antal, ehuru i allmänhet i mycket skadadt skick, anträffas i de romerska katakomberna och som kunna följas tillbaka ända till slutet af 1:sta årh., bära i allt hufvudsakligt det enklare antika dekoration srnåleriets karakter. Om arten af dessa målningar: symboler, bilder ur Gamla och Nya testamentet, antika motiv, såsom »den gode herden», Orfeus, se Katakomber, Kristusbilder, Kristusmonogram, Kristussymboler, Mariabilder. Hela denna fornkristna konst har ett anspråkslöst, men barnsligt älskvärdt tycke, öfver hvilket ännu dröjer ett vemodigt skimmer af antikens sjunkande glans. Sedan kristendomen vunnit en yttre maktställning (300-talet), stegrades dess anspråk i alla riktningar. Den praktfulla, färgrika mosaiken (se d. o.) blef då den kristna målarekonstens förnämsta uttrycksmedel. Ett sjunkande ur ren formel synpunkt är uppenbart, men tankeinnehållet vidgas, de enskilda typerna stadgas och vinna sjelfständighet. -- 2) Bysantinsk målarekonst. Ur den fornkristna konsten framgår den bysantinska, som under 500--600-talen upplefver sin första blomstringsperiod med Konstantinopel och Ravenna till hufvudorter, en värdig, praktfull och solid konst, men på samma gång stel och konventionel. Fresker, mosaiker och miniaturmålningar utföras i stor myckenhet. Verksamheten hämmas i någon mån genom bildstormarnas (ikonoklasternas) stridigheter (726--842), men derefter följer under kejsarna af det macedoniska huset en efterblomstring, som fortgår till årtusendets slut. Äfven under Paleologernas tid (1200--1300-talen) röner konsten uppmuntran. De direkta spåren af antik inflytelse, som stundom förnimmas i äldre arbeten, framförallt i de illustrerade manuskriptens präktiga miniaturer, hafva försvunnit. Den kyrkliga karakteren blir förherskande; stelheten och konventionalismen, som funnits redan från början, tilltaga alltmer. Den dekorativa hållningen i förfallperiodens arbeten är dock ännu ofta förträfflig. Hufvudorter för detta sen-bysantinska måleri äro klostren på berget Athos. Der hade Manuel Panselinos, det mest frejdade namnet från denna tid, arbetat, och en af hans beundrare, munken Dionysios, sammanskref der den berömda »Målareboken från berget Athos», som lemnar noggranna föreskrifter ej blott om de tekniska förfaringssätten, utan äfven om kompositionerna och de enskilda figurernas anordning. Den bysantinska konsten utöfvade under sin långa tillvaro en betydande inverkan åt alla håll, i Österlandet såväl som i Vesterlandet. Dess traditioner lefva ännu qvar i den moderna ryska helgonbildsfabrikationen. -- 3) Romansk målarekonst. Medan det östromerska riket, med Bysans till hufvudstad, intog platsen som verldens främsta kulturstat, herskade i vestra Europa förvirring och oreda. Anmärkningsvärda företeelser på målarekonstens område under denna aflägsna tidrymd äro det irländska manuskriptmåleriet (se Miniatur) samt de karolingiska konststräfvandena: försök, som gjordes under Karl den store att upptaga de antika konsttraditionerna på miniaturmålningens, väggmålningens och mosaikteknikens område. Ur den oreda, som följde på den store kejsarens död (814), arbetade sig efter hand fram det tyskromerska kejsaredömet och den romanska konsten. Detta är tidrymden för kyrkans högsta makt. I kyrkan och klostren har denna konst sitt egentliga verksamhetsområde, de andlige äro dess förnämsta utöfvare. -- Om man undantager manuskriptmåleriet, träder målarekonsten helt och hållet i arkitekturens tjenst. Den framträder här dels som vägg- och takmålning, dels som glasmåleri (se d. o.), båda af väsentligen dekorativ hållning. Kompositionerna sakna ej lif, de enskilda gestalterna kunna vara uttrycksfulla nog, men detaljutförandet lider af många brister. Naturiakttagelsen är ringa; formerna äro tunga, rörelserna otympliga. Allvar och en viss värdighet finnas dock. En stark lyftning uppenbarar sig mot periodens slut, de första korstågens och det gryende chevaleriets tid. -- 4) Gotisk målarekonst (jfr Gotik). Efter den romanska följer den gotiska stilperioden, hvilken i Europa norr om Alperna ger arkitekturen och ornamentiken deras karakter långt in på 1500-talet, men hvars slutgräns på måleriets område kan sättas något tidigare. Konsten finner numera äfven verldsliga utöfvare samt träder i en mera omedelbar förbindelse med naturen och verkligheten. Miniaturmåleriet blomstrar, utan att dock utöfva någon genomgripande inflytelse på konstens utveckling, då dess alster, osedda af mängden, gömmas i de förnämes bokskatter. Väggoch takmålningen förlorar i betydelse till följd af den gotiska arkitekturens egendomliga beskaffenhet, med smala väggfält mellan breda fönster och hvalf af svindlande höjd, der målningen kommer långt från ögat. I stället öfvas med stor framgång glasmåleriet, som nu genomlefver sin egentliga storhetsperiod, och i flere land (Frankrike, Flandern) erhåller hautelisseväfveriet en konstnärlig utveckling. Jemväl tafvelmåleri börjar idkas, a tempera, d. v. s. med gummiartade bindämnen för färgen (ej olja) på kritgrund. Målareskolor uppstå på flere håll (i Prag, Köln m. fl. orter). Konsten grundar sig ännu ej på omedelbar naturefterbildning, men verkligheten iakttages dock noggrannare än förut, om ock så att säga på afstånd. Uppfattningen af densamma färgas emellertid starkt af tidens svärmiska sinnesriktning. Gotiken hyser en viss förkärlek för det täcka, ungdomliga å ena sidan och vördnadsvärd ålderdom å den andra, men är mindre lycklig i återgifvande af den manliga mogenheten. Gestalterna äro i regeln långsmala och sirliga, med lutande hufvud och konturen höjd i långsträckta våglinier. Ur de kantiga åtbörderna tala ofta en djup innerlighet och en viss tafatt gratie; öfver det hela hvilar en doft af omedveten nobless och försynt höfviskhet. Färgbehandlingen är enkel och kraftfull, med få, men lysande färger utan starkare aftoningar. -- 5) Den italienska målarekonsten företer åtskilliga olikheter med den nyss skildrade konsten norr om Alperna. Inflytelserna från antiken -- hufvudsakligen dock märkbara på skulpturens område -- samt från den fornkristna och den bysantinska konsten äro här mera omedelbara. Äfven de yttre sociala förhållandena voro i många afseenden olika. Mosaiktekniken öfvas fortfarande med framgång, men för öfrigt är verksamheten under den tidigare period, som motsvarar romanismen, ej synnerligen liflig. På 1200-talet framträder såsom den förste namngifne konstnären den berömde Cimabue, som i någon mån bryter med de äldre traditionerna. Hans lärjunge Giotto di Bondone (d. 1336) blir den egentlige grundläggaren af det italienska måleriet och den gammalflorentinska skolan. Iakttagelse af verkligheten framträder i hans mångfaldiga arbeten såsom ett kraf, hvilket konstnären tydligen ställt på sig sjelf, utan att man dock kan säga, att han förstått egna menniskogestalten något djupare studium. Han hade många efterföljare (Orcagna o. a.). Vid sidan af denna konstriktning utbildar sig i Siena en annan af en mera vek, lyrisk karakter. Dess tidigaste framstående representant är Duccio di Buoninsegna. Bland 1300-talets konstnärer märkas f. ö. Simone di Martino och Ambrozio di Lorenzo. Jämte de häfdvunna religiösa ämnena behandlas af denna periods italienska konst äfven allegorien, och en märklig inflytelse öfvas af de ännu unga dominikan- och franciskan-ordnarna. Slutgränsen för denna konstriktning sammanfaller ungefär med 1300-talets slut, men hos enskilda konstnärer, t. ex. den älsklige Fiesole (d. 1455), fortlefver denna riktning långt in i ungrenaissancens tid.
