Sida 711
Judex, domare
förlades till Spanien, Portugal och södra Frankrike. Den berömdaste bland de der uppträdande lärarna var Maimonides (död 1204). -- Studiet af talmud ansågs åligga hvarje judisk gosse alltifrån det 6:te året och böra fortsättas under flere år; det bestod hufvudsakligen i idelig utanläsning. Detta studium har utöfvat ett ofantligt inflytande på judiska folkets karaktersbildning. Det har gjort judarna uthålliga, fyndiga, kloka och smidiga, ja till och med, eftersom det är grundadt på religionen, förlänat dem en viss religiöst sedlig kraft; men å andra sidan har det ock bibringat dem ytlighet, småsinne och, vid sidan af stor tankeskärpa, verklig andefattigdom. En annan vigtig, under denna tid alltmera framträdande faktor i deras karaktersbildning var den systematiska afskildhet från alla andra folk, som de, trots sin förskingring bland dessa, alltsedan exilen konseqvent iakttagit, och för hvilken den religiösa olikheten ofta fick tjena endast såsom täckmantel. Denna afskildhet i förening med judarnas kända ifver och förmåga att draga den största möjliga vinning af allt icke-judiskt har varit förnämsta orsaken till andra folks motvilja mot dem, hvilken åter å deras sida alstrat ännu större misstro och försigtighet, af rasstoltheten ofta stegrad till hätskhet.
Talmudismens tidehvarf var en förnedringens tid för judendomen. Talmud undanträngde bibeln och höll folket under ett och ett halft årtusende i ett andligt slafveri, ur hvilket det först i vårt århundrade i viss mån frigjort sig. Tempel, offer och prestadöme voro borta, och af gudstjenstliga handlingar återstodo endast omskärelsen och en formalistisk bönekult, som dessutom ej var offentlig, utan gaf den judiska religionen karakteren af en blott privat religion och beröfvade henne alla medel att inverka på andra folks lif och kultur. Mången falsk Messias uppträdde, hvilken folket var alltför villigt att efterfölja; de förnämste bland dem voro Bar Kokba och Sabbatai Zevi. Messias-idén, hvilken redan förut urartat i en rå och sinlig riktning, blef genom dessa misslyckade försök alltmera utträngd ur folkets medvetande, och slutligen rådde till och med rabbinerna till att icke sysselsätta sig dermed, "emedan", såsom Maimonides helt öppet säger, "folket tager anstöt af att se, att Messias icke kommer, fastän tiden är förbi". Sålunda har judendomen trampat sin mest fruktbringande religiösa idé i stoftet. Slutligen framträdde äfven på det vetenskapliga tänkandets område en urartad judendom, nämligen i Spinozas filosofiska system, hvilket genom monoteismens bestämmande i panteistisk och deterministisk riktning i sjelfva verket ledde till upplösning af all religion.
Ur denna jordmån har den moderna judendomen uppvuxit. Den stora franska revolutionen kallade den till lif; judarna hafva i rikt mått tillgodogjort sig de idéer, som denna revolution gjorde gällande. Efter ett förfall, som varat i 18 århundraden, hafva de under de senaste 10 decennierna med stor kraft och förvånande hast lyft sig icke blott i materielt hänseende, så att de äro samtidens störste
penningefurstar, utan i viss mån äfven i andligt, så att de tillegnat sig samtidens bildning och med all makt arbeta på att vinna inflytande i det politiska och sociala lifvet, dock utan att derför uppgifva sina nationella egendomligheter. Den andliga kris, i hvilken de öfriga europeiska folken i vårt århundrade befinna sig, och det upplösningstillstånd, som råder särskildt inom den protestantiska kristenheten, hafva gifvit judarna icke ringa framgång i dessa sträfvanden; det har alltid varit deras rol att i kritiska tider vara ett jäsningselement ibland folken: när andra folk äro stadda i tillbakagående eller upplösning, då höja sig judarna. -- Hvad särskildt den judiska religionen angår, hvilar hon, sådan hon framträder hos den moderna judendomens representanter, de s. k. reformjudarna, hvarken på bibeln eller på talmud. Båda dessa hafva öfvergifvits, och de bildade judarna hafva i allmänhet anslutit sig till den äfven i kristenheten rådande otrosoch förnekelseriktningen. Gudstjensten är föga besökt, kulten urvattnad och messias-idén nästan helt och hållet förflygtigad; Messias förklaras vara icke en personlighet, utan en tidsepok eller något dylikt. Emellertid finnes jämte detta reformparti äfven ett ortodoxt, som bygger på den i Gamla testamentet lagda grundvalen och som, gent emot talmudismens förkonstling, återgått till mosaismens enkelhet och profeternas djupa gudsbegrepp. -- Jfr C. F. Heman: "Judafolkets historiska och religiösa verldsställning" (öfvers., Lund 1883). E. J. Ö.
Judepiga, zool. Se Lerskädda.
Judetyska (T. judendeutsch), ett af tyske och polske judar användt språk, som utgör en blandning af högtyska och förtyskade hebreiska ord. Denna språkblandning förekom från det 16:de årh. äfven i literaturen, men är numera bortlagd af judarna i Tyskland samt till en del äfven af dem i Österrike, Ungern och Polen. E. Ebg.
Judex (Lat.; plur. judices), domare. I äldsta tider skola konsulerna i Rom hafva kallats judices. Vanligen betecknade ordet der en domare i civil- eller kriminalmål. Domarena hade att afgöra sjelfva tvistefrågan. Förhandlingarna inför dem (in judicio) föregingos i privatmål af sådana inför en öfverhetsperson (in jure) hvilken derefter utvalde domare, en eller några få (tre till fem). I brottmål dömde i äldre tider folket, men senare upprättades särskilda domstolar (quaestiones) för vissa förbrytelser. I dessa domstolar tjenstgjorde domare, som till ett visst antal för hvarje särskildt tillfälle uttogos bland de samhällsmedlemmar, hvilka hade rätt att döma. Ursprungligen voro endast senatorerna berättigade att blifva domare, men C. Gracchus genomdref en lag, som fråntog senaten företrädesrätten härutinnan och bestämde, att domarena skulle tagas af riddareklassen. Sulla upphäfde Gracchus' bestämmelse, så att senatorerna återfingo rätten att vara domare; men år 70 f. Kr. stiftades på tillskyndelse af pretorn L. Aurelius Cotta en ny lag, enligt hvilken domare skulle tagas bland senatorer, riddare och tribuni aerarii, hvilka synas hafva varit en särskild klass
Källa: Project Runeberg ·
