Interjektioner (af Lat. interjectio, egentl. mellanskott, mellansats), en ordklass, omfattande ett slags oböjliga ord, hvilka tjena att omedelbart gifva uttryck åt en viss känsla eller vilja, och som i öfverensstämmelse dermed intaga en fristående ställning i förhållande till möjligen närstående eller desamma omslutande satser, m. a. o. sjelfva kunna betraktas såsom koncentrerade utrops- eller uppmaningssatser, t. ex. Sv. ah! åh! o! ack! bah! fy! hm! ts! sch! (= tyst!), pst! (=hör hit!), nåå?! o. s. v. Dock händer det, att interjektioner styra en kasus och således endast representera predikatsdelen, såsom t. ex. ve oss, hell dig (analogibildning, hell är egentl. vok. af adj. hel, sund). Man plägar indela interjektionerna dels efter deras betydelse i sådana, som uttrycka förundran, glädje, sorg o. s. v., dels efter deras formella beskaffenhet i "egentliga", hvilka icke vidare kunna härledas -- några exempel på detta slag hafva ofvan anförts --, och "oegentliga", d. v. s. sådana, som, etymologiskt sedt, bestå af ofta tämligen starkt förkortade och stympade ordeller ordförbindelscr, hemtade från andra ordklasser, såsom seså! godt! tyvärr! framåt! Gud! kors! (egentl. vid det heliga korset), gunås! (Gud nåde oss!), gubevars, bevars! (bevare oss) m. fl. Att uppdraga en bestämd gränsskilnad mellan dessa båda arter är icke möjligt, då tydligen ett en gång förefintligt etymologiskt sammanhang af yttre och inre skäl mycket lätt kan råka i fullkomlig glömska. -- Alla interjektioner, äfven de ursprungligaste bland de "egentliga", de s. k. "ljudåtbörderna" (gester), skilja sig på det bestämdaste från de verkliga "naturljuden" eller de rent naturliga uttrycken af en viss känsla eller affekt. I motsats till dessa sistnämnda äro de nämligen artikulerade ljud eller ljudförbindelser och i en bestämd betydelse allmänt vedertagna (konventionelt gällande) inom ett visst språkområde -- kort sagdt, de äro ord. Detta hindrar ju icke, att de förmedelst ett slags språklig stilisering kunna hafva utbildats ur de rena "naturljuden" -- ett tillvägagående, som i viss mån kan jämföras med efterbildningen af den yttre naturens ljud i de ljudefterhärmande (onomato-poetiska) s. k. interjektionerna, t. ex. plums! smack! klatsch! ritsch! ratsch! etc. O. A. D.
Nordisk familjebok · första upplagan
Interjektioner
Ämne: Fonetik och språkljud · Språk, skrift och grammatik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 743 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