Sida 560
Jenner, Edward
Aug. I sitt öfre lopp är J. aldrig tillfrusen, men nedre delen är vanligen isbetäckt från Nov. till April. De förnämsta städerna vid floden äro Minusinsk, Krasnojarsk, Jenisejsk, Turuchansk och Dudinsk. Flodens längd från Beikems källor är omkr. 4,300 km.,från Öfre Angaras l. Selengas källor omkr. 5,500 km. Flodområdet beräknas af A. E. Nordenskiöld till omkr. 2,712,000 qvkm. Detta område är rikt på metaller, skog, fisk och villebråd, och dess södra del skulle med sina produkter ur växtriket kunna föda millioner menniskor. Likväl hade det segelbara flodnätet, hvars längd man (Bajkal oberäknadt) kan uppskatta till minst 8,000 km. (J. sjelf är segelbar från Minusinsk), ännu 1876 endast 4 ångbåtar och 2 segelfartyg. Sedan Nordenskiöld 1875 återfunnit sjövägen mellan vestra Europa och J:s mynning samt upptäckt och namngifvit Dicksons hamn i mynningen vid flodens östra sida, har flodfarten, väsentligen genom Sibiriakovs åtgöranden, vunnit en betydligt större liflighet.
Jenisejsk, ryskt guvernement i Sibirien, sträcker sig på ömse sidor om floden Jenisej från Kinas gräns till Ishafvet och omgifves i v. af guvern. Tomsk och Tobolsk, i ö. af Irkutsk och Jakutsk. Arealen utgör 2,571,428 qvkm., eller mer än fjerdedelen af Europa. Det ofantliga området är ännu endast ofullkomligt kändt. Utmed södra gränsen sträcka sig de skogiga Sajan-bergen, hvilka på enstaka ställen nå upp till 1,500 m. höjd; i norra delen märkas Syvermabergen och ännu högre upp den skoglösa Byrrangakedjan, som genomstryker Tajmurhalfön och slutar i det asiatiska fastlandets nordligaste udde, kap Tsjeljuskin (77° 36'). Vattendragen tillhöra hufvudsakligen den väldiga Jeniseis system. Pjasina, Katanga och Anabara hafva sina källor på det arktiska området. Klimatet är fullt kontinentalt och vintern utomordentligt sträng. I staden Jenisejsk, som ligger sydligare än Stockholm, nedgår temperaturen i Januari till -56° C. Odlade trakter af någon större utsträckning förekomma endast i s., hvarest åkerbruket ger ganska god afkastning, men inskränkas längre norr ut till floddalarna. I stället utbreda sig omvexlande stora skogar, hedar och träsk. Vid 69° n. br. slutar skogen, och derefter vidtager ett öde steppland. För boskapsskötsel äro vilkoren icke ogynsamma. Längst i n. ersättas nötkreaturen af renen. Floder och sjöar äro rika på fisk. I senaste tider har man inrättat en mängd guldvaskerier, hvilka exempelvis 1873 lemnade 7,240 kg. ren metall. Den dervid använda arbetsstyrkan (15,000 man) bestod till mer än tredjedelen af förvista. Befolkningen anslogs 1879 till 428,517 pers. De egentlige ryssarna bo i södra delen af landet och ett stycke uppåt Jenisej. I mellersta delen lefva ostjakerna (se nästa art.), i höga norden samojederna, båda jägarefolk utan fasta boningsplatser. Af städerna är Krasnojarsk säte för guvernören och såsom handelsplats den mest betydande. -- Den ofvannämnda staden J., vid floden Jenisej, grundlades 1618 och räknar omkr. 7,000 innev. S. A. L.
Jenisejska ostjakerna, bosatta vid mellersta Jenisej och dess tillflöden, mellan städerna Jenisejsk och Turuchansk, bilda, enligt Castréns undersökningar, jämte de små utdöende sibiriska stammarna arinzer, i de sajanska stepperna, assaner, vid floden Ussolka, och kotter, vid Kans biflod, Agul, en intressant, till hyperboréerna (se d. o.) hörande folkrest, till ras och språk alldeles skild från de öfriga mongoliska ostjakerna. De sönderfalla nu i två tydligt skilda stammar: de symska ostjakerna, vid Sym, och de imbatskiska, kring floden Jelogui. Jfr Klaproth, "Asia polyglotta" (1823), och Castrén, "Versuch einer jenisei-ostjakischen und kottischen sprachlehre" (1858). H. A.
Jenisjer ("nya staden"). 1. Stad i sandjaket Biga i Mindre Asien, nära södra inloppet till sundet vid Dardanellerna. Omkr. 1,500 innev. J. är forntidens Sigeion, bekant bl. a. genom den "sigeiska inskriften" på en hermesstod (nu i London). Åtskilliga lemningar af den gamla staden finnas. -- 2. Turkiskt namn på Larissa (se d. o.).
Jenner [djen-], Edward, engelsk läkare, vaccinationens uppfinnare, föddes d. 17 Maj 1749 i Berkeley, Gloucestershire. Han började studera kirurgi hos Ludlow, en kirurg i Sodbury; sedan studerade han under John Hunter och hade samtidigt i uppdrag af Sir Joseph Banks att ordna de zoologiska samlingar, som hemförts från Cooks första resa (1771). Ett anbud att såsom naturforskare medfölja dennes andra expedition afslog han och bosatte sig i stället såsom kirurg i sin födelseort, der han snart vann stort anseende. Vid sidan af sin praktik egnade han sig åt naturalhistoriska studier och meddelade resultaten af dem i särskilda smärre afhandlingar. 1792 erhöll han medicine doktorsgraden vid S:t Andrews. Emellertid hade i hans sinne småningom mognat den stora upptäckt, som skulle göra hans namn odödligt. Redan under sin vistelse i Sodbury hade han fäst sig vid den antagonism, som enligt folktron skulle förefinnas mellan ko-kopporna och smittkopporna. Sina tankar att man genom att inympa ko-koppor på menniskan kunde göra henne oemottaglig för de fruktansvärda smittkopporna meddelade han åt John Hunter, som dock, öfverhopad af andra göromål, icke åt dem egnade en närmare uppmärksamhet. J. fortsatte emellertid sina iakttagelser, men blef först d. 14 Maj 1796 i tillfälle att ställa sin teori på prof. Nämnda dag ympade han en åtta års gosse, James Phipps, med ko-koppor och d. 1 derpå följande Juli med smittkoppor; dessa utöfvade icke någon verkan på gossen. Det dröjde ännu två år, innan han kunde göra nya försök och genom dem ytterligare stödja sin upptäckt. Inför allmänheten och den lärda verlden framlade han sina erfarenheter i tvänne skrifter: An inquiry into the causes and effects of the cow-pox, or variolae vaccinae (1798) och Further observations on the variolae vaccinae (1799). I början naturligtvis motsagd från flere håll, vann dock J:s stora upptäckt snart ett allmänt erkännande, och från och med 1799 började den ett segerlopp kring verlden,
Källa: Project Runeberg ·
