Färg. 1. Tekn. Se Anilinfärger; Blåa, Bruna, Gröna, Röda etc. färger; Färgträ, Färgämne m. fl.
2. Målarek., inbegreppet af samtliga färger i en målning, betraktade såsom helhet, i motsats till formen eller teckningen. Ordet är i denna användning liktydigt med färggifning eller kolorit, och man talar om god, dålig, sotig, glödande o. s. v. färg. Stundom nyttjar man ordet för att ensamt beteckna en harmonisk färgbehandling eller en viss färgelementets öfvervigt, t. ex. "det är färg i denna tafla". -- Varma färger kallas de, hvilka hafva en aktiv karakter, verka lifvande, muntrande, t. o. m. oroligt; sådana äro rödt, orange och gult. Kalla nämnas de färger, hvilka hafva en mera passiv karakter, verka lugnande, t. o. m. nedstämmande; sådana äro grönt, blått och violett. En intensiv mörk färg kallas djup; genom blandning med svart blir den tung, allvarsam. En intensiv ljus färg kallas liflig; genom blandning med hvitt blir den lätt, glad. Toner uppstå genom blandning med hvitt, schatteringar genom blandning med svart eller grått. Genom två verkliga färgers blandning med hvarandra uppstå mellanfärger och nyanser (stundom kallade mellantoner). Upk.
3. Fys. Ljus är en vibrationsrörelse i etern, hvilken kan ske med olika hastighet. De olika ljussorterna, som i fysiskt afseende skilja sig från hvarandra genom vibrationshastigheten, förorsaka genom sin inverkan på ögats näthinna olika färgförnimmelser. Ehuru det således icke är sjelfva ljusstrålarna, som äro färgade, begagnas dock uttrycket "färgadt ljus" för korthetens skull, och menas dermed ljus, som förorsakar en viss färgförnimmelse. Ljus af olika vibrationshastighet brytes olika -- mindre, ju mindre vibrationshastigheten är --, då det öfvergår från ett genomskinligt ämne till ett annat, hvarför brytningen i ett prisma gifver ett medel att särskilja färgerna. Ser man sålunda genom ett glasprisma mot en smal, af solljus belyst springa i en mörk skärm och håller prismats kant parallel med springan, så synes denna icke såsom ett hvitt, smalt streck, utan såsom ett mångfärgadt band, med samma bredd som springans höjd. Denna färgade bild kallas spektrum. I solljuset förekomma således etervibrationer med olika hastighet, eller, med andra ord, ljussorter af olika färg. I stället för att genom prismat se på den belysta springan kan man projiciera spektrum på en skärm (jfr Spektrum); men i båda fallen gäller, att om färgerna skola väl skiljas från hvarandra, bör den belysta springan vara särdeles fin, hvarjämte ljuset bör få gå genom flere prismer, emedan derigenom färgspridningen, dispersionen(se d. o.), blir större. Färgerna bestämmas säkrast medelst solljusets spektrum och de i detta förekommande fraunhoferska linierna (se d. o.). Vid den ände af spektrum, hvilken ligger närmast prismats brytande kant, börjar rödt (ungefår cinobers färg) och sträcker sig utan märklig ändring till C-linien. Mellan C och D ligga orange (mönja)
och guldgult (blyoxid, blyglete), båda rödgula färger (den förre med öfvervägande rödt och den senare med mera gult). Mellan D och E finnes först rent gult (kromgult), sedan gulgrönt. Mellan E och F finnes grönt (Scheeles grönt), med öfvergång genom blågrönt till blått, som i olika färgtoner (nyanser) fortsätter till G-linien. Af det blå fältet benämnes den första tredjedelen närmast F cyanblått (berlinblått), och den återstående delen indigoblått (ultramarin). Utanför G-linien ligger violett, och utanför detta slutligen lavendelgrått, som dock endast synes, när de andra färgerna äro afstängda. För att erhålla en rätt uppfattning af färgerna bör man se dem hvar för sig, hvilket kan anordnas t. ex. på sådant sätt, att den skärm, på hvilken spektrum upptages, förses med en fin springa, som kan flyttas längs spektrum. Man finner då äfven, att färgerna utan afbrott öfvergå i hvarandra. Om man deremot ser hela spektrum på en gång, måste detta vara tämligen utbredt, för