III. Renaissancens tidehvarf. 1) Ungrenaissancen i Italien. De båda strömningar, hänförelsen för antiken och kärleken till naturen, hvilka ofvan framhöllos såsom karakteristiska för den italienska medeltidskonsten, framträda med full tydlighet från 1400-talets början och karakterisera det märkliga skede i mensklighetens utveckling, som blifvit kalladt »renaissancen», d. v. s. pånyttfödelsen, nämligen af antikens bildning. Nu framträda inom konsten å nyo antikens detaljformer och antika ämnen, men derjämte, och ej minst vigtigt, den direkta naturefterbildningen, med teckning efter naken modell, med studium af anatomi, perspektiv och färglära samt med utbildning af de tekniska hjelpmedlen. Rörelsen är en uppåtgående. Det ålderdomliga tycket dröjer ännu delvis qvar; men den tro på sin sak, den hänförelse för en förelagd uppgifts lösning, som besjälade tidens konstnärer, värmer konstvännen ännu efter århundraden. -- a) Den förnämsta skådeplatsen för denna nya rörelse är det lifskraftiga Florens. Såsom dess främsta personlighet på måleriets område nämna vi Masaccio (1401--28?), hvars härliga fresker i kyrkan del Carmine blefvo en skola för följande konstnärsslägten, och hvilken genom sin ädla teckning och sitt harmoniska skönhetssinne är en Rafaels föregångare. Paolo Uccello vinnlägger sig om utbildningen af perspektivet; Filippo Lippi ger sina madonnor en dittills okänd karakter af lif och verklighet. Benozzo Gozzoli skildrar på ett gemytligt och pratsamt sätt idyller ur den heliga historien. Till en något senare period höra den svärmiske Botticelli (Filipepi), den liffulle berättaren Filippino Lippi, den produktive och skönhetsfyllde Domenico Ghirlandajo, Luca Signorelli, som i sin förkärlek för studiet af det nakna förebådar Michelangelo, den mångsidige och såsom lärare högt ansedde Andrea Verrocchio (d. 1488) m. fl. Af stor betydelse för konstens trefnad blefvo de konstälskande medlemmarna af slägten Medici, i synnerhet den berömde Lorenzo il magnifico. -- b) Betydande och inflytelserika skolor uppstodo äfven på andra håll. Den umbriska skolan fortsatte den äldre sienaskolans svärmiska riktning, ehuru på flere sätt påverkad af den florentinska. Pietro Vanucci, kallad Perugino (1446--1524), blef dess främste representant, prisad framförallt för sina älskliga, naiva framställningar af madonnor, änglar och qvinliga helgon. En något yngre samtida är Pinturicchio, som med lif och behag skildrar äfven verldsliga tilldragelser. -- I Padua verkade Andrea Mantegna (d. 1506), en entusiastisk beundrare af antiken och mästare i perspektivet. Smärre lokalskolor funnos på flere andra håll, t. ex. i Verona, Vicenza, Bologna (Francia) och Ferrara (Lorenzo Costa). I Venezia bibehöll sig länge medeltidsriktningen, men från midten af 1400-talet blomstrade äfven der en särskild målareskola, utmärkt genom sitt friska verklighetssinne och redan då mottaglig för inflytelser från olika håll. Förbindelsen med Paduaskolan representeras af Carlo Crivelli samt Jacopo Bellini. Dennes äldre son, Giovanni, är i 1500-talets början Venezias förnämste konstnär; den yngre, Gentile, målade liksom Carpaccio figurrika scener ur verkligheten, processioner, högtidliga mottagningar o. d. till en del med österländska motiv. Tyska inflytelser visa sig hos medlemmarna af konstnärsfamiljen Vivarini. Sicilianen Antonello da Messina, som utbildat sig under påverkan af den samtida nederländska konsten, öfverförde till Venezia oljemåleriet och blef en ypperlig porträttmålare. 2) Högrenaissancen i Italien. Den lifliga verksamheten från närmast föregående period fortsattes, och nya skolor bildas. Men i det hela koncentrerar sig intresset numera kring vissa framstående konstnärspersonligheter, och många af de äldre lokalskolorna dö ut eller förlora i betydenhet. Fullt herravälde öfver uttrycksmedlen är nu på alla håll vunnet. Syftet står ej, såsom ofta under den föregående perioden, högre än förmågan. Båda svara fullkomligt mot hvarandra. Härmed har konstblomstringen nått sin höjdpunkt, men fältet ligger också öppet för den blotta tekniska virtuositeten och för de individuella öfverdrifterna, hvilka snart börja göra sig gällande. Efter de store mästarnas död är det egentligen endast en skola, den venezianska, som företer en lifskraftig hållning. -- a) Den mest betydande af de personligheter, som bilda föreningsbandet mellan de båda århundradena, är Lionardo da Vinci (1452--1519), en teoretiskt anlagd, mångfrestande konstnärsnatur af utomordentlig begåfning, men orolig och nyckfull, utgången ur den florentinska skolan. Som tecknare jämnbördig med de bäste, står han som färgkonstnär långt framför sin tid. Uttrycksfullhet och gratie karakterisera hans målningar (Nattvarden, madonnabilder, porträtt). Af stor betydelse som lärare, är han grundläggare af den lombardiska skolan, bland hvars lärjungar vi finna Luini och Sodoma. -- b) Ur den florentinska skolan framgår äfven Michelangelo Buonarroti (1475--1564), hvilken dock som konstnär hufvudsakligen var verksam i Rom, dit påfven Julius II:s konstsinne kallat honom. Hans stora målningar i Vatikanens Sixtinska kapell höra till det väldigaste, som konsten frambragt. Ehuru verksam både som målare och arkitekt, ansåg sig Michelangelo sjelf hufvudsakligen som bildhuggare. Hans förkärlek för denna konstart visar sig äfven i hans måleri, som har en öfvervägande plastisk karakter. Han älskar att återgifva menniskokroppen i de mest olikartade ställningar och rörelser. Dess poesi är innehållet af hans konst. Hos den store mästaren sjelf bäres detta framställningssätt af ädelt allvar och djup i känslan. Men hos hans efterföljare urartar det efter hand till ett prål med tomma former och stora låter utan motsvarande innehåll. Han bildar härigenom utgångspunkten för den senare tidens barockkonst på måleriets, liksom på de öfriga konsternas område. Till det fåtal konstnärer, som mera direkt utbildat sig