Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

Originalsida 246
Originalsida 246
Originalsida 246
Originalsida 247
246–247

Sida 246

Imitation

kalkstenskorn, organiska lemningar o. s. v.). Vid lerans bortslammande genom forsande vatten blifva de hårda konkretionerna fria och träffas sedan löst liggande på flodbottnen. - Inom Sverige ega imatra-stenarna sin fullkomliga motsvarighet i de på samma sätt bildade s. k. marlekorna l. mallrickorna (se d. o.). E. E.

Imaus, Lat. (af Sanskrit Himavat, snörik), Grek. Imaon oros, var hos de klassiske författarna benämningen på såväl det nuv. Himalaja som de v. och n. v. derom belägna bergen i Central-Asien, hvilka bildade gräns mellan Scythia intra Imaum och Scythia extra Imaum.

Imazirer. Se Imosjar.

Imbabura. 1. Vulkan i östra kedjan af Anderna i syd-amerikanska republiken Ecuador, prov. Imbabura. 4,582 m. - 2. Provins i Ecuador, vid gränsen till Columbia. Omkr. 95,000 innev.

Imbad. Se Bad.

Imbatskiska ostjaker. Se Jenisejska ostjaker.

Imbecil (af Lat. imbecillus, svag), svag (till förståndet). - Imbecillitet, förståndssvaghet. Se Idioti.

Imbert [ängbar], Barthélemy, fransk skald, f. 1747, d. 1790, gjorde vid sitt första framträdande mycken lycka med det fina poemet Jugement de Paris (1772) och med sina Fables nouvelles (1773). Mindre uppmärksamhet tillvunno sig hans senare arbeten, bland hvilka dock komedien Le jaloux sans amour (1781; "Den otrogne svartsjuke", 1801) en tid bortåt höll sig uppe på den franska skådebanan. I:s Oeuvres poetiques utgåfvos 1777, Oeuvres diverses 1782 och Oeuvres choisies 1797.

Imbibera (Lat. imbibere), insupa. - Imbibition, insupning, förmåga att upptaga fuktighet.

Imbriani, Vittorio, italiensk skald och samlare af folkliteratur, f. 1840, deltog som soldat i befrielsekriget 1859 och var 1866 frivillig i Garibaldis här. Ehuru af naturen häftig och beredd till strid såväl med svärdet som med pennan, är I. likväl mäktig af ett tåligt arbete för samlande af de skatter, som lefva qvar i folkets sånger och sagor. Han har skrifvit skaldestycken, utmärkta för en kraftfull lyrik, samt djerfva kritiker öfver bl. a. Göthes "Faust" och Dantes "Divina commedia". I förening med Cassetti har I. samlat Canti popolari delle provincie meridionali (2 bd, 1871-72; i Comparettis och d'Anconas "Canti e racconti del popolo italiano"). Vidare har han utgifvit Dodici canti pomiglianesi (1877) samt, under titlarna La novellaja fiorentina, La novellaja milanese m. fl., värdefulla samlingar af sagor, stenografiskt upptecknade efter berättare bland folket.

Imbro l. Imvro (Grek. Imbros turkisk ö i Egeiska hafvet, n. v. om sundet vid Dardanellerna, tillhörande vilajetet Djesair Bahri Sefid ("Hvita hafvets öar"). Arealen 254,8 qvkm. Omkr. 4,000 innev. Ön är bergig och skogbevuxen, men har fruktbara dalar. På norra kusten låg fordom staden Imbros, hvars plats intages af den nuv. hufvudorten Kastro.

Imbroglio [-braljo], Ital., virrvarr. Musikt., den rytmiska företeelse, då två olika taktarter samtidigt inträda i olika stämmor. A. L.

Imd, Nord. mytol., en af de nio jätteqvinnor, hvilka voro mödrar till åsaguden Hemdall. Th. W.

Imerethien var fordom, 1442-1810, ett konungarike i Transkaukasien, men förenades sistnämnda år med Ryssland och utgör största delen af guvernementet Kutais vid Svarta hafvet. Innevånarna, imerethierna, äro närmast beslägtade med grusierna. (Se Georgien.) H. A.

Imhof, Anton Albrecht von, friherre, arfherre till Hohenprissnitz och Oberglauchau, tysk statsman, född i Wolfenbüttel d. 17 Dec. 1653, var son till Hieronymus II von Imhof, hvilken utförde åtskilliga diplomatiska uppdrag för svenska regeringens räkning. I. var en tid geheimeråd och kammarpresident hos hertig Anton Ulrik af Braunschweig-Wolfenbüttel och ledde de för hertigen inkomstbringande franska värfningarna i hertigdömet, men blef liksom sin herre till följd deraf 1702 fördrifven af kurfurst Georg Ludvig af Braunschweig. I. flydde till kurfurst August af Sachsen, hvilken utnämnde honom till geheimeråd och öfverbergshauptman (1704) samt till kammarpresident. Jämte G. E. Pfingsten erhöll han 1706 i uppdrag att föra fredsunderhandlingarna i Bischofswerda med Sverige och afslöt s. å. freden i Altranstädt. Uppretad öfver de hårda fredsvilkoren, anklagade August, säkerligen orättvist, de båda underhandlarna för att hafva fört honom bakom ljuset, och domstolen dömde Pfingsten till döden samt I. till lifstidsfängelse på Königstein (1707). Efter 7 års fångenskap frigafs I. (1714), men måste i stället betala en bötessumma af 40,000 thaler. Död i Dresden d. 11 Dec. 1715.

Imhoff, Anna Amalie von, friherrinna. Se Helvig 2.

Imhotep. Se Egypten, sp. 220.

Imid, kem., kallas dels en hypotetisk, två-atomig radikal, NH, dels en förening af NH med en negativ Två-atomig radikal, t. ex. succinimid, eller bernstensyreimid, CO C2 H4 CO NH. Imiderna äro oftast svagt sura kroppar, hvilka uppkomma ur tvåbasiska syrors ammoniaksalter genom förlust af vatten. - Imidbaser äro föreningar af NH med alkoholradikaler eller, hvad som är detsamma, substitutionsprodukter af ammoniak, hvars väte till 2/3 ersatts af alkoholradikaler, t. e. dimetylamin NH(CH3)2. P. T. C.

Imitation (Lat. imitatio), efterbildning, efterhärmning. Musikt., efterhärmning, upprepning af motiv. Liksom arkitekturen så är äfven musiken i väsentlig grad byggd på imitation. Men då arkitekturen ofta rör sig med en ren reproduktion, får deremot i musiken ett återuppträdande motiv oftast en ny belysning genom olika harmoni eller accentuering, genom inträde på ett annat tonsteg o. s. v. Det sistnämnda förekommer oftast och ligger särskildt till grund för kanon och fuga. De vigtigaste arterna äro imitation i 1) parallelrörelse, 2) motrörelse (stigande motiv faller och tvärt om), 3) förlängning (noternas

Källa: Project Runeberg ·