Mosaik (Fr. mosaïque, Ital. musaico, mosaico). Ordet liksom dess tillhörande adjektiv, musivisk, Lat. musivum (opus musivum), sammanhänger med Grek. museion (»museum», en musernas eller sånggudinnornas helgedom). Möjligen har uttrycket först haft afseende på den beläggning af stenar, musslor o. d., hvarmed man prydde väggar och golf i trädgårdsgrottor, helgade åt muserna såsom källgudomligheter. Sedermera har det kommit att beteckna inlagdt stenarbete i allmänhet. -- I dagligt tal och i vidsträcktare mening förstår man med mosaik (»musiviskt arbete») hvarje sådant arbete, der småbitar af olika färg äro sammanlagda så, att det hela bildar ett mönster eller en figurframställning. Man talar ur denna synpunkt om sten-, glas-, emalj-, trä-, läder-, tyg-, halm-mosaik o. s. v. (Jfr Inkrustering, Inlagdt arbete, Intarsia, Marketeri.) I inskränktare mening betecknar man härmed ett i sten, glas eller bränd lera utfördt, af ungefär likformiga och lika stora, men olikfärgade bitar sammansatt arbete. Bitarna tryckas ned i ett kittartadt ämne samt fasthållas på detta sätt vid hvarandra och vid det gemensamma underlaget. Beslägtade med den egentliga mosaiken äro de gamla orientaliska och italienska intarsia-arbetena i geometriska mönster samt den moderna indiska, »pikerade», Bombay-mosaiken. -- Mosaikens användning går långt tillbaka i tiden. Det praktgolf i Ahasverus' palats, som omtalas i Esters bok (1: 6), var tydligen ett mosaikarbete. Förhallen till det stora Zevstemplet i Olympia pryddes med ett mosaikgolf, hvaraf lemningar påträffades vid fransmännens gräfningar 1829. Under den hellenistiska perioden blef denna konstteknik liksom så mången annan bekant för romarna. Man kan hos dem följa dess bruk tillbaka mer än ett århundrade f. Kr., och detta bruk vann under kejsaretiden en vidsträckt utbredning öfver hela det romerska riket. Hufvudsakligen användes mosaiken som golfdekoration, men stundom äfven som väggbeklädnad. Lemningar af romerska mosaikgolf hafva påträffats mångenstädes inom det gamla romarerikets gränser, uti Italien, Spanien och Afrika likaväl som i Tyskland, Frankrike och England. Såsom material nyttjades marmorbitar af nästan kubisk form, vanligen i marmorns egen naturliga färg. Dock har äfven konstfärgad sten liksom glas begagnats. Färgskalan är i allmänhet anspråkslös, såsom det egnar sig för en golfprydnad: svart och hvitt samt grått och rödbrunt i olika nyanser. Mönstren äro mycket omvexlande. Golfvet omgifves af en ornamental bård; midtfältet indelas vanligen med cirklar och cirkelsektorer. Som ornamentala motiv användas dels geometriska upprepningsmönster, dels de vanliga antika växtformerna, blandade med gestalter ur den antika mytologien, fabeldjur o. d. Men derjämte förekomma äfven rent naturalistiska framställningar af växter, djur, menniskor och arkitektur. Till de mera bekanta kompositionerna af detta slag höra de s. k. »kapitolinska dufvorna», som sitta kring kanten af en vattenskål, och som otaliga gånger blifvit efterbildade, äfvensom det s. k. Alexanderslaget (se d. o.). Mosaikarbetet gick hos de gamle under flere olika namn, mellan hvilka skilnaden endast gissningsvis kan framställas (t. ex. opus sectile, tessellatum, vermiculatum och alexandrinum).