efter honom, hör Daniele da Volterra. -- c) Den andre store mästaren inom den romerska skolan är Rafael (1483--1520), i många afseenden en bjert motsats till Michelangelo. Utgången ur den umbriska skolan, har han från denna ärft sinnet för en stilla, måttfull skönhet. Under omsorgsfulla studier, äfven i Florens, tillegnade han sig det bästa hos sina föregångare utan att dock uppgifva sin egen sjelfständighet. Han kännetecknas genom den lyckliga jämnvigten af alla förmögenheter. Öfver allt i hans verk klädes ett ädelt och djuptänkt innehåll i en motsvarande skön form. Af hans många lärjungar och medhjelpare, Francesco Penni, Perino del Vaga, Andrea da Salerno m. fl., kan ingen jämföras med mästaren. Giovanni da Udine och Polidoro da Caravaggio utmärka sig, hvar i sin art, såsom lyckliga dekorationsmålare. Den mest inflytelserike af dem alla blef dock Giulio Romano, hvilken senare var verksam i Mantua och blef en af tidens störste manierister. -- d) Den florentinska skolan räknade fortfarande många dugliga krafter. En mild och allvarlig stämning herskar i den ädle Fra Bartolommeos (d. 1517) liksom i Mariotto Albertinellis skapelser. Andrea del Sartos fresker och oljemålningar utmärka sig genom den ljufva, smältande koloriten och de sköna typerna. Vid århundradets midt befinna sig dock både den romerska och den florentinska skolan i snabbt sjunkande, och det är endast porträttmåleriet, som ännu håller sig uppe (Angelo Bronzino). Bland de qvarlefvande smärre lokalskolorna torde den i Ferrara förtjena att särskildt framhållas (Garofalo, Dossi, Mazzolino). -- e) I ett visst samband med Ferraraskolan stod troligen Antonio Allegri, kallad Correggio (d. 1534), en konstnär, hvars utvecklingsgång för öfrigt är svår att följa. Parma är hufvudorten för hans verksamhet. Öm, känslofull, ypperlig i sin behandling af ljusdunklet liksom af perspektivet, framställer han med förkärlek de starkaste känsloeffekter, den religiösa extasen liksom den sinliga berusningen. Hans verksamhet blef af stor betydelse för 1600- och 1700-talens sinligt sentimentala uppfattning af det religiösa. Bland hans efterföljare vann Francesco Mazzuoli (Parmeggianino) ett stort anseende. -- f) En fastare ställning än någon af de andra italienska konstskolorna intog den venezianska. Hennes utmärkande drag voro fortfarande det friska verklighetssinnet och den blomstrande koloriten. Giorgione (d. 1511), Giovanni Bellinis lärjunge, står främst i koloristernas led och utmärker sig genom en svärmisk sinnesriktning af nästan modern hållning. En tidig död afbröt dock hans bana. Skolans första namn blir Tizian, som under en nära 100-årig lefnad (1477--1576) arbetade med oförsvagad kraft samt vann ära och anseende såsom få konstnärer före eller efter honom. Skolans alla företräden finnas hos honom förenade. Härtill komma mångsidighet i val af ämnen, en förnäm uppfattning äfven af de ömtåligaste ämnen och ett aldrig slumrande skönhetssinne. Kring Tizian grupperar sig en skara framstående konstnärer, verksamma dels i Venezia, dels i de närliggande städerna: Palma vecchio, den bekante framställaren af Venezias rödblonda, fylliga, qvinliga skönhetstyp, Bordone, Pordenone, Moretto, Moroni, Bonifazierna, Lorenzo Lotto m. fl. Till en något yngre riktning höra Robusti, kallad Tintoretto, en orolig, efter starka färg- och formeffekter sträfvande ande, påverkad jämväl af Michelangelo och den nu framträdande naturalistiska riktningen, samt Paolo Cagliari (P. Veronese, d. 1588), en vältalig och utförlig skildrare af det lysande venezianska lifvets prakt och härlighet. Bröderna Bassano (egentl. da Ponte) behandla på ett gröfre och genremässigt sätt de häfdvunna ämnena och närma sig i sin uppfattning likaledes naturalismen.
3) Nederländsk målarekonst under 1400--1500-talen. a) I Nederländerna visar sig, liksom i Italien, vid periodens början en utpräglad sträfvan efter natursanning i konsten. Denna reaktion mot gotikens idealism mildras här ej genom antikens helsosamma närhet. Den omgifvande, ej alltid sköna verkligheten -- man jämföre t. ex. Masaccios och v. Eycks Adam och Eva -- lägges till grund för framställningen. Måleriet får, i stort sedt, karakteren af en porträttkonst, med alla de kantigheter och egendomligheter, som utmärkt de lefvande förebilderna, noggrant återgifna, men på samma gång med ett uttryck af trohjertad ärlighet och innerlighet. För väggmålningar finnes inom denna konstart ej plats. De ersättas med de för ett nordligt klimat mera lämpliga väfda figurprydda tapeterna, hvilka nu upplefva en blomstringsperiod. Målarekonsten utför altarbilder och andra smärre prydnadstaflor med skärpa i teckningen och en glans i koloriten, för hvilken man har det då i bruk komna oljemåleriet att tacka. De, som inlagt största förtjenst härom, äro bröderna Hubert (d. 1426) och Jan van Eyck (d. 1440), hela riktningens grundläggare. Bland deras efterföljare må nämnas den ansedde, kärfve, men uttrycksfulle Rogier van der Weyden, den milde, älskvärde Hans Memling och Gerard Davidsz. -- b) Denna äldre konstriktning fortsattes under det följande århundradet af sådana konstnärer som Quinten Matsys (d. 1530), hos hvilken genremålningen spelar en betydande rol vid sidan af de religiösa framställningarna, samt hos den hufvudsakligen som gravör verksamme Lucas van Leiden (1494--1533) och fortgår sedan som en underström hela seklet igenom, framträdande som porträtt-, genreoch landskapskonst. Den mottager under denna period mångfaldiga intryck af renaissancen utan att dock uppgifva sin sjelfständighet. -- c) Det nederländska religiösa och historiska måleriet hemtar deremot samtidigt sina förebilder från den italienska, då på förfall stadda konsten, och härigenom uppkommer en på sin tid mycket uppburen, men efterverlden föga tilltalande blandningskonst (M. de Vos, M. Hemskerck, F. Floris m. fl.), som med flamsk tyngd och otymplighet förenar italiensk manierism.
