Independenter

Independenter l. kongregationalister kallas i England och Amerika anhängarna af den reformerta sekt, hvars grundåsigt är att hvarje församling bör vara en fri och af högre kyrkostyrelse oafhängig, "independent" (af Lat. nekande in och dependere, bero af), förening l. "kongregation", som skall stå i direkt förhållande till Kristus. De förkasta derför både den engelska statskyrkans episkopalsystem och presbyterianernas synodalförfattning samt låta liksom qväkarna hvar och en, som önskar det, uppträda och tala i församlingen. Sekten stiftades under drottning Elisabets regering af Robert Brown (d. 1630), och dess anhängare kallades till en början efter honom brownister eller, efter sin andre ledare, Henry Barrowe, barrowister. Den utbredde sig ganska hastigt i London och de östra grefskapen, men inom kort nödgades en stor del af dess medlemmar genom de förföljelser, för hvilka de voro utsatta, att emigrera till Amerika och Holland. I sistnämnda land började sekten bära namnet independenter, sedan dess hufvudman, John Robinson, i ett arbete framställt den satsen att hvarje församling borde vara "independens quoad alias ecclesias" (oberoende i förhållande till andra kyrkor). Sjelfve kallade sig independenterna dock vanligen kongregationalister. De af sekten, som qvarstannade i England, tvungos med "goda medel" att till det yttre ansluta sig till statskyrkan; men de blefvo i stället de ifrigaste oppositionsmännen mot regeringen, och under upproret mot Karl I spelade de en framstående rol. Parlamentshären kom efter hand att till största delen utgöras af independenter, och efter konungens tillfångatagande (1647) började desse, med Cromwell i spetsen, täfla med det af moderata puritaner bestående parlamentet om makten. De rensade underhuset från dess moderata element (1648) och läto derefter döma till döden och afrätta konungen. Medan sålunda sekten ernådde politiskt inflytande, växte antalet af dess medlemmar hastigt, och dermed inträdde också en splittring inom densamma. De radikale independenterna, kallade "levellers" eller "det femte konungarikets män", yrkade i motsats till de moderate, hvilka svärmade för en teokratisk statsbyggnad, på fullständig skilsmässa mellan stat och kyrka och slutligen på statens religiösa indifferentism samt predikade det tusenåriga rikets ankomst till jorden. Desse erhöllo öfvervigten i det 1653 sammanträdande "korta" parlamentet, hvilket Cromwell, då det började antasta all borgerlig ordning, tvang att åtskiljas (s. å.). Vid restaurationen 1660 började åter förföljelserna mot independenterna, och de fortforo till revolutionen 1688, hvarefter det allmänna toleransediktet (1689) för alltid gjorde slut på dem. 1831 förenade sig de fleste independent- eller, såsom de i senare tid vanligen kallas, kongregationalistförsamlingarna i England och Wales till "The congregational union of England and Wales". De utgöra näst metodisterna den talrikaste reformerta sekten. Endast inom det britiska väldet finnas 1,250,000 kongregationalister med 3,895 kyrkor, af hvilka 300 äro missionskyrkor. Samtliga engelsk-talande kongregationalister uppskattas till 6 mill.