En ännu större betydelse erhöll mosaikens konst under den gammalkristna konstperioden. Den får i sjelfva verket anses för den tidens förnämsta konstnärliga uttrycksmedel. Redan i katakomberna, den gryende kristna konstens första fristäder, hade den funnit användning. Från Konstantin den stores tid (300-talet) blifva mosaikbilderna den vigtigaste prydnaden i de nyanlagda kyrkorna (basilikorna). Som material användes ej längre brokig marmor, utan glaskuber i olika färger eller förgyllda på det oförgängliga sätt, att guldbladet inlades mellan två glasskifvor, hvilka sedermera sammansmältes. Med denna färgprakt pryddes basilikans inre ytor, förnämligast kor-rundelns hvälfning, men äfven dess väggar, triumfbågens framsida och mellanskeppets öfvermur. Kompositionen är sträng och symmetrisk. Mot en blå eller gyllene bakgrund afteckna sig Frälsarens och apostlarnas, helgonens och änglarnas vördnadsbjudande gestalter med knappa, afmätta rörelser, allvarlig uppsyn, i långa, veckrika drägter. Den arkitektoniska eller landskapliga omgifningen, der en sådan finnes, är starkt stiliserad. Symboliska bilder förekomma ofta. Med sin färgrikedom, sin stränghet och omedgörlighet, som tvingar till fasthållande af de väsentliga hufvuddragen och uteslutande af tillfälliga detaljer, utgjorde mosaiken ett ypperligt framställningsmedel för den gammalkristna konsten under dess sträfvan att i de från antiken lånade formerna ingjuta ett nytt innehåll. Som högtidliga drömsyner skymta dess bilder fram ur det guldskimrande dunklet i de ofta svagt upplysta rummen. Gammalkristna mosaiker påträffas ännu i många af Roms äldsta kyrkor. -- Roms föredöme följdes af Bysans, der Sofiakyrkan ännu bevarar spår af den ursprungliga prakten. Rika på väl bibehållna mosaiker af högt värde äro i synnerhet Ravennas ärevördiga helgedomar från 400--500-talen, bland dem särskildt S. Vitale. Mosaikens konst öfvades under de följande århundradena jämväl på andra håll, både inom och utom Italien. Karl den stores palatskapell i Aachen egde detta slags prydnad. I Venezia, som sedermera blef en af hufvudorterna för mosaiktekniken, togs dess tjenst alltifrån 900-talet i anspråk vid utsirandet af den nyanlagda S. Markus-kyrkan. Palatskapellet i Palermo liksom den närbelägna dômen i Monreale äro rika på härliga mosaikbilder från 1100-talet. Ehuru användningen för öfrigt minskas, bibehåller konsten sig hela medeltiden igenom uti Italien, förnämligast öfvad i Rom och Venezia. Ämnenas krets vidgas efter hand, men totalkarakteren, sträng och högtidlig, blir i det hela densamma. Äfven Giotto, det italienska måleriets fader, försökte sig i mosaikens konst; och ännu på 1400-talet, i renaissancens gryning, utfördes mosaikarbete i Florens af flere kända konstnärer, bland dem Domenico Ghirlandajo, efter hvilken man anför det betecknande yttrandet att »mosaiken vore det sanna målningssättet för evigheten». -- Vid sidan af denna monumentala konst har medeltiden att uppvisa andra arter af mosaik af mera handtverksmässigt och dekorativt slag, mer eller mindre direkta efterbildningar af den simplare, antik-romerska golfmosaiken. Hit höra flisgolf af marmor eller bränd lera, som förekomma mångenstädes både inom och utom Italien, men framförallt de cosmatiska arbetena, så kallade efter medlemmarna af en romersk konstnärsfamilj (se Cosmaterna).
