Månljuset

Månljuset, astrofys., utgöres uteslutande af solljus, som blifvit reflekteradt från månens yta. Till sin sammansättning har detta ljus genom reflexionen endast föga blifvit förändradt, hvilket visar sig redan deraf att, då de mest lysande partierna på månytan äro hvita, de mörkare hafva en grå färg (se Färg 3, sp. 594). Detta har bekräftats genom undersökning af månljusets spektrum, som man funnit vara identiskt med solljusets. Frånvaron i månljuset af alla andra linier utom dessa bevisar ock dels att månen icke är omgifven med någon märkbar atmosfer, dels att han icke utsänder något eget ljus. Under i öfrigt lika atmosferiska förhållanden varierar månljusets intensitet med månens höjd öfver horisonten, solens och månens afstånd från jorden samt månens ålder (faser). Med sin astrometer har Zöllner funnit, att vid fullmåne och för ett medelafstånd mellan de båda himlakropparna och jorden samt om man tänker sig dessa placerade i zenit, solen lyser 619,000 gånger starkare än månen. På grund af sina bestämningar öfver månljusets s. k. albedo samt med stöd af experiment öfver ljusreflexionen mot icke speglande ytor af en stor mängd olika i naturen förekommande ämnen, såsom snö, hvit sandsten m. fl., har Zöllner sökt göra sannolikt, att de mest lysande ställena på månskifvan äro betäckta med snö och is. R. R.