4) Tysk målarekonst. a) I Tyskland voro under 1400-talet lokalskolor verksamma på många håll (Köln, Augsburg, Nürnberg), hvilka mer eller mindre medvetet sluta sig till den naturalistiska rörelse, som genomgår tidehvarfvet. Den förnämste målaren är Martin Schongauer från Kolmar i Elsass, en fantasirik, med ett mildt, älskvärdt skönhetssinne begåfvad konstnär, derjämte framstående som kopparstickare. -- b) I Albrecht Dürer (1471--1528) har den tyska konsten att uppvisa en med de stora italienska samtida fullt jämnbördig konstnärsnatur, deras like i mångsidig begåfning, deras öfverman i fantasirikedom och känslodjup, med en utpräglad förmåga af karakteristik, men saknande det fina, lugna skönhetssinnet. Utbildad i Nürnberg, påverkad af venezianska och flamska inflytelser, ådagalade han sin duglighet som konstnär i större och smärre taflor, religiösa kompositioner, porträtt o. d. samt i ett ännu större antal kopparstick och träsnitt. Det andra stora namnet är Hans Holbein d. y., från Augsburg (1497--1543), en mera verldslig, men också mera verldsmannalik natur, skarp iakttagare, satiriker (Dödsdansen) och en af alla tiders främsta porträttmålare, under en stor del af sitt lif verksam i England. Kring dessa båda storheter grupperar sig en skara efterföljare, bland dem de s. k. »kleinmeister» (G. Pencz, H. och S. Beham, Altdorfer, Aldegrever, J. Binck m. fl.), de fleste verksamma både som målare, kopparstickare och tecknare för träsnittet. En sachsisk skola bildar sig omkring L. Cranach (d. 1553), en på samma gång prosaisk och fantastisk natur, men god porträttmålare. Religionsoroligheterna mot århundradets slut afbryta den tyska konstblomstringen, som först mot den nyaste tidens inbrott åter höjer sig till någon betydenhet.
IV. Den nyare tiden. 1) Den senare italienska konsten. a) Mot 1500-talets slut vaknar Italiens konst å nyo ur den domning, i hvilken den försjunkit efter de store mästarnas bortgång. Hufvudorten för de nya reformsträfvandena på måleriets område blir Bologna. Lodovico Carracci (1555--1619) och hans båda fränder Agostino och Annibale stiftade der under konstnärligt samarbete en akademi med konstskola, hvars program gick ut på att från alla stora mästare utvälja det bästa. Den nya Bolognaskolan hade sålunda en eklektisk karakter och är ett troget uttryck för senrenaissancens konstriktning. Dess alster göra intryck af bildning, af teknisk duglighet och konstförstånd, men sakna den friska omedelbarheten och inspirationen. Om utbildningen af landskapsmålningen inlade skolan stor förtjenst. Den af samtid och efterverld mest uppburne mästaren blef Guido Reni (1575--1642), hvars väl afvägda och färgglada kompositioner dock ofta bära prägeln af en något fadd elegans. Jämte honom må nämnas den mera manlige Domenichino (Domenico Zampieri) samt Francesco Albani, skildraren af nymfers och amoriners glada lekar i sköna ideallandskap. Sambandet med naturalisterna utgöres af Guercino. -- b) En annan och ännu lifskraftigare riktning, naturalisternas, öppnas af Michelangelo Amerigi, kallad Caravaggio (1569--1609), en både som menniska och konstnär våldsam natur, hvilken ur verkligheten, särskildt ur det lägre folklifvet, hemtar typerna, ofta äfven ämnena för sina framställningar, och som derjämte med framgång återgifver ljuseffekter, t. ex. de skarpa motsättningarna af skuggor och dagrar vid konstgjord belysning. Från honom leder den neapolitanska skolan sitt ursprung. Hans förnämste efterföljare var Salvator Rosa, stämningslandskapets målare. Hit hör äfven spanioren Ribera. Caravaggios naturalistiska konst utgör derjämte en anknytningspunkt för flere betydande riktningar inom den senare europeiska konsten, t. ex. i Holland, i Spanien och i Frankrike. -- I naturalismens framträdande finner man den sista kraftyttringen af Italiens konst. Dock bibehöll denna ännu länge sitt anseende. Italien och Rom hafva alltjämt och ända till denna dag förblifvit en vallfartsort för konstens idkare och vänner. De inhemska konstskolorna antogo emellertid efter hand en alltmer maniererad hållning och öfverflyglades på alla håll af de öfriga europeiska. Längst höll sig Venezia uppe. Der målade Canaletto (1697--1768) och Guardi sin stads yttre fysionomi: dess kanaler, öppna platser och stolta palats, och i Giovanni Battista Tiepolos (d. 1770) verksamhet röjer sig en liflig efterklang af den äldre venezianska färgkonsten.
