Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Instrument

Ämne: Musikinstrument · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 720–721 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Instrument (Lat. instrumentum), verktyg, redskap (i synnerh. dels sådana, som äro afsedda för tonkonstens utöfning, dels sådana, som användas vid vetenskapliga iakttagelser och operationer, såsom astronomiska, fysikaliska, kirurgiska instrument). -- 1. Musikt., tonverktyg. Musikinstrumenten äro af tre slag: sträng-, blås- och slaginstrument. Stränginstrumenten äro antingen stråkinstrument, hvilka gnidas med stråke (giga, viol, violoncell, kontrabas, nyckelharpa), eller knäppinstrument, hvilka knäppas eller anslås antingen med fingrarna (harpa, luta, guitarr, zittra) eller med plektrum (lyra, kithara, hackbräde) eller medelst klaviatur (klavér, klavecin, pianoforte). Blåsinstrumenten indelas i träinstrument (flöjt, oboe, klarinett, fagott och deras äldre stamförvandter) och bleckinstrument (horn, trumpet, basun o. s. v.). En annan indelning, efter ljudets alstringssätt, är i labialpipor och tungpipor, hvilka båda förenas i orgeln (afarter af orgel: harmonium samt de rent mekaniska, således ej egentligen musikaliska instrumenten: positiv, orkestrion). Slaginstrumenten äro antingen stämda i vissa toner (puka, klockspel) eller blott rytmiska af obestämd tonhöjd (trumma, bäcken, triangel, kastanjetter m. m.). Till musikinstrumenten kan knappast räknas eolsharpan; deremot må nämnas, bland mera efemära uppfinningar af olika slag: eufon, harmonika, stråkpiano m. fl. Instrument för akustiska undersökningar äro: monokord, stämgaffel, siren. -- 2. Jur., skriftlig handling angående vissa åtgärder, som äro af rättslig betydelse, såsom bouppteckningar, arfskiften, syner m. m. 1 A. L. 2. I. Afz.