Gotik kallas den stilriktning, som under senare delen af medeltiden beherskade konsten i Europa och visserligen tog sitt egentliga uttryck i arkitekturen, men äfven gaf en bestämd karakter åt de öfriga bildande konsterna, hvilka för det mesta ännu intogo en underordnad ställning i förhållande till byggnadskonsten. Gotiken utgör i hela sin riktning den mest afgjorda motsats mot den grekiska konsten. Var den senare ett skönt uttryck för harmonisk jämnvigt mellan andligt och sinligt, som tog sig form i enkelt danade, lagom stora, horisontala byggnadsverk och i en lugn, ädel plastik, så sökte gotiken ett sublimt uttryck för medeltidsmenniskans svärmiska supranaturalism genom att upphäfva jämnvigten äfven i yttre måtto och tog sig form i kolossala, uppåtsträfvande byggnadsmassor, höljda af en fantastisk ornamentik, i hvilken de framställande konsternas skapelser ingingo såsom mer eller mindre osjelfständiga delar. Såsom förbindelselänkar mellan dessa båda ytterligheter stå i utvecklingskedjan den romerska konsten, den äldsta kristna konsten i Rom och i Bysans samt den romanska medeltidskonsten. Och om den sist nämnda i sin byggnadsstil kan betraktas såsom en spegelbild af den äldre medeltidens öfvervägande hierarkiska karakter, så var gotiken en skapelse af den tid, hvars stordåd voro korstågen, hvars blomma slog ut i riddareväsendet och Mariadyrkan, och hvars vetenskapliga sträfvande nådde sin spets i skolastiken -- alltså af en tid, hvars grundegenskaper voro svärmeri, fantastik och abstrakt spetsfundighet. -- Den gotiska arkitekturen sammanhänger med den romanska i kyrkobyggnadens grundplan, men skiljer sig från den i konstruktionens och dekorationens karakter. Med hjelp af den från araberna lånade spetsbågen (som äfven gifvit stilen namnet spetsbågsstil) ändrades först konstruktionens hela karakter. Då man förr på grund af rundbågen haft stora, tunga, qvadratiska hvalf i hufvudskeppet, vanligen motsvarade af tvänne mindre å sidoskeppen, kunde man nu med spetsbågen åstadkomma en lättnad deruti genom införandet af rektangulära hvalf i midtskeppet, motsvarande hvart och ett en hvalfkupa i sidoskeppen. Genom spetsbågen blef sålunda trycket mera verkande nedåt än åt sidorna, så att man för de lätta hvalfven icke längre behöfde massiva sidoväggar, utan kunde utbyta dem mot smala hvalfstöd, som fingo vederlag i det yttre genom ett utbildadt sträfsystem, och de mellan dessa stöd liggande väggytorna kunde småningom upplösas i ofantliga fönster med rosverk och glasmålningar. Sträfsystemet å kyrkans yttersida, hvilket jämte spetsbågen blef den vigtigaste insatsen i den nya stilen, bestod af vertikala sträfpelare och fria sträfbågar, som, utspringande från de förra, gåfvo stöd åt midtskeppets öfverdel. I planen var basilikans långsträckta korsform bibehållen, men utan krypta, och koret var i den äkta gotiken försedt med en omgång, såsom fortsättning rundtom af sidoskeppen, och der utanför en krans af kapell, motsvarande det månghörniga kor-slutets sidor. Korsets tvärarm var ursprungligen treskeppig, sedan enskeppig och i England tvåskeppig; långhuset tre-, ibland äfven fem-skeppigt. Dimensionerna i längd och höjd gjordes vanligen ofantliga i jämförelse med den ringa bredden:
katedralen i Beauvais, som är väldigare än Kölns i anläggningen, är i midtskeppet 13,4 m. bred och 43,3 m. hög; Upsala domkyrka 8,9 m. bred och 27,3 m. hög. Förhållandet mellan dessa mått borde vara sådant, att höjden blef ungefär tre gånger bredden. -- Med denna nya princip i konstruktionen följde nya detaljformer. Pelarna blefvo knippepelare, med framsprang kring en rund eller delvis urholkad kärna. Dessa framsprang kallades knektar (T. dienste) och tjenade till stöd för hvalfgördlarna. De resa sig från en gemensam bas och hafva upptill ett gemensamt, bladprydt kapitälband, som löper kring dem alla. Genom dessa utsprång och inskärningar få de en skarpt utvecklad profil, hvilket äfven gäller alla bågar, gördlar och fönsterposter. Särskildt spela de stora fönstren en vigtig ingrediens i stilen genom utbildandet af deras öfre delar till det gotiska rosverket (T. masswerk), som återkommer öfverallt, der likartade poster eller stafvar sammanbindas med hvarandra, såsom i det s. k. triforium, som inom gotiken ersätter de romanska empor- eller galleri-öppningarna mellan öfverskeppets fönster och arkadbågarna åt sidoskeppen. Intrycket af det inre blir genom allt detta -- knippe-pelare med arkad-bågar, triforium och öfverfönster med rosverk, hvalfok med utstrålande och hvarandra skärande gördlar -- rikt, djerft och lätt; den rytmiska rörelsen är mångfaldigad, och enheten verkar storartadt, oaktadt massan af samverkande detaljformer. -- I det yttre märkas sträfpelarna med sina tillspetsade småtorn, som kallas fialer, och sträfbågarna, prydda med rosverk och, på alla diagonalt löpande ytterlinier, med de små bladknölar, som kallas krabbor. Mellan sträfpelarna ligga fönstren, med spetsgaflar. Dessa gaflar äro likaledes prydda med rosverk och krabbor samt högst upp med en korsblomma, som äfven utgör krön på alla fialer och torn. Högst upp möter gotikens egendomliga takgesims, med ett bröstvärns-galleri, det spetsiga taket, med genombrutet krön, och, på korsets skärningspunkt, ett särskildt torn, som kallas takryttare. Hela denna konstiga sammansättning gör dock ett oroligt intryck, i synnerhet i koret. Men fasaden är värdig och lugn, med sina horisontala leder och de väldiga tornen, hvilka djerft resa sig mot skyn med en pyramidformig spira, som i stenkyrkor är genombruten. En vigtig del af fasaden äro portalerna, som perspektiviskt afsneddas inåt mot den af en stenpost delade porten och i fördjupningarna lemna plats för en hel mängd af bilder. Dessutom är det trekantiga bågfältet ofvanför ingångsdörren vanligen prydt med reliefer, och t. o. m. i de öfver detta löpande bågarna finnas anbragta rader af obeqvämt och onaturligt sittande figurer. Hela denna bildverld utgör ofta uttryck för ett djuptänkt innehåll. -- Den gotiska stilen, som fått sitt namn från ett föraktfullt uttryck af renaissancens italienare (stilo gotico = barbarisk stil), uppstod i midten af 1100-talet i Frankrike, bibehöll sig ren och ädel till midten af 1300-talet, men urartade under följande århundrade till en öfverblomstring, som sist ledde till stilens upplösning med början af 1500-talet. Gotikens uppkomstort är Paris och dess närmaste omgifning, och Suger, abbot i St. Denis, var den förste, som använde ett fullt utbildadt sträfsystem, nämligen vid ombyggandet af sin kyrkas kor. Sedan utvecklades systemet å en lång följd af kyrkor, bland hvilka katedralen i Paris, som ännu står på öfvergångsstadiet, och dômen i Chartres, som återgifver utvecklingens alla skiftningar, äro de förnämsta. Friare och med fullt utbildad fasad framstår Reims' katedral; klart utvecklad i det inre är stilen i Amiens', och i Beauvais' hafva måttens djerfhet nått sin höjd. Men den gotiska arkitekturens perla är S:te Chapelle i Paris, utfördt af Pierre de Montereau vid midten af 1200-talet, under Ludvig den helige. Sedan kommer efterblomstringen, med öfverdådig