2) Den nederländska konsten under 1600-talet. Såsom ofvan nämndes, funnos mot 1500-talets slut i Nederländerna tvänne konstriktningar: den ena, mera undanskymd, af nationel hållning, den andra en afspegling af den urartade italienska konsten. Under samma tidskede lösgjorde sig efter en förtviflad strid de norra provinserna. Holland bildade ett sjelfständigt statsförbund med öfvervägande protestantisk trosbekännelse; Belgien qvarstod som ett katolskt land under spanskt öfverherrskap. Derigenom grundlades skilnaden mellan en flamsk (belgisk) och en holländsk konst. a) Den flamska konsten är, i stort sedt, en till full sjelfständighet utvuxen fortsättning af den efter italienska förebilder arbetande riktningen. Den är tillika i sina förnämsta yttringar en katolsk-historisk konst i stor stil. Hufvudmannen är Peter Paul Rubens (1577--1640), som i likhet med sina föregångare efter förberedande studier i hemlandet fortsatt sin konstnärliga utbildning i Italien. Han mottog der intryck från många håll: af Michelangelos formverld och den venezianska skolans färgprakt, men äfven af naturalisterna. Efter hemkomsten utvecklade han, omgifven af en talrik skara lärjungar, en alstringskraft, som knappt har sitt motstycke i konsthistorien. Rubens saknar den fina, lugna harmonien i formen, men hans kompositioner imponera genom den öfversvallande lifslusten samt genom den friska och kraftiga färgen. Äfven på gravyrens och tapetväfnadskonstens områden utöfvade han ett genomgripande inflytande. -- En med Rubens beslägtad, ehuru mindre mångsidig konstnär var hans samtida, den äkta flamske J. Jordaens. Bland Rubens' många lärjungar intages främsta platsen af A. v. Dyck (1599--1641), en fint anlagd natur, framförallt känd som den förnäma verldens porträttmålare och länge verksam i England. För öfrigt blomstrar den flamska konsten i alla riktningar. Adrian Brouwer, David Teniers d. ä. och d. y., D. Ryckaert, Gonzales Coques utmärka sig på genremåleriets område; Snyders och Fyt äro förträffliga djuroch stilleben-målare, J. d'Arthois en framstående landskapsmålare. Beröringen med holländsk konst är på dessa områden ganska liflig. -- b) Den holländska konsten fortsätter den äldre nationella riktningen, men står genom åtskilliga af sina äldre representanter (G. v. Honthorst o. a.) äfven i samband med den naturalistiska riktningen i Italien. I det hela taget är den en porträtteringskonst, men en sådan, som återger ej blott personerna, utan äfven den omgifning, i hvilken de lefva, landet och hafvet, gatorna och husen, husgerådet, djuren och blommorna. Historisk konst i ordets häfdvunna bemärkelse saknas nästan helt och hållet. De tidigare målarna, en Miereveld m. fl., voro porträttörer i egentlig mening. Öfver dem höjde sig till storheter af europeisk rang Franz Hals (1584--1666) och Rembrandt van Rijn (1607--69). Den förre, verksam i Haarlem, var en skarp iakttagare af humoristiskt skaplynne. Hans arbeten utgöras af porträttgrupper och porträtt, i hvilka det för personen i allmänhet karakteristiska på samma gång som det ögonblickliga i uttrycket (t. ex. vid ett leende, en replik) är med en oöfverträfflig säkerhet återgifvet i breda, käcka penseldrag. Färgbehandlingen öfvergår under årens lopp ifrån målning i lokalfärger till en målning i toner af ett fåtal grundfärger. Rembrandt, verksam i Amsterdam, var liksom den förre en stor färgkonstnär, men af en alldeles särskild begåfning, en koloritens Michelangelo, med det finaste sinne för ljusdunklets poesi, för motsättningen mellan ljus och skugga samt öfvergångarna dem emellan. Men han var på samma gång en fantasirik, djupt anlagd natur, som rörde sig på sitt egendomliga sätt inom alla konstens ämnesområden, samt behandlade historiska och religiösa motiv i typer, som han hemtade från den omgifvande alldagliga verkligheten. Kring dessa båda heroer grupperar sig i mer eller mindre tydligt skilda lokalskolor (Utrecht, Haarlem, Leiden, Delft, slutligen Amsterdam) en betydande mängd konstnärer af olika slag, de fleste af dem öfvande s. k. kabinettsmåleri. Bland dem träffas skildrare af de högre klassernas lif (Dirk Hals, G. Terborch, Kaspar Netscher) och af folklifvet (Adr. van Ostade, J. Steen m. fl.), målare af ljuseffekter (J. van der Meer, P. de Hooch och de flesta af Rembrandts efterföljare, Bol. Livens m. fl.), landskapsmålare (v. Goyen, Ruisdael, Hobbema, Berchem) o s. v. Den holländska konsten utvecklade under sin korta tillvaro en otrolig produktivitet. Dess alster spredos genom Hollands handelsförbindelser öfver hela vår verldsdel och återfinnas i stort antal i så godt som alla Europas offentliga och i en mängd enskilda samlingar. Mot 1600-talets slut aftynar verksamheten, och sjelfständigheten försvinner under påverkan af den då herskande franska smakriktningen.
3) Spansk målarekonst. En inhemsk konst existerade sedan medeltiden i Spanien. Flere spanska målareskolor voro verksamma under 1500-talet, men de voro öfver hufvud underkastade italienska inflytelser. På 1600-talet blef Francesco Herrera d. ä. i Sevilla grundläggaren af en ny riktning, i många afseende beslägtad med de italienske naturalisternas. Den förnämste af hans lärjungar var Velazquez (1599--1660), en af konstens heroer, af afgjordt realistisk hållning, begåfvad med den skarpaste uppfattningsförmåga och i besittning af en utomordentlig teknisk förmåga. Han var hufvudsakligen verksam som porträttmålare vid Filip IV:s hof, men hemtade äfven vid behandlingen af andra, mera fantastiska ämnen sina typer från verkligheten, denna dock sedd på ett fullkomligt sjelfständigt, så att säga förutsättningslöst sätt. En motsats till honom bildar i många afseenden Murillo (1617--82), som vid sidan af realistiska verklighetsbilder (gatpojkar o. d.) utförde religiösa framställningar af den mest öfversvinneliga mystik (de s. k. konceptionsbilderna). Ett fulltonigt uttryck för den äkta spanska uppfattningen: öfvernaturligt innehåll i en naturalistisk form, är den allvarlige, manlige Zurbaran. Jusepe de Ribera (d. 1656) i Valencia tillhör de italienske naturalisternas krets. -- Den spanska konsten under den följande perioden står under franskt inflytande, men mot 1700-talets slut framträder i Fr. Goya (1746--1828) åter en målare af utprägladt nationel hållning, begåfvad med samma förening af liflig t. o. m. bisarr fantasi och af verklighetssinne, som utmärkte hans tidigare föregångare.