att alla ofvannämnda färger skola kunna urskiljas, och vanligen, såsom t. ex. i regnbågen, ser man då endast fem färger: rödt, gult, grönt, blått och violett. Den färgförnimmelse, som förorsakas af en ljusstråle, är dock icke beroende endast på dennes vibrationshastighet, utan ock på hans styrka (intensitet), så att alla färgerna i spektrum, då deras intensitet ökas, mer och mer närma sig hvitt. Lättast sker detta med violett, blått och grönt ljus, svårare med gult; rödt ljus gifver först vid mycket stark intensitet intrycket af gult. Vibrationshastigheten hos de ljussorter, som ögat kan uppfatta, går från 400 billioner vibrationer i sekunden hos det yttersta röda till 800 billioner hos det yttersta violetta. Deremot har det röda ljuset den största våglängden, näml. 760 milliondels mm. De öfriga färgernas våglängder äro i ordning allt mindre: de yttersta violetta strålarnas 390, de yttersta lavendelgrå strålarnas 310 milliondels mm. -- Om ljusstrålar från två delar af spektrum, således ljus af olika färg, samtidigt träffa samma ställe å näthinnan i ett öga, så uppfattas ej båda dessa färger, utan intrycket blir detsamma, som hade ögat träffats af enkelfärgadt, homogent, ljus af annan färg än de ifrågavarande. Dylika genom blandning af ljus med olika vibrationshastighet uppkomna färger kallas sammansatta färger l. blandningsfärger. I uppfattningen af ett sammansatt ljus- och ett sammansatt ljud-intryck visar sig således en vigtig skilnad, enär i ett ackord de ingående tonerna kunna särskiljas af hörseln. De färger, som uppkomma genom blandning af två och två färger i solspektrum, angifvas i följande af Helmholtz uppställda tabell (sp. 593).
Ur denna tabell må särskildt framhållas, att hvitt ljus uppkommer genom blandning af rödt och blågrönt, af orange och cyanblått, af gult och indigoblått samt af gröngult och violett, (dessa färger, som parvis gifva hvitt, kallas komplementfärger); att rödt och violett ljus tillsammans gifva en färg, som icke förekommer i spektrum och som i sin djupaste nyans benämnes purpur samt då utgör komplementfärg till grönt; slutligen att alla andra genom blandning uppkomna färger återfinnas i spektrum, hvarvid dock den sammansatta färgen är hvitare, blekare, än den motsvarande spektralfärgen, hvarför spektralfärgerna, äfvensom purpur, kunna kallas mättade färger. Allteftersom de enkla färgerna ingå med olika styrka i blandningsfärgen, erhåller denne en olika färgton. Om sålunda vid blandning af rödt och violett det förra är öfvervägande, erhålles karminrödt i st. f. purpur. För öfrigt hafva de enkla färgerna
liksom en olika färgande kraft, så att, om gröngult och violett ljus skola tillsammans gifva hvitt, det förra måste vara intensivare än det senare. I detta afseende är violett starkast, dernäst kommer indigoblått, sedan rödt och cyanblått, så orange och grönt samt slutligen gult, som är svagast. Såsom allmän regel för blandningen af två enkla färger gäller, att om dessa ligga närmare hvarandra i spektrum än komplementfärgen, så blir blandningsfärgen en af de mellanliggande; ligga de på större afstånd än
komplementfärgen, så blir blandningsfärgen antingen purpur eller någon färg, som ligger mellan den ene af de hopblandade färgerna och den till denne närmaste änden af spektrum. En blandning af flere enkla eller sammansatta ljussorter gifver inga andra färger än dem, som kunna erhållas genom blandning af två enkla. Ett föremåls färg är beroende af de ljussorter, som diffust återkastas från dess yta. Sålunda äro de föremål röda, som återkasta rödt ljus o. s. v.; hvitt är ett föremål, om det diffust återkastar allt infallande ljus; grått, om det återkastar samma bråkdel af alla färger; svart, om det ej återgifver något ljus alls. En i vanliga fall gra yta blir vid starkare belysning hvit, och en vid dagsljus hvit yta synes deremot i skymningen vara grå. Ett svart föremål blir synligt derigenom