Under den gammalkristna perioden, liksom under den äldre medeltiden, bildade mosaikinläggarna, »mosaicisterna», en särskild konstnärsklass vid sidan af bildhuggare och målare. De både komponerade och utförde sjelfva sina bilder. Under den senare medeltiden och vid renaissancens början voro målarna stundom samtidigt mosaikkonstnärer, men det var i regeln samma person, som komponerade bilden och utförde det tekniska. Med högrenaissancens inträde förändrades detta mönstergilla förhållande. Den glans, som utstrålade från det monumentala väggmåleriet och det då nyupptäckta oljemåleriet, fördunklade mosaikens kärfvare och mödosammare konst. Dess uppgift blir hädanefter att kopiera de store målarnas mera berömda alster (Rafaels transfiguration o. dyl.). Mosaikens konst sjunker ned till ett handtverk, öfvadt af mer eller mindre finkänsliga arbetare, och härmed inträder denna konstarts förfall, ungefär samtidigt med och af samma grunder som glasmåleriets. Tekniken höll sig dock uppe, tack vare dessa kopieringsarbeten och nödvändigheten att underhålla de äldre mosaikerna, särskildt i Rom och Venezia. I Rom samlades omsider, 1727, under påfven Benedikt XIII de spridda krafterna i en särskild, officiel verkstad: »La reverenda fabbrica pontificale del musaico», hvilken bibehållit sig till våra dagar och under namnet »Studio del musaico» sedan 1825 är verksam i en lägenhet i Vatikanen. Der utföras för kyrkligt behof hufvudsakligen kopior i tafvelform efter populära religiösa konstverk. -- I Petersburg existerar sedan början af 1850-talet likaledes en mosaikverkstad såsom statsinstitution. En sådan har någon tid funnits vid South Kensington museum i London. Likaså eger Frankrike sedan 1876, men såsom resultat af flere föregående försök, en »École nationale de mosaique». -- Mosaikens konst har sålunda å nyo kommit till heders och erhållit användning vid dekorationen af åtskilliga äldre och nyare byggnader, exempelvis Pantheon och Stora operan i Paris, katedralen i Marseille, parlamentshuset i London m. fl. Bland enskilda personer, som verkat i dess tjenst, bör framför alla nämnas den om utvecklingen af Venezias glasindustri så högt förtjente Alessandro Salviati. Under hans ledning äro mångfaldiga större och smärre dekorativa mosaikarbeten utförda, bland dem den stora mosaikframställningen (»Det tyska kejsaredömets stiftande») kring foten af Segermonumentet i Berlin.
Vid sidan af den här skildrade monumentala mosaiken har vår samtid att uppvisa en s. k. romersk mosaik, en art af konstslöjd, som, efter samma princip som den förstnämnda, af olika färgade glasstift, men små som knappnålshufvud, utför allahanda småsaker, smycken af olika slag, doslock, taflor o. dyl., hvarå äro »utlagda» landskap, blommor, ornament m. m. Såsom namnet angifver, öfvas denna industri i Rom. -- En annan samtida konstslöjdart är den s. k. florentinska eller pietra-dura-mosaiken, egentligen ett slags inlagdt arbete, analogt med marketeri, ehuru materialet här är marmor och andra stenarter. Den öfvas, såsom namnet angifver, i Florens, och med dess teknik utföres en mängd olika prydnadsföremål, från stora bordskifvor och möbelfyllningar till de minsta småsakar (kråsnålar, broscher o. d.). Mönstren framställa vanligen blommor, frukter, smådjur, foglar af naturalistisk hållning, stundom äfven rena ornament, allt i lifliga, bjerta färger med svart botten. Men de olika färgpartierna motsvaras här i regeln af hvar sin marmorbit. Dessa äro således på förhand utsågade till den form de olika partierna skola hafva, medan den egentliga mosaiken sammanlägger sina af likformiga småbitar. Florentinmosaiken kan följas tillbaka till midten af 1500-talet. Den erhöll en tid uti Italien en vidsträckt användning i den kyrkliga dekorationskonsten, för altarframstycken, pilasterbeklädnader m. m. Dess ursprung är tydligen att söka i antikens marmor-inkrustering, ej i dess mosaikarbete. -- Nära beslägtad med den florentinska är den indiska Agra-mosaiken (se Inlagdt arbete). -- En modern tillämpning af de antika eller, rättare, de medeltida mosaik-golfvens princip finna vi i den nu så allmänna bläggningen af golf i förstugor, korridorer och liknande lokaler (med flisor af bränd lera i olika färger, s. k. tiles). Detta bruk härstammar närmast från England. -- Sveriges Nationalmuseum eger prof på flere olika slag af mosaik, fragment af antik golfbeläggning, modern romersk mosaik (S. Peterskyrkan) och synnerligen vackra pietra-dura-mosaiker i olika mönster. Bland samlingarna å Drottningholm förvaras vackra prof på den påfliga mosaikfabrikens verksamhet under 1700-talet. Medeltidsmosaiker saknas deremot helt och hållet. Upk.