4) Fransk målarekonst. a) Frankrike intager under 1500-talet ej någon framstående plats på måleriets område. De omfattande tak- och väggmålningar, som pryda de af Frans I och hans efterföljare anlagda renaissancepalatsen, utfördes af inkallade italienska konstnärer, Rossi, Primaticcio, den s. k. Fontainebleauskolan, samtliga representanter för en i upplösning stadd konstriktning. Bland inhemska artister intaga Jean och François Clouet en aktad plats såsom goda porträttmålare i den äldre flamska konstens manér. -- b) Under 1600-talets förra hälft, Ludvig XIII:s period, voro de inhemska krafterna talrikare, men fortfarande spridda. Philippe de Champaigne (f. 1602 i Bruxelles) målade hufvudsakligen porträtt af en värdig och allvarlig hållning. Simon Vouet, som utbildat sig i Italien under naturalisterna, vann stort anseende och utförde en mängd ytligt uppfattade religiösa, mytologiska och allegoriska kompositioner. Hans lärjunge Eustache le Sueur (1617--55) är den i Frankrike arbetande konstens förnämsta prydnad under denna period, en allvarlig, manlig, melankolisk konstnärsnatur, hvars ädla kompositioner dock sakna koloritens behag. Uti Italien verkar deremot under större delen af sitt lif Nicolas Poussin (d. 1665), »den franska målarekonstens fader». En varm beundrare af antiken och 1500-talets stora italienare, särskildt Rafael, har han en viss själsfrändskap med Bolognaskolan. En förnäm värdighet, ädla detaljformer, ett ståtligt anordningssätt utmärka hans arbeten. Färgen lider deremot af tyngd och ogenomskinlighet. Ämnena hemtades från bibeln, den antika gudasagan och allegorien. Derjämte var han en mästare i det s. k. heroiska landskapet, men den närmaste verkligheten intresserade honom ej. Landskapsmålningen öfvades äfven af hans svåger och lärjunge, Gaspard Dughet, samt af Claude Gellée, kallad Lorrain (1600--82), berömd för sin framställning af solljuset och sina efter de skönaste italienska motiv komponerade ideala landskap. Kring de nu nämnde gruppera sig åtskilliga andra konstnärer af större eller mindre betydenhet, Sebastien Bourdon (1616--71), en tid verksam i Sverige, de tre genremålande bröderna Le Nain, Caravaggios efterföljare Valentin, bataljmålaren J. Courtois, kallad Bourguignon, o. a. -- c) Det var först under senare hälften af 1600-talet, på Ludvig XIV:s tid, som Frankrike började att intaga den ledande rollen i Europa på konstens, liksom i öfrigt på literaturens och den allmänna smakens, område. Ett af medlen dertill var en väl ordnad undervisning. Franska konstakademien stiftades 1648, en filialakademi i Rom 1666 och Manufacture royale, hvilken tillika verkade som konstslöjdskola, 1667. Ledaren af den akademiska konst, som nu uppstod, blef Charles Lebrun (1619--90), lärjunge af Vouet och af Poussin, en konstnär med utprägladt sinne för det pompöst dekorativa, men på samma gång teatralisk och innehållstom. Han målade vidlyftiga plafonder i Louvre och Versailles, han lemnade mönster till den nu lifligt uppblomstrande gobelinfabriken, han sysselsatte en talrik skara kopparstickare och främjade derigenom kraftigt denna konstart. Jämte honom kan nämnas hans motståndare och medtäflare Pierre Mignard, bekant för sina plafonder (Val-de-Grace), sina madonnabilder och sina porträtt, alla vittnande om stor färdighet, men glatta i utförandet. Till Lebrun sluta sig närmast de båda duglige porträttmålarna Rigaud och Largillière, hvilkas verksamhet dock till en del tillhör följande period. Märkliga samtida voro bl. a. J. Jouvenet samt bataljmålarna van der Meulen och Parrocel. -- d) En återverkan mot det styfva teatraliska etikettväsendet i Ludvig XIV:s stil framträdde under 1700-talet i den stilriktning, som vi pläga kalla rococo. På måleriets område hade denna sin, visserligen något tidigare, motsvarighet i den älskvärde Antoine Watteaus (d. 1721) verksamhet. Han förde konsten tillbaka från Olympens svala höjder till naturen och verkligheten, ehuru visserligen den verklighet, som rörde sig inom slottens salar eller i deras skuggiga, statyprydda parker. Med en hållning och i färger, som påminna om de senare venezianernas, skildrar han den förnäma verldens landtliga förlustelser, dess maskerader, dess utflykter i det gröna, dess konversationer. Till hans efterföljare höra närmast Pater och Lancret. Den konstnär, som efter honom intager den främsta platsen inom Frankrikes konst under tiden kring 1700-talets midt, är François Boucher (1703--70), »gracernas målare». Han öfversatte, så att säga, i kabinettsformat den äldre periodens braskande mytologiska skildringar, han målade herdestycken, interiörer och landskap, i rose och blågrönt, af en konventionel, men elegant och ofta älskvärd hållning. En hans själsfrände var Fragonard. Under denna period framträdde äfven pastellen som en högt skattad konstart, särskildt för porträtt, och hade i Latouren framstående representant. Jämväl miniaturmåleriet, gouachemålningen och gravyren blomstrade, och Frankrike utbildade ett stort antal konstnärer af alla slag, hvilka som arkitekter, bildhuggare och målare kallades till främmande land och der utbredde den franska smakriktningen, så t. ex. Taraval, Bouchardon och Larchevesque (1721--1778) i Sverige, Pesne i Berlin m. fl. Å andra sidan sökte en mängd utländska konstnärer sin utbildning i Paris samt vunno der ära och anseende, stundom äfven inflytande, så t. ex. svenskarna Lundberg, Roslin, Wertmüller, Hall och Lafrensen (Lavreince). -- e) Gent emot den onatur och förkonstling, som onekligen uttalade sig i rococoperiodens konst, framträder krafvet på natursanning. Denna uppfattnings talan föres med framgång af kritikern Diderot, och dess förnämsta målsmän på den utöfvande konstens område äro Chardin (d. 1779) och Greuze (1725--1805). Den förre skildrar på ett ärligt, men något torrt och prosaiskt sätt lifvet i de borgerliga kretsarna och är på samma gång en framstående stillebensmålare. Greuze hemtar sina ämnen från samma område, men inlägger i sina skildringar en god portion af den äldre tidens sinliga känslosamhet. Dessa båda jämte Jos. Vernet, som skildrar Frankrikes kuster och hamnar, bilda öfvergången till en ny tid och motsvara i det närmaste karakteren af Ludvig XVI:s stilperiod.
5) Englands målarekonst intog först på 1700-talet en sjelfständig ställning. Behofvet af konstverk hade under de föregående åren blifvit tillgodosedt genom inkallade främmande konstnärer: Holbein på 1500-talet, A. v. Dyck på 1600-talet. Senare voro holländaren P. Lely, tysken Kneller och svensken M. Dahl (1656--1743) der verksamma som den fina verldens porträttörer. Inhemska konstnärer saknades visserligen ej, men de följde de rådande smakriktningarna på kontinenten. -- Som Englands förste sjelfständige konstnär får man anse William Hogarth (1697--1764), den berömde sedetecknaren, hvars satiriska skildringar med pensel, ritstift eller grafstickel ur det engelska samhällslifvet bilda utgångspunkten för den sedermera så betydelsefulla engelska karrikaturteckningen, på visst sätt äfven för genremåleriet. Men de utgöra på samma gång en gensaga mot den rådande franska smaken. De konstnärliga krafterna sammanslötos 1768 i den då stiftade Royal academy, hvars förste president blef Sir Joshua Reynolds (1723--92). Under studium af de gamle mästarna, företrädesvis venezianarna samt van Dyck, hade han höjt sig till en af verldens förnämsta porträttmålare, lika utmärkt genom karakteristikens skärpa som genom uppfattningens ädelhet och färgbehandlingens skönhet. En motsats till den förnäme, fint bildade akademikern utgör på visst sätt den sjelflärde Thomas Gainsborough (d. 1788), framstående äfven han som porträttmålare, men på samma gång, genom sina på omedelbar iakttagelse hvilande framställningar af engelsk natur, en grundläggare af det moderna landskapsmåleriet. Benjamin West var en ansedd, men mindre betydande historiemålare, Romney målade goda porträtt, och Morland var en talangfull genremålare. Englands konst, sådan den framträdde hos flere af dessa konstnärer, stod i sjelfva verket långt före sin tid, och den utöfvade ett indirekt inflytande på det öfriga Europas.
