Sida 242
Ilmatar
kopparberget, der det var inläst bakom 9 lås och 10 riglar. Alla tre hjeltarna bära undertinget i båten, och färden begynnes lyckligt. Men sedan Louhi på tredje dagen vaknat, sänder hon till hinder för Sampofararna mist och storm, hvarunder I. klagar öfver sin obetänksamhet att begifva sig ut på hafvet, men Väinämöinen och Lemminkäinen skydda farkosten under denna nöd. När Louhi upphunnit Samporöfvarena, anropar I. öfverguden Ukko om hjelp i striden, och Väinämöinen slår med styråran hennes folk i hafvet och henne sjelf ofärdig. Dervid fick hon dock tillfälle att vräka Sampo i hafvet; endast några bitar deraf räddas till Kalevala, der de bringa med sig beständig lycka. - Uti de derpå följande sista sångerna af det finska folkeposet bringar Louhi allahanda ofärd och plågor öfver Kalevalafolket; men Väinämöinen afvärjer genom sin vishet all Louhis ondska, och I. står honom dervid kraftigt bi uti allt, der det behöfves manlig kraft och skicklighet. När Louhi slutligen stulit bort solen och månen äfvensom elden från Kalevala, begifva sig Väinämöinen och I. att uppsöka den nya eld, som Ukko slagit, och som fallit ned från himlen. Sedan de af Ilmatar fått upplysning om att elden fallit i Aluenjärvi sjö och der uppslukats af en fisk, begifva sig de två hjeltarna att med en stor not fånga densamma. Fisken fångas, och elden bringas med stor möda till hemmets härd. Derunder hinner den att svårt bränna I:s kinder och händer, till hvilkas botande han måste använda kraftiga besvärjelser. Men då solen och månen ännu äro instängda i Pohjolas kopparberg, gör I. ett försök att smida en ny sol och en ny måne af guld och silfver, hvilka han äfven uppsätter på himmelen; han får dem likväl icke att lysa. Då Väinämöinen ej utan redskap förmår bryta Pohjolabergets riglar och bommar, återvänder han hem samt ber I. smida de erforderliga nycklarna och verktygen. Medan denne arbetar derpå, kommer Louhi till smedjan; och sedan hon fått höra hvartill verktygen voro ämnade, lösgör hon af fruktan solen och månen ur berget. Smeden underrättar härom Väinämöinen, som helsar dem välkomna till hembygdens lycka. Detta var den sista bragd, som runorna förtälja om I.
I. torde, enligt finnarnas ursprungligaste föreställningar, hafva varit luftens gud och såsom sådan herskat öfver vindarna, åskan och blixten. Men sedan han af dikten neddragits till menniskoverlden, sattes han i beröring med den jordiska elden, och såsom smed handterade han med lika stor färdighet bälgen och hammaren. På I:s ursprungligen gudomliga natur hänvisar äfven myten om att han deltagit i skapelsens fullbordande och dervid särskildt "himlens lock tillhopa hamrat, så ej spår af hammarn synes eller märken af hans tänger". Enligt de estniska sagorna uppställer han äfven luftens pelare i jordgrunden för att uppehålla himmelen, släpar upp månens kåta på dess ställe, fäster stjernorna i himmelens lock samt hjelper solen upp till hennes plats. Äfven skola hans lärjungar, enligt samma myter, byggt åt sig en smedja i en hög, skön backe, som midt i luften utbredde
sig ända in i molnen; der smidde de dag och natt (hänvisar på molnen och åskan). I en finsk trollsång om jernets ursprung kallas I. äfven Luoja (skapare). Likaså anropades han ofta i svår nöd; man bad honom t. ex. smida en tång, hvarmed håll och styng, som ansågos vara Lempos pilar, kunde utdragas. o. G.
Ilmarsch, krigsv., kallas hvarje truppförflyttning medelst marsch, vid hvilken den vanliga längden för dagsmarschen (icke mera än 30 km.) öfverskrides, eller rastedagarna bortfalla. Ilmarscher trötta trupperna i högsta grad och böra derför icke användas vid andra tillfällen, än då högsta nöd kräfver dem. C. O. N.
Ilmatar ("luftdotter"), Finsk mytol., den äldsta bland Ilman immet, luftens jungfrur, hvilka äfven kallas Luonnottaret, naturens döttrar. Dessa hade öfverguden Ukko skapat, och de utförde hans vilja, der han ej sjelf ville sätta den i verket; så t. ex. fullföljde de skapelsen, sedan han frambragt elementen, de vårdade boskapen ute på betet o. dyl. Ilman immet uppehöllo sig i de högre luftregionerna, än gungande på en skimrande sky, än på regnbågen, väfvande dess brokiga väf. Från dessa höga rymder sänkte sig I., som sjelf nämner sig såsom "den äldsta bland qvinnor, första moder åt sjelfmedvetna varelser, som hade fem hustrurs vigselprydnad och sex brudars skönhet", ned i hafvet, blef "vattnets moder" och genom vinden moder åt Väinämöinen. Men innan hon födde fram sitt foster, som låg 30 år i hennes sköte, gaf hon, drifvande omkring på böljorna, form åt de af Ukko skapade elementen. Uti denna skapelsemyt förekommer äfven inflätad berättelsen om verldsägget, hvarifrån allt utvecklat sig. Men enligt finnarnas föreställning kunde detta ske endast genom ordets makt, hvarför luftens mäktiga gudinna (en annan variant nämner här, såsom oss synes, mindre sakenligt Väinämöinen) fått sig anförtrodt att ur äggets skilda delar frambringa jord, himmel, sol, måne, stjernor och moln. Sedan I. fullgjort sin andel i skapelsen (i detalj slutfördes denna af Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen), födde hon Väinämöinen, dock så, att han sjelf skaffade sig fram till verlden. - Senare uppträder I. ännu några gånger för att i mycket svåra fall bistå sin son med sin vishet och makt. När denne besått jorden med träd samt huggit och bränt en sved, växer äfven eken så starkt och utbreder sig så vida, att dess grenar slutligen undanskymma solen och månen. (Här återfinna vi den bland flere af Asiens och Europas folk af alldeles olika ursprung utbredda myten om det himmelshöga trädet, som hindrade solen och månen från att lysa. De lärde förklara den hafva uppkommit genom beskådande af de sig på hvarandra upptornande molnen, som småningom utbreda sig och slutligen betäcka hela himmelen.) Då ingen menniska förmår fälla eken, ber Väinämöinen sin moder sända hjelp från vattnet; och ur hafvet stiger en liten man, som hastigt förvandlas till en skyhög jätte, hvilken med tre slag fäller den stora eken, så att solen åter kan skina öfver jorden och allt i naturen frodas. - Vid
Källa: Project Runeberg ·
