Sida 409
Irving, John Henry Brodrib
Abbey, en hyllning åt Walter Scott och Lord Byron genom en skildring af deras hem i England och Skotland, samt Legends of the conquest of Granada, en erinring från Spanien, hvilket land han ännu en gång skulle återse. Utan ansökning blef han nämligen 1842 nämnd till nord-amerikansk minister i Madrid, och han vistades som sådan i Spanien i 4 år, till 1846. Aterkommen till Nord-Amerika, drog han sig tillbaka till det enskilda lifvet och bodde på sin villa vid Hudsonflodens sköna strand, sysselsatt till det sista med literära arbeten. Sålunda ombesörjde han en stor upplaga i 15 volymer af sina samlade skrifter (1848-50) och skref äfven några nya, såsom en biografi öfver Oliver Goldsmith (1849), ett historiskt arbete, Mahomet and his successors (1850), hvilket af kritiken ej värderades så högt som de föregående, samt Life of George Washington (5 del., 1855-59; "Georg Washingtons lefnad", d. I, 1857-59). Detta var hans sista verk. Han dog på sin villa i närheten af New York d. 28 Nov. 1859. Såsom bevis på I:s stora popularitet må nämnas, att vid hans död voro mer än en half million band af hans skrifter spridda endast i Amerika. -- Det karakteristiska för I. är hans klara och lifliga stil, i hvilken man velat finna ett med förra århundradets författare, särskildt Addison, gemensamt slägtdrag, hans friska lynne och sunda humor, som göra honom till en äkta son af den angelsachsiska folkstammen. Men i sin kraftiga verklighetsskildring är han, som nämndt, särskildt amerikan, och han är den förste transatlantiske författare, som i den gamla verlden förvärfvat sig ett omfattande rykte, hvilket förnämligast stöder och allt framgent skall stöda sig på hans "Sketchbook" och "Alhambra" samt teckningarna af Columbus och Washington. C. R. N.
Irving [örving], Edward, skotsk prest, grundläggare af irvingianernas sekt, eller den s. k. katolsk-apostoliska kyrkan, föddes 1792 i Annan i Skotland. Han studerade vid universitetet i Edinburgh samt egnade sig derefter en tid åt lärarekallet, men inträdde sedermera i kyrkans tjenst och erhöll 1822 anställning som predikant vid skotska kyrkan i London. Der tilldrog han sig snart allmän uppmärksamhet genom sina kraftfulla och fantasirika predikningar. Af naturen böjd för apokalyptiska svärmerier -- något som vid tiden närmast efter de napoleonska verldskrigen och de stora politiska hvälfningarna låg liksom i luften --, började han i förening med några likasinnade vänner, bland hvilka må nämnas den rike bankiren Henry Drummond, genom samtal, skrifter och predikningar väcka tron på de nytestamentliga profetiornas fullbordan i en snar framtid. Inom denna krets viste man snart att omtala underbara helbregdagörelser; män och qvinnor "profeterade" och "talade med tungomål". Det apostoliska tidehvarfvets utomordentliga nådegåfvor (karismer) ansågos återskänkta åt de troende. Dylika yttringar af ett stigande svärmeri förorsakade emellertid, att I., som dessutom gjort sig skyldig till uttalandet af heterodoxa åsigter om Kristi
menskliga natur, 1833 uteslöts ur den presbyterianska kyrkans gemenskap. Redan förut hade han i London bildat en egen församling, som snart följdes af flere, jämväl i Skotland. Emellertid var I:s kraft redan bruten, och han afled i Glasgow i Dec. 1834.
Efter I:s död har den trosvarma hänförelse, som vid sidan af mycken ensidighet och öfverspändhet onekligen fanns hos samfundet i dess begynnelse, alltmera fått vika för en högkyrklig formalism, som hufvudsakligen lagt an på författningens och kultens utbildning i katolsk-gammaltestamentlig anda. Äran af denna organisation tillkommer i första rummet juristen Cardale, hvilken redan före I:s bortgång blifvit kallad till "apostel". Efter Efes. 4: 11 äro församlingens ämbeten i nedstigande ordning följande: apostlar, profeter, evangelister och herdar, hvilka sistnämnde vid hvarje lokalförsamling utgöras af en öfverherde, eller "ängel", samt sex äldste. Gudstjensten är inrättad med yttre ståt. Hvarken mässdrägter, altarljus, rökelse eller vigvatten saknas. Nattvarden firas som ett offer, ehuru beledsagadt af kommunion, i hvilken t. o. m. två års barn få deltaga. De invigda nattvardselementen utställas -- efter förebilden af judarnas skådebröd -- på altaret vid de dagliga morgon- och aftongudstjensterna. Sjuke smörjas, enligt föreskriften i Jak. 5: 14, med invigd olja. En för irvingianerna egendomlig akt är den s. k. beseglingen, som grundas på Upp. 7: 3-9 och anses rycka de dermed välsignade undan den sista jämmern före Herrens tillkommelse. "Beseglingen" kan förrättas endast af en apostel samt sker genom handpåläggning och smörjelse. För dogmatiska frågor hafva irvingianerna i allmänhet mindre intresse. Största vigten lägges nämligen på ämbetena, kulten och en brinnande trängtan efter tusenårsrikets härlighet. I försoningsläran ansluta de sig till den vedertagna uppfattningen, hvaremot de i läran om nattvarden och Kristi menskliga natur afvika från den ortodoxa protestantismen. -- Irvingianismen har från Storbritannien spridt sig till Tyskland, Schweiz m. fl. land. Äfven i Sverige (Stockholm och Norrköping) finnas två genom k. resol. 1877 och 1883 erkända "katolsk-apostoliska" församlingar. Af de tolf apostlar, som menade sig skola upplefva Kristi tillkommelse och hvilka 1835 delade kristenheten mellan sig i lika många verksamhetsområden, lefver nu (1883) endast en. Emellertid eger samfundet fortfarande bestånd och anses ensamt i Preussen räkna inemot 5,000 anhängare. Den märkligaste proselyt, som sekten lyckats vinna, torde vara Marburg-teologen H. W. J. Thiersch, som i flere skrifter förfäktat dess grundsatser. P. F.
Irving [örving], John Henry Brodrib, engelsk skådespelare, f. 1838, debuterade 1856 på Sunderland theatre och var under de 15 följande åren omvexlande anställd vid skådebanor i Edinburgh, Glasgow, Manchester, Liverpool och London. Han utbildade sig derunder till en utmärkt framställare af lustspelsroller, i synnerhet skurkaktiga karakterer. Från 1871 har han tillhört Lyceum theatre i London, för
Källa: Project Runeberg ·