6) 1800-talets målarekonst. a) De politiska omstörtningarna mot 1700-talets slut, med hvilka sammanhängde en ny uppfattning af konsten, vållade i England intet afbrott i den förut beträdda riktningen. Reynolds porträttkonst fortsattes af Sir Thomas Lawrence (d. 1830). Crome, Constable och Bonington föra genom sjelfständiga iakttagelser landskapsmåleriet ytterligare framåt och medverka indirekt till uppkomsten af en koloristisk riktning i Frankrike (Delacroix), liksom vid utvecklingen af detta lands landskapsmålning (Th. Rousseau). Den originelle och fantastiske Turner (1775--1851) blir en af det moderna aqvarellmåleriets grundläggare; Wilkie (1785--1841) vinner högt anseende som genremålare, och Sir Edwin Landseer (1802--73) skildrar på ett dramatiskt sätt djurens lif. -- Öfver hufvud har den nyare engelska konsten ej att uppvisa några sammanhängande konstnärsgrupper eller skolor, men väl ett stort antal utöfvare, hvilka i allmänhet följt sitt eget individuella tycke och mer eller mindre fritt anslutit sig till de rådande moderna konstriktningarna. Ett undantag bilda de s. k. prerafaeliterna (Holman Hunt, Rosetti m. fl.), hvilka på 1840-talet yrkade på ett upptagande af den italienska ungrenaissancens konstformer och behandlingssätt samt hyste starka sympatier för medeltidens konst. Ruskin förde denna uppfattnings literära talan, och dess grundsatser hyllades äfven af Millais (f. 1829), en af Englands mest ansedda moderna konstnärer. En förkärlek för det klassiska framträder hos Leighton, Watts, Alma Tadema. Frank Holl har stort anseende som porträttmålare, Orchardson och Yeames som genremålare och G. Robson som landskapsmålare. W. Crane och Kate Greenaway hafva vunnit verldsrykte genom sina skildringar ur sagans och barnens verld. -- b) Det engelska måleriet under 1700-talet, liksom den verksamhet, hvilken i Frankrike samtidigt utöfvades af Chardin, Greuze m. fl., utgjorde en gensaga mot den äldre smakriktningen och på samma gång uppslaget till en ny, hvars lösen var återgång till naturen, denna dock gerna uppfattad efter förebild af antiken. De förnämste målsmännen för denna riktning finna vi på bildhuggarekonstens område: Sergel, Canova, Flaxman, Thorvaldsen, Schadow m. fl. Sin främste och inflytelserikaste representant på måleriets område har den i fransmannen David (1748--1825), revolutionsperiodens och det första kejsaredömets målare. En fast och säker tecknare, men med ringa intresse för färgens konst, återger han med förkärlek antika ämnen och ger äfven åt de moderna en antikiserande hållning. Bland hans många lärjungar -- man räknar ända till 600 -- sökte Prudhon återgifva antikens gratie, medan Ingres (d. 1867) senare blef hufvudman för den klassiskt ideala riktningen och i Hippolyte Flandrin (d. 1864) fann en framstående lärjunge. -- Den davidska konsten framkallade emellertid en opposition. Man yrkade på ett närmande till verkligheten, på ett erkännande af andra ämnesområdens rätt än det klassiska, slutligen på en lifligare färgbehandling. Gros (d. 1835) och Horace Vernet (1789--1863) målade republikens och kejsaredömets bataljer; Géricault (d. 1824) grep med kraftig hand in i verkligheten och blef vågbrytare för en ny riktning. I Eugène Delacroix' (d. 1863) fantasirika och poetiska personlighet finner den nya romantisk-koloristiska riktningen sin mest begåfvade representant. Hans samtida och till en del själsfränder äro Léopold Robert (d. 1835), den högstämde skildraren af söderns folklif, Paul Delaroche (d. 1856), stor atelierchef, målare af historiska tilldragelser, och Ary Scheffer (d. 1858), ofta inspirerad af skalderna. Bland denna riktnings senare anhängare kunna nämnas Bouguereau och Cabanel, som i ett glatt och formfulländadt manér skildra religiösa och historiska ämnen, Gérôme, Couture (d. 1879), likaledes stor atelierchef, Robert-Fleury och Meissonier (f. 1815), den ryktbaraste af dem alla, som med fin pensel i miniaturlik fulländning återger bilder ur den äldre och den nyare historien. Hit höra äfven den idealt anlagde Puvis de Chavannes, Baudry (d. 1886), Carolus Duran, G. Moreau samt i det hela äfven L. Bonnat. Å andra sidan uppstod tidigt en annan riktning af rent naturalistisk hållning, hvars tidigaste representant var Decamps (d. 1860) En af denna riktnings talangfullaste personligheter var den excentriske, hänsynslöse Gustave Courbet (d. 1877), och sin yttersta venster har den fått i de s. k. impressionisterna. Inom den mera direkt naturefterbildande riktningen hafva landskapsmålarna intagit en betydande plats med Th. Rousseau (1812--67), de båda Daubigny, Dupré och Corot (d. 1875), för att endast nämna några af de äldre. Bland ansedda genremålare må nämnas A. Breton och Millet. Mellan de båda här antydda ytterligheterna rör sig den moderna franska konsten, buren af ett väldigt antal utöfvare och i liflig vexelverkan med talrika skaror af konstnärer, som från alla trakter af verlden samlas i Paris. En af de yppersta prydnaderna för den modernaste franska konsten var Bastien Lepage (d. 1884). Ett oroligt fikande efter nya och underliga motiv och arbetssätt samt en ovanlig mottaglighet för intryck, t. o. m. af japansk konst, skönjas, men härjämte mycken hängivenhet och entusiasm samt stort intresse för teknikens utbildning. I detta afseende hafva både impressionisterna och de s. k. »friluftsmålarna» inlagt mycken förtjenst. -- c) I Tyskland har förloppet i det hela varit detsamma som i Frankrike. På en period med klassiska sympatier (A. Carstens, Wächter, Schick, Koch m. fl.) följde äfven der en romantikens tid. Overbeck (1789--1869) och hans själsfränder i S. Isidoro-klostret i Rom, de s. k. Isidorobröderna l. nasarenerna, hemtade sina inspirationer från den katolska medeltidens andliga atmosfer och sökte uttrycka den i former, som lånats från medeltiden och ungrenaissancens målare (jfr »prerafaeliterna» härofvan). En mera universel och verldslig uppfattning representerades inom samma krets af Cornelius (1783--1867), en kraftfull, af Dürer och Michelangelo påverkad natur, fast tecknare, djupsinnig tänkarer men med ringa intresse för det koloristiska. Han grundlade det tyska allegoriserande tankemåleriet, och hans mest berömde lärjunge var W. Kaulbach (d. 1874). Hos den af Cornelius grundade konstskolan i Düsseldorf framträdde, sedan mästaren öfvertagit ledningen af Münchenskolan, det romantiska draget i den förkärlek, hvarmed man behandlade historiska ämnen (Bendemann, Sohn, Hildebrandt m. fl.). Men derpå följde en mera realistisk period, då folklifvet och naturen (Ritter, Vautier, Achenbach) företrädesvis gjordes till ämne för skildringen. Dervid hafva nordiska konstnärskrafter (Tidemand, Gude, D'Uncker m. fl.) varit medverkande. -- Äfven i Münchenskolan framträder senare en reaktion i koloristisk riktning mot Cornelius. Såsom ledare härvid får man anse G. Piloty (d. 1886). Ur denna skola hafva sedermera framgått några af Tysklands mest framstående färgkonstnärer: Feuerbach (d. 1880), Makart (d. 1884), Gabriel Max, Lindenschmit d. y. m. fl. Bland lefvande tyska konstnärer intaga f. ö. Ad. Menzel och L. Knaus, båda i Berlin, en framstående plats.