dekoration, särskildt karakteriserad genom användning i rosverket af en flammlik form, som fått namnet fiskblåsa. I Frankrike kallas denna sen-gotiska stil flamboyant. -- Denna i Frankrike skapade stil utbredde sig först till Nederländerna, der profanarkitekturen i rådhus och offentliga lokaler utvecklade stor rikedom. Till Tyskland kom den sent, nämligen vid midten af 1200-talet, men utvecklade sig der med en egen storhet i trakterna kring Rhen, i Köln, Strassburg och Freiburg. I södra Tyskland fick den ett ståtligt uttryck i Wiens Stefansdôme, och i Norden alstrade den tillsammans med tegelstilen en hel klass stora, men enkla och allvarliga kyrkor. Men mot medeltidens slut sökte man äfven der med glaseradt formtegel åstadkomma en dekorativ prakt, som täflade i rikedom med sandstenen. I England utvecklade sig gotiken ganska sjelfständigt, men också ganska oorganiskt, till dess den slutligen i perpendicular style upplöstes i vertikala stafvar och geometriskt lekande former. I Skandinavien var Trondhjems domkyrka en ättling af engelsk gotik; i Sverige härstammade Linköpings från den tyska modifikationen af stilen, och Upsala domkyrka gaf exemplet på en ren fransk form. En särskild ställning intager Italien, der stilen betydligt modifierades efter landets särskilda smak för breda rum med stora väggytor för målning, hvarmed följde, att sträfsystemet inskränktes eller alldeles upphäfdes såsom onödigt. Dessutom visade italienarna särskildt lust för att pryda fasaderna såsom fristående skärmar, och profanarkitekturen nådde hos dem en oöfverträffad prakt. Samma tycke för rymliga proportioner tillhörde äfven Spanien, på hvars gotik den moriska konstens fantastiska dekoration utöfvat ett icke ringa inflytande. -- När gotiken borttynade, kom renaissancen i dess ställe; men med den nyromantiska riktningen i början af 1800-talet har gotiken lefvat upp igen, och i England har den egentligen aldrig varit fullkomligt försvunnen.
Gotikens skulptur och måleri. Var under den romanska perioden måleriet den gynnade konsten, så tog nu skulpturen företrädet, under det att måleriet, utom i Italien, mest inskränktes till glasmålning. Dess stil, som förut varit värdig och sträng, blef svärmisk och sentimental. I plastiken gick Frankrike i spetsen med de stora portalernas bildcykler, och
exemplet följdes af Tyskland, der Nürnberg blef den ort, på hvilken konstnärsindividualiteten norr om Alperna först utvecklade sig. För öfrigt hörde i trä skurna och målade figurer till tidens vanligaste skapelser. Måleriet öfvades mest som glasmålning och miniatyr; men derjämte framträdde en ny och modern art, tafvelmåleriet, som öfvades af Cimabue uti Italien redan på 1200-talet och sedan midten af 1300-talet äfven i Tyskland, der flere skolor bildades, nämligen i Prag, Nürnberg och Köln, i hvilka gotikens veka innerlighet och svärmeri stego till sin höjd norr om Alperna. Uti Italien gjorde sig skulptur och måleri allt mera sjelfständiga och fria från arkitekturen och utvecklades, den förra i Pisa, den senare i Florens, på ett sätt, som lade grunden för den moderna konsten, ehuru de ännu stodo under inflytande af gotikens ande. Skulpturens förste mästare voro de tre store pisanerna, Nicolo, Giovanni och Andrea, måleriets åter Cimabue samt Giotto och hans skola. Fra Giovanni da Fiesole dref gotikens innerlighet och svärmande skönhetslängtan till en höjdpunkt af supranaturalism, öfver hvilken det ej var möjligt att stiga, och mot hvilken ungrenaissancens naturalism kom som en nödvändig och uppfriskande protest. C. R. N.