Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

för jordegarna, 11 för städerna, 2 för handelskammaren i Rovigno och 12 för landtkommunerna. Till det österrikiska riksrådet sänder I. 4 representanter. -- I. (fordom Histerreich), hvilket fått sitt namn deraf att man trodde, att Donau (Lat. Ister) afbördade en del af sitt vatten genom en arm, som i denna trakt föll ut i Adriatiska hafvet, hörde i forntiden till Illyrien. Dess innevånare voro kända som djerfva sjöröfvare. I 2:dra årh. f. Kr. eröfrades halfön af romarna, och Augustus lade största delen af den till Italien. Karl d. store förenade den med det frankiska riket. Sedan midten af 10:de årh. hörde I. till hertigarna af Kärnten och sedermera efter hvartannat till hertigarna af Meran, hertigen af Bajern, patriarken af Aquileja och slutligen republiken Venezia, hvilken innehade största delen af halfön till freden i Campo Formio (1797), då Österrike förvärfvade den och lade den till den nordöstra delen, som Österrike egt sedan 1374. Genom freden i Pressburg (1805) nödgades Österrike att jämte sina öfriga venezianska besittningar afträda äfven I., som då lades till konungariket Italien, i hvilket det bildade ett särskildt departement, med Capo d'Istria till hufvudstad. Sedermera förenades I. med Illyriska provinserna, men återtogs 1813 af Österrike och har sedan dess varit en del af den österrikiska monarkien.

Istrum, socken i Skaraborgs lan, Valle härad. Arealen af socknarna Istrum och Eggby är tillsammans 3,998 har. 517 innev. (1882). Annex till Skarke (Varnhem), Skara stift, Billings kontrakt.

Isturiz, Don Francisco Javier de, spansk statsman, f. 1790, d. 1871, väckte först uppmärksamhet såsom en af de verksammaste upphofsmännen till 1820 års mot despotismen riktade revolution i Spanien. 1822 blef han medlem af riksdagen (cortes) och 1823 dess president, men måste s. å., sedan revolutionen blifvit undertryckt och han sjelf dömts till döden, fly till England. På grund af 1834 års amnesti återvände han till Spanien och blef å nyo (för Cadiz) medlem af cortes, der han i början slöt sig till de radikale (exaltados). När hans vän Mendizabal 1835 trädde i spetsen för ministéren, utsågs I. till president i cortes' andra kammare; men snart begynte han, under det han alltmer gled öfver till de moderate (moderados), en så häftig opposition mot Mendizabal, att denne utmanade honom på duell. I Maj 1836 efterträdde I. Mendizabal som konseljpresident och utrikesminister, men nödgades redan i Aug. s. å. att förklädd fly ur landet, sedan drottningen genom ett soldatuppror tvungits att antaga 1812 års liberala författning, hvilket I. motarbetat. 1837 aflade han emellertid ed på den genomsedda författningen och blef 1838 ånyo president i cortes. Febr.- April 1846 var I. åter ministerpresident, 1847-48 och 1850 sändebud i London, några månader af 1858 för tredje gången konseljpresident, 1858-62 åter sändebud i London, 1862-63 president i statsrådet och 1863-64 sändebud i Paris.

Istvanfy [isjtvanfi], Miklos de Kisasszonyfalva, ungersk historieskrifvare, f. 1538,

d. 1615, blef 1576 vicekansler i ungerska hofkansliet i Wien och derefter vicepalatin. Han författade det vigtiga arbetet Historiarum de rebus hungaricis libri XXXIV (första gången utgifvet 1622; utkom 1870 i ungersk öfvers.).

Istävoner. Se Germaner, sp. 1100.

Isubu, en vid Guineabukten gent emot ön Fernão do Po mellan Rombi-bergen och Kamarun-floden bosatt stam, hvars språk, bekant genom några grammatiska notiser och ordsamlingar af Merrick, anses höra till den nordvestliga gruppen af den stora Bantu-familjen. H. A.

Isöre, tingsplats i norra delen af Själland, hvarest under den äldre medeltiden kungaval plägade försiggå. Sista gången ett sådant hölls derstädes var år 1104. Man antager, att I. låg i trakten omkring Rörvig i Odsherred. E. Ebg.

Itabirit, petrogr., en flerestädes i Brasilien, såsom vid Itabira (i prov. Minas Geraes), förekommande, kornigt skiffrig till tät jernmalm, bestående af jernglans, magnetit, jernglimmer och något qvarts. E. E.

Itacism, språkv., det hos nygrekerna gängse uttalet af det forngrekiska språket, hvilket uttal, emedan det infördes i vestra Europa hufvudsakligen genom J. Reuchlin (1455-1522)r äfven brukar betecknas såsom det reuchlinska. Den mest framstående egendomligheten hos detta uttal är i-ljudets stora öfvervigt, i det att utom bokstafven [iota] ("iota") såväl vokalerna [eta] ("eta") och [ypsilon] ("y psilon ) som diftongerna [epsilon][iota] och [omikron][iota] uttalas såsom i. Benämningen itacism har sin grund deri att bokstafsnamnet eta enligt detta uttalssätt ljuder ita, och af liknande skäl har det motsatta, af den lärde Erasmus, Reuchlins samtida, försvarade uttalet fått namn af etacism. Nygrekernas ännu i dag envist fasthållna påstående att det itacistiska uttalet är det ursprungliga och klassiska vederlägges redan genom den enkla anmärkningen att det i sådant fall vore obegripligt, hvarför man skapat så många olika skriftecken för ett och samma ljud. Emellertid har detta uttalssätt onekligen ganska gamla anor, och en början dertill spåras redan århundraden före den kristna tidräkningen. A. M. A.

Itakolumit, petrogr., en sandsten liknande bergart af mestadels gulhvit eller svagt rödaktig färg samt bestående af en skiffrig blandning af små vattenklara qvartskorn och hvita glimmerfjäll, hvilka senare äro så förenade med och väfda emellan qvartskornen, att stenen är i plattformiga stycken märkbart böjlig. På grund af denna sin egenskap och sitt sandstensliknande utseende kallades den förr böjlig sandsten. Itakolumiten förekommer i Brasilien (Pic Itacolumi m. fl. st.) särdeles ymnigt, bildande stora lager uti urformationens skiffrar, äfvensom i Nord-Amerika (Virginia, Georgia och Syd-Carolina) samt i Ural. I de förstnämnda två landen är bergarten guld- och diamantförande. E. E.

Itakonsyra. Se Citronsyra.

Itala (med underförstådt versio, öfversättning) Lat., "den italiska öfversättningen", gammal latinsk bibelöfversättning från 2:dra århundradet. Se Bibelöfversättningar, sp. 460.