Sida 655
Jonien (Ionia)
Jonge, Johan Karel Jacob de, nederländsk historiker, f. 1828, d. 1880 såsom tjensteman vid riksarkivet i Haag, deltog med Bakhuizen van den Brink och van den Bergh i utgifvandet af Het nederlandsch rijksarkief samt skref två grundliga arbeten i Nederländernas kolonialhistoria: De opkomst van het nederlandsch gezag in Oost-Indië (10 bd, 1862-77, ofullb.) och De oorsprong van Nederlands bezittingen op de kust van Guinea (1871).
Jonglör [sjånslör], Fr. jongleur (af Med. Lat. joculator, en, som spelar), vandrande musikant i Frankrike under medeltiden. Jonglören var sångare och ofta äfven skald. Han föredrog i en recitativ-artad sång de heroiska folkdikterna ("chansons de geste") och ackompanjerade sig på ett slags violin. Derjämte kunde han recitera berättelser. De konstdiktande trubadurerna och trouvérerna hade ofta jonglörer i sin tjenst, när de ej sjelfva kunde eller ville föredraga sina sånger. J. uppträdde vid hofven, i riddareborgar, vid tornérspel o. s. v. Månge blefvo rike, andre förde ett oordentligt, kringstrykande lif på marknader och i skänkstugor. Senare nedsjönko jonglörerna till att blifva gycklare, djurförevisare, lindansare o. s. v.; de ringaktades och drabbades då och då af landsförvisningar samt kyrkans bann. Jonglörernas klass fanns redan i 5:te årh., och dess ursprung är troligen att söka hos den senromerska tidens kringflackande skådespelare och upptågsmakare. -- Jonglör betyder numera taskspelare, tusenkonstnär, gatu-akrobat. Verbet jonglera (Fr. jongler) nyttjas särskildt om ett konststycke, som består deri att en person med händerna vexelvis kastar och uppfångar ett flertal kulor eller andra föremål, så att de i bågar mot höjden oupphörligt korsa hvarandras banor utan att stöta ihop eller falla till marken.
Jon Hafthorssön, norsk storman i 14:de årh., son af Hafthor Jonssön och konung Håkan Magnussons (förmodligen oäkta) dotter Agnes, gjorde tillsammans med sin broder Sigurd, den bekante Erling Vidkunssön och Ulf Saxessön år 1333 uppror mot konung Magnus Eriksson, men detta stillades dock snart. 1337 åstadkom han en folkresning tillsammans med sin ofvannämnde broder, Ivar och Finn Ögmundssöner samt Bjarne, Erling Vidkunssöns son. Akersborg (Akershus) intogs; men upproret bilades under ett möte med konungen i Bahus (Bohus), d. 15 Aug. 1339. Sedan den tiden synes J. hafva varit konungahuset tillgifven. Han var en bland de norske herrar, som (1343) hyllade den fyraårige Håkan som norsk konung, och undertecknade (1349) konung Magnus' norska testamente. 1361 deltog han i mötet i Bahus, då det norska riksrådet anslöt sig till Sveriges förbund med hansestäderna. Ännu vid Olof Håkanssons tillträde till regeringen (1380) satt J. i riksrådet, men tyckes senare hafva dragit sig tillbaka. Han bodde på Ellingård i Smålenene samt lär hafva varit en sträng och hård herre, som fikat efter sina underhafvandes egodelar. J. var gift med Birgitta, dotter af den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter och Knut
Porse (se Ingeborg, sp. 633). Hans son Håkon Jonsson (d. 1392) afsade sig (1388) alla arfsanspråk på Norges rike. Sjelf lefde J. ännu 1395 och måste således hafva varit mycket gammal vid sin död. O. A. Ö.
Jonidium (rättare Ionidium; af Grek. ion, violblomma) Vent., bot., ett örtslägte inom nat. fam. Violarieae DC., kl. Pentandria L., hvilket står nära intill slägtet Viola L. och förr sammanfördes med detta. Slägtet har många arter, hvilka företrädesvis tillhöra Syd-Amerikas varmaste trakter. En art, J. Ipecacuanha Vent., är bekant såsom moderväxt till den s. k. falska kräkrot, som bär drognamnet Radix Ipecacuanhae alba lignosa (hvit träartad kräkrot), bra-ilianernas Poaya branca, hvilken innehåller emetin likasom den äkta kräkroten af Cephaëlis Ipecacuanha V. och begagnas likt denna. Många andra Jonidium-arter hafva liknande egenskaper och användning. O. T. S.
Jonien (Ionia) kallades i forntiden den hufvudsakligen af Joniska greker befolkade mellersta delen af Mindre Asiens vestra kust med tillhörande öar. Enligt den grekiska sägnen voro jonerna, en af de tre hufvudstammar, i hvilka det grekiska folket var deladt, ursprungligen bosatte på nordkusten af Peloponnesos, i det landskap, som sedermera erhöll namnet Achaja (se d. o.). Achajerna, hvilka för de på Peloponnesos invandrande dorerna måste vika från sina gamla hemvist i södra delen af halfön, undanträngde nämligen i sin ordning jonerna, och desse skola då hafva sökt en tillflykt hos sina stamförvandter i Attika, hvarifrån skaror af joner under ledning af konung Kodros' söner gått Öfver till Mindre Asien (1044 f. Kr., enligt sagan) och der grundat de Joniska kolonierna. Några nyare lärde (E. Curtius m. fl.) anse dock, att det asiatiska J. snarare är att betrakta såsom jonernas stamland, hvarifrån de under långt aflägsna tider spridt sig öfver Egeiska hafvets öar till det europeiska Greklands kusttrakter. Sannolikt är väl i alla händelser, att det asiatiska J. åtminstone icke uteslutande genom invandring vesterifrån erhållit sin Joniska befolkning. Redan tidigt uppstodo der tolf till en förbundsstat sammanslutna städer: Fokaia, Erythrai, Klazomenai, Teos, Lebedos, Kolofon, Efesos, Miletos, Myus och Priene, på kusten af Mysien, Lydien och Karien, samt Samos och Chios på de liknämnda öarna. Äfven det eoliska Smyrna anslöt sig (688 f. Kr.) till de Joniska städernas förbund. På norra sidan af landtungan Mykale hade dessa en gemensam helgedom och tingsställe, det s. k. Panionion. Lyckliga naturförhållanden i förening med innebyggarnas företagsamhet och rika begåfning bragte inom kort många bland dessa städer upp till betydlig makt och välstånd. Äfven den andliga odlingen hos grekerna har skjutit några af sina tidigaste och ädlaste rotskott i dessa af naturen så rikt välsignade trakter, der den nära beröringen mellan öster- och vesterland mäktigt främjade bildningens fortgång och nya idéers framträdande. Såväl de homeriska sångerna som äfven de första af greker gjorda försöken till filosofisk spekulation och historiskt
Källa: Project Runeberg ·