att ljus från de omgifvande föremålen komma till ögat. Föremålens färger äro sällan enkla, utan oftast sammansatta; så innehåller t. ex. ett grönt föremåls färg vanligen äfven blått och gult, hvarför ett sådant synes gult i gul, men blått i blå belysning, under det att det, om färgen vore homogent grön, skulle synas svart både i gul och blå belysning, förutsatt att belysningen sker med homogent ljus. Blandningen af ljus, som återkastas från färgade föremål, leder till samma resultat som blandningen af de olika färgerna i solspektrum. Denna blandning kan ske på flere sätt, t. ex. medelst färgsnurran. Ett enkelt sätt är ock att betrakta ett färgadt föremål genom en glasskifva och samtidigt låta ljus af en annan färg reflekteras från glasets främre sida. Detta kan anordnas sålunda: mot en svart bordskifva hålles en tunn plan glasskifva vinkelrätt; framför glasskifvan lägges ett färgadt föremål, t. ex. ett munlack, hvaraf då en spegelbild synes bakom glaset, och på denna bilds plats lägges ett annat munlack, så att det täcker det förstas bild. Man ser då genom glasskifvan blott ett munlack, som är färgadt med blandningsfärgen. Genom att sänka eller höja ögat förändras intensiteten hos det ljus, som genomgår glasskifvan från det bakre, samt hos det, som, kommande från det främre munlacket, reflekteras från glasets framsida, hvarvid ock blandningsfärgen ändrar färgton. Blandas deremot färgstofter direkt med hvarandra, erhållas helt andra resultat, till följd af dervid inträffande olika absorptionsförhållanden. Vid blandning af blåa och gula färgstofter erhålles visserligen grön färg, men detta är ingalunda alltid fallet vid blandningen af blått och gult ljus. -- Genomskinliga och genomlysande föremål hafva vanligen samma färg i genomgående ljus (d. v. s. då föremålet hålles mellan ögat och ljuskällan) som i återkastadt. Är detta icke fallet, så är det genomgående ljuset oftast komplementärt färgadt i förhållande till det återkastade. Så är t. ex. tunnt bladguld blågrönt i genomgående ljus. (Jfr Absorption och Diafan.) Särskildt egendomliga färgföreteelser erbjuda genomskinliga ämnen, som icke alltigenom äro likartade, utan liksom grumlade af små partiklar af något främmande ämne, hvilket i optiskt afseende är det förra olikt; sådan blandning kan erhållas bl. a. genom att drypa några droppar eau de cologne i vatten. I de grumlade ämnena kan nämligen ljuset icke framgå ostördt; utan dels återkastas, dels brytes det af de grumlande partiklarna. Äro dessa stora i jämförelse med ljusvågorna, så verka de i det närmaste lika på alla ljussorterna, hvarför ämnet synes hvitt. Äro deremot nämnda partiklar mycket små, så återkastas i synnerhet de violetta och blåa ljussorterna, hvilka hafva de kortaste vågorna, under det att de röda och gula gå mera ostördt igenom. Derför kommer den grumliga blandningen att synas blå i återkastadt ljus, men gulaktig i genomgående, och ju finare de grumlande partiklarna äro, dess, klarare blir den blåa färgen. Är det grumlade ämnet färgadt, blifva naturligtvis företeelserna mera invecklade. Som jordens atmosfer innehåller åtskilliga dylika grumlande partiklar (stoft, i dam och andra fasta ämnen, eller ytterst fina vattenblåsor; äfven sjelfva luftmolekylerna torde utgöra en grumling i etern), så inträffa ofvan beskrifna färgföreteelser i atmosferen. Sedd mot den mörka verldsrymden, synes atmosferen blå, eller, med andra ord, himmelen är blå; från höga berg synes himmelen mörkare blå, emedan luften der är renare och det ofvanliggande luftlagret mindre. Sol och måne synas starkare färgade vid horisonten än högre på himmelen, emedan i förra fallet ljuset från dem genomgår ett tjockare luftlager, och derigenom en större del af de violetta och blåa strålarna afskilts. På liknande sätt förklaras färgerna på aflägsna, skarpt belysta föremål, t. ex. snöbetäckta berg. Jfr Aftonrodnad, Interferens och Polarisation. K. L.