Itacism

Itacism, språkv., det hos nygrekerna gängse uttalet af det forngrekiska språket, hvilket uttal, emedan det infördes i vestra Europa hufvudsakligen genom J. Reuchlin (1455-1522)r äfven brukar betecknas såsom det reuchlinska. Den mest framstående egendomligheten hos detta uttal är i-ljudets stora öfvervigt, i det att utom bokstafven [iota] ("iota") såväl vokalerna [eta] ("eta") och [ypsilon] ("y psilon ) som diftongerna [epsilon][iota] och [omikron][iota] uttalas såsom i. Benämningen itacism har sin grund deri att bokstafsnamnet eta enligt detta uttalssätt ljuder ita, och af liknande skäl har det motsatta, af den lärde Erasmus, Reuchlins samtida, försvarade uttalet fått namn af etacism. Nygrekernas ännu i dag envist fasthållna påstående att det itacistiska uttalet är det ursprungliga och klassiska vederlägges redan genom den enkla anmärkningen att det i sådant fall vore obegripligt, hvarför man skapat så många olika skriftecken för ett och samma ljud. Emellertid har detta uttalssätt onekligen ganska gamla anor, och en början dertill spåras redan århundraden före den kristna tidräkningen. A. M. A.