Insolation

Insolation (af Lat. insolare, utsätta för solen). 1. Fys., bestrålning, äfven bestrålningstid, särskildt medelst direkt solljus. Verkan af insolationen är absorption af värme och ljus. Instrument för uppmätande af det direkta solvärmet äro konstruerade af J. Herschel och af Pouillet (se Aktinometer), af de Saussure och af J. Ericsson. De Saussure använde för ändamålet en trälåda, invändigt klädd med kork och svärtad. På bottnen är en termometer. Öppningen, som är tillsluten med glasskifvor, vändes mot solen, den inre termometern observeras och jämföres med en i fria luften befintlig. Instrumentet har ej fatt synnerlig användning. Ericssons apparater för solvärmets uppmätning finnas beskrifna i hans "Solar investigations" (1875) och "Contributions to the centennial exhibition" (1877). Vissa ämnen absorbera genom insolationen ljus, hvilket de återgifva, äfven sedan insolationen upphört; dessa ämnen sägas fosforescera (se Fosforescens). -- 2. Med. Solsting, en häftig, ofta dödande sjukdom, uppkommen genom inverkan af glödande sol, särdeles i de heta landen, och yttrande sig vanligen genom blodträngning till hjernan, påskyndad puls, stegrad kroppstemperatur, hufvudvärk, svindel och yrsel samt stundom slaganfall genom hjernblödning. Samma tillstånd kan framkallas genom kroppens upphettning på annat sätt, utan direkt inverkan af solstrålarna. När döden kommer plötsligt, ofta äfven utan hjernblödning, har man ej sällan i hjertat funnit ett slags stelkramp, sannolikt förorsakad af temperaturstegringen och dess inverkan på nervcentra. 1. L. A. F. 2. F. B.