Att följa konstutvecklingen i de öfriga europeiska landen låter sig här icke göra. Det må blott antydas, att konstnärer af rang framträdt på många håll. Så i Belgien, der Leys, Gallait och Wappers på sin tid vunno stort anseende. Spanien har att uppvisa flere utmärkta målare af utpräglad modern hållning, t. ex. Fortuny. Ungern eger i Munkáczy och Ryssland i Veresjagin konstnärer af verldsrykte. Hvad de nordiska landen beträffar, hänvisas till de särskilda specialartiklarna.
V. Österländsk målarekonst. Äfven de gamla kulturlanden i Asien hafva att uppvisa prof på ett i vissa riktningar högt uppdrifvet måleri, som dock både till uppfattning och utförande är vidt skildt från det vesterländska. Till direkt naturefterbildning har det öfver hufvud ej höjt sig. Dess bilder äro alla konventionella. Perspektivet är okändt eller iakttages blott instinktmässigt. Framställningen i sin helhet är väsentligen dekorativ, utförandet nästan alltid noggrant och sirligt. Anknytningspunkter till det redan skildrade måleriet torde vi finna dels i den urgamla konsten vid Eufrat och Tigris, dels senare i den bysantinska konsten, hvilka båda säkerligen stå i samband med det persiska, det senare i någon mån äfven med det arabiska måleriet. Österlandets konst har å andra sidan både under det bysantinska rikets tid (den persiska), under korstågen och under renaissancens tidehvarf (den arabiska) samt senare i vårt eget århundrade (den japanska) inverkat på den europeiska, specielt på ornamentiken och den dekorativa konsten.
1) Den arabiska konsten höjer sig efter islams uppkomst till en hög och egendomlig blomstring. Denna uppenbarar sig dock förnämligast på byggnadskonstens och konstslöjdens områden. Återgifvandet af lefvande bilder betraktades af den heliga koran med misstänksamma blickar, men äldre författare tala dock om både målningar och statyer. Figurframställningar ingå, ehuru sparsamt, i dekorationen af det spansk-moriska slottet Alhambra. För öfrigt tillhöra de manuskriptmåleriets område eller förekomma å vaser och liknande föremål. Dekorationsmåleriet med geometriska och stiliserade blomstermönster (»arabesker») är deremot rikt utbildadt.
2) Persien. Större betydelse som bildkonst har det persiska måleriet. Med en för orienten ovanlig smidighet har det mottagit intryck från olika håll, från Bysans och det öfriga vesterlandet ända fram på 1700-talet. Å andra sidan har det i sin ordning i och genom de stora folkoch religionskrigen utbredt sina konsttraditioner äfven till andra asiatiska land, till Arabien, Indien, Kina. Äfven der utgör miniaturmålningen såsom manuskriptprydnad det hufvudsakliga området för figurframställningarna. Men jämväl oljemålningar förekomma, ehuru från en senare tid, och särskildt berömda äro de persiska målningarna på papier-maché, bearbetadt för åtskilliga konstindustriella ändamål, skrifdon, bokpermar o. dyl. Många konstnärsnamn äro kända. De goda persiska målningarna (bataljmålningar, genrebilder, jagter, porträtt, landskap, blommor) utmärka sig genom ett vaket natursinne, lifliga, harmoniska färger och ett sirligt vårdadt utförande. Persien har derjämte att uppvisa ornamentala målningar i vanligen symmetriska blad- och blomstermönster af stor skönhet.
3) Indiens målarekonst sysselsätter sig med ämnen från religionens, sagans och verklighetens områden. Väggmålningar äro sällsynta; miniaturmålningar förekomma deremot i stor myckenhet och förråda inflytelser af den persiska konsten.
4) Om den kinesiska målarekonstens utveckling äro upplysningarna mycket sparsamma. Persiska och arabiska författare från medeltiden omtala dess alster i högt berömmande ordalag. Kända i Europa äro målningar på fint s. k. rispapper, på porslin och lackerade föremål, framställande drag ur de gamla sagorna, figurscener ur verkligheten, landskap, blommor, husgeråd m. m. Illustrationsväsendet i träsnitt med och utan färg är likaledes högt utbildadt. Framställningen är dekorativ, men konventionel, stelnad i vissa en gång för alla fastslagna former. Allt tyder emellertid på urgamla konsttraditioner.
5) Japan är af alla asiatiska land det, hvars konstutveckling är bäst känd. Dennas historia kan följas tillbaka åtminstone till 800-talet, och man finner, huru konstens utöfning fördelats på många olika skolor eller familjer af skiftande hållning, än mera konventionel, idealiserande (t. ex. Tosa-skolan), än mera naturalistisk, verklighetshärmande (Kano-skolan). Många framstående konstnärer äro kända och namngifna. Hokusai, som dog 1849, har vunnit stor ryktbarhet. Konstkännareskapet är likaledes i Japan högt utveckladt. -- Den japanska konsten utför sina målningar på s. k. »kakémonoer», aflångt fyrkantiga rullar, afsedda att upphängas på väggarna med smalsidan uppåt, eller på »makimonoer», ej synnerligen höga rullar af ända till 20 alnars längd. Lyckligast är denna konst i återgifvandet af naturens intima detaljer: de blommande körsbärsträden, det vajande gräset, de bredbladiga vattenväxterna, blomsters och örters gratiösa former samt hela den verld af smådjur, foglar, kräldjur, fiskar, insekter, som rör sig omkring och ibland dem. Äfven landskapets linier och stämningar återgifvas ofta med stor skicklighet. Deremot slår den japanska konsten vid framställningen af menniskogestalten ofta afsigtligt öfver i det karrikaturmässiga. Hela denna konstriktning, som först i våra dagar blifvit noggrannare känd i Europa och der utöfvat en på många håll ganska märkbar inverkan, hvilar å ena sidan på en skarp naturiakttagelse, å den andra på fasta tekniska traditioner. Målningarna torde ej ofta utföras direkt efter naturen, utan ur minnet; men detta synes ega en förvånande skärpa, och bestämda regler äro uppställda för teckningen af nästan hvarje i naturen förekommande figur, alldeles som för bildandet af skrifttecknen. Äfven träsnittet med och utan färg intager i den japanska konsten ett vigtigt rum. (Efter Alwin Schultz, Springer, Bayet, Estlander m. fl.) Upk.