Sida 191
Hörde
för hans närmaste omgifning endast var och förblef en gåta och - en inkomstkälla.
H:s verk äro i främsta rummet hans altartaflor, af hvilka man känner ett antal af 87, spridda öfver södra delen af Sverige, mest i Östergötland, Småland, Nerike och Halland, såväl i städer som på landsbygden; de flesta äro hans egna kompositioner. Han har dessutom, enligt förteckning, målat omkr. 600 andra taflor, religiösa, historiska, mytologiska och genremålningar, porträtt, väggoch teaterdekorationer m. m., allt ifrån 1764 till sin död. Vidare utförde han en mängd etsningar i koppar, träsnitt, gravyrer i bly, papp och tenn (ett slags klichéer) samt tusentals handteckningar, mest i tuschlavyr, och förfärdigade statyer i trä och lera o. s. v. Hans sökande ande räckte dessutom till för andra sysselsättningar: han författade åtskilliga afhandlingar, t. ex. Målare-nöjen och nytta (1804, handskrift, i k. biblioteket), Skola för nybegynnare uti tecknings- och målarekonsten (1805, handskrift, i Göteborgs läroverksbibliotek) samt sin egen lefvernesbeskrifriing, uppsatt 1791, med tillägg af 1815 jämte åtskilliga förteckningar öfver taflor m. m., utg. af Atterbom 1817, med förord och efterskrift. Detta sistnämnda arbete är ett i sin art klassiskt bidrag till skildringen af svenskt lif under 1700-talet, af den nöd, som herskade, af snillets förmåga att bryta sig väg trots alla hinder. - Alla, som sett ett flertal af H:s altartaflor, äro ense om att prisa hans öfverlägsna komposition, dess rikedom och redighet, hans förmåga af upphöjd stämning i det hela, af en djup, men harmonisk kolorit, af mästerligt perspektiv och goda ställningar i figurerna. Det högre själsuttrycket lyckades honom endast i äldre eller lidande ansigten; den rena, behagfulla skönheten, qvinnans, barnets, låg ej inom hans förmåga, emedan den ej legat i hans åskådning under lifvets egentliga blomstringstid. Hans färg förråder en djupt anlagd kolorist, som dock ej fann någon näring för sina försök i samtidens konst eller i åskådandet af äldre mästerverk. Pilo utöfvade det mesta inflytandet på honom i detta afseende, liksom han sannolikt gaf hans teckning denna vekhet och osäkerhet, som så föga sammanstämmer med de höga uppgifter H. förelade sig. Med ett ord: det är väsentligen skola, underbyggnad, man hos H. saknar, emedan han ur sig sjelf måste hemta hela den skatt af konstnärlig intuition han det oaktadt lägger i dagen. En samtidas antagande att H. varit ämnad till genremålare möter den bestämdaste vederläggning i hela arten af hans skaplynne, i den stora följd af arbeten han under hela sitt lif alstrat, och i hvilka det religiösa, det historiska elementet spelar hufvudrolen. Ytterligare bevis för att H. ej af naturen var anlagd till genremålare voro hans oförmåga att träffa porträttlikhet samt hans förkärlek för de kolossala måtten, hvilka endast vid altartaflorna kunde ifrågakomma inom vårt land. Ett godt tillfälle att lära känna dessas kompositioner erbjudes af den samling utkast H. skänkte till konstakademien, och hvilken förvaras i dennas bibliotek, äfvensom genom de etsningar han sjelf
utfört efter de bästa af dem. Åtskilliga af dessa raderingar äfvensom hans träsnittsförsök m. m. visa, att H. ej var så oförmögen af ett fint utförande i enskildheter, som man af flere uttalanden från hans biografer skulle vilja sluta. Om H:s öfriga målerier är föga att säga: med undantag af ett eller annat mycket karakteristiskt porträtt samt de taflor han utfört öfver religiösa ämnen, delvis efter motiv från sina altartaflor, äro de i det hela underordnade. De historiska kompositionerna röja i allmänhet samma tekniska företräden som de religiösa, men sakna den fläkt af upphöjd stämning, som uppbär dessa, och äro dessutom ofta svaga i kostymen. - H. sysslade på lediga stunder äfven med mekanik, astronomi, naturkunskap och nästan alla föremål för ett vetgirigt sinne. Såsom konstnär har han lemnat ett storartadt bevis på det svenska folklynnets pittoreska begåfning, men tillika hejdats af de ofta öfvermäktiga hinder, hvilka i norden lägga sig i vägen för en full mognad af konstnärsanlagen och konstutöfningen. -rn.
Hörby, socken i Malmöhus län, Frosta härad. Arealen 6,480 har. 2,757 innev. (1881). H. bildar med Lyby ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Frosta kontrakt. - I H. finnes ett 1877-79 uppfördt länslasarett.
Hörceller. Se Hörselorgan.
Hörd l. Hard, Ivar Vidfamnes fosterfader. Det berättas i en saga, att Ivar en gång, då han sof på akterdäcket af sitt krigsskepp, i drömmen tyckte sig se en stor drake komma flygande från hafvet, efterföljd af en ofantlig fogelsvärm. Vidare tyckte han sig se ett regn och oväder medförande svart moln, som höljde både draken och foglarna i mörker och som utbredde sig öfver hela hans vidsträckta rike. Slutligen syntes honom alla hans krigsskepp vara förvandlade till hvalar och löpa ut åt hatvet. När Ivar vaknade, uppmanade han sin fosterfader, som stod på en klippa ofvanför landbryggan, att tyda drömmen. H. svarade först undvikande, men yttrade sedan, att drömmen bådade Ivars snara död, och att riket skulle delas mellan hans fiender. Sedan Ivar under fortsatt samtal med H. blifvit af denne förliknad med midgårdsormen, svarade konungen vredgad: "Far nu ned till midgårdsormen och låt oss pröfva hvarandra". Derpå störtade han sig öfver bord, och H. kastade sig i hafvet ned från berget. Efter den stunden såg ingen menniska någonsin mera till någon af dem. Th. W.
Hörðafylke kallades i medeltiden den del af det vestanfjällska Norge, som nu bildar Söndre Bergenhus amt. Det begränsades af Sogn, Hallingdalen, Nummedalen, Telemarken och Kogaland samt var deladt i tre delar: Hörðaland, Vörs (Voss) och Harðangr. Under medeltidens senare skede innefattade det fyra syssel. O. A. Ö.
Hörðaland, den närmast kusten liggande delen af Hörðafylke (se d. o.), sträckte sig från þinganes till Flokavarði och delades af Harðsjör (Korsfjorden) i Nordrhörðaland och Sunnhörðaland. Innevånarna kallades hörðar, O. A. Ö
Hörde, stad i preussiska regeringsområde Arnsberg (Westfalen). 12,458 innev. (1880). Stora jernverk och Stenkolsgrufvor.
Källa: Project Runeberg ·
