Sida 500
Jacquin, Nikolaus Joseph von
deremot med dem förenade platiner i oförändradt läge, och dessa platiner jämte tillhörande platinsnören upplyftas följaktligen af knifkistan, till följd hvaraf solfven och varpändarna jämväl höjas. -- Jacquardmaskinens uppfinning är epokgörande för väfnadskonsten och har väsentligen bidragit till dennas utveckling. G. R. D.
Jacque [sjak], Charles Emil e, fransk målare, f. i Paris 1813, var först anställd hos en kartgravör och sedan soldat i 7 år, under hvilken tid han var med om belägringen af Antwerpen. Sedan han blifvit fri från krigstjensten, började han med ifver studera konsten samt egnade sig åt djurmålning och etsning, hvarvid han framställde landskap och husdjur, förnämligast höns och får, med utomordentlig natursanning. Det dröjde dock länge, innan han vardt erkänd, ty han erhöll sin första medalj för målning ej förr än 1861; men numera anses han vara en af Frankrikes bäste djurmålare. Bland hans taflor må nämnas Landskap med får (1861, nu i Luxembourg). Ännu mera berömd är han för sina många och karakteristiska raderingar, hvarjämte en satirisk åder, som var mycket liflig hos honom under soldatåren, tagit sig äfven senare uttryck i en mängd karikatyrer till tidningen "Charivari". Sedan J. en längre tid i Barbison vid Fontainebleau sysselsatt sig med hönsafvel, utgaf han 1858 i detta ämne ett arbete, kalladt Le poulailler. -- Äfven J:s broder Emile J. och hans son Leon J. (f. 1848, d. 1871) hafva utfört raderingar. C. R. N.
Jacquemart [sjakmar]. 1. Albert J., fransk lärd, f. 1808 i Paris, blef 1865 byråchef i tullstyrelsen och dog 1875. J. var en utmärkt kännare af porslin och skref flere keramiska arbeten, bl. a. Histoire artistique, industrielle et commerciale de la porcelaine (1865), prydt med utmärkta raderingar af hans son Jules, Les merveilles de la céramique (1866-69) och Histoire de la céramique (1873). Bland hans öfriga arbeten är Histoire du mobilier (1876) det mest bekanta. -- 2. Jules Ferdinand J., kopparstickare, den föregåendes son, f. 1837, d. 1880 i Nizza. Hans förnämsta verk äro planscherna till hans faders ofvannämnda "Histoire de la porcelaine" samt åtskilliga etsningar efter van der Meer van Delft (Soldaten och den skrattande flickan), Franz Hals, Rembrandt, van Ostade, Greuze, Meissonnier m. fl.
Jacquemart [sjakmar], Henri Alfred Marie, fransk bildhuggare, f. i Paris 1824, egnade sig först åt industrien, studerade sedan måleri under Paul Delaroche och öfvergick sist till skulpturen samt framträdde första gången 1847. Han vände sig hufvudsakligen till framställning af djur, såsom hägrar, jagthundar, hästar, tigrar och lejon, men han har äfven utfört några stoder och grupper, såsom General Bonaparte till häst (1864), Fånge, kastad för vilda djur (1865), Marskalk Ney på morgonen den 7 Dec. 1815 (1868) m. fl. Slutligen har J. modellerat ett par gripar för Fontaine S:t Michel och restaurerat den vattenkonst, som befinner sig på Place de Châtelet, bägge i Paris.
Jacquemart [sjakmar], Nélie, fransk målarinna, f. i Paris 1845, elev af Léon Cogniet,
uppträdde först i 1863 års "Salon" med ett par genretaflor och målade under de närmaste åren äfven religiösa bilder, men vann berömdhet, först då hon kom in på sitt egentliga fack, porträttmåleriet. År 1868 målade hon sin första bild i denna genre, och hon väckte dermed så stort uppseende, att hon 1869 fick måla d. v. undervisningsministern Duruy och efter honom en mängd framstående politiska personligheter, såsom marskalk Canrobert (1870), Thiers (1872), Dufaure (1873), generalerna Palikao (1876) och Aurelles de Paladines (1877), hertig Decaze (1878) och derjämte en mängd förnäma damer. De mest framstående af dessa porträtt voro synliga vid verldsutställningen i Paris 1878.
Jacquerie [sjaköri], Fr. Se Jacques.
Jacques [sjak], den franska formen för namnet Jakob. Den judiske patriarken heter dock äfven på franska Jacob [sjakåb]. -- Jacques Bonhomme [-bånåmm], Fr., egentl. "den hedersmannen Jakob", "den enfaldige token J.", ett på 1300- och 1400-talet bland adeln och krigsfolket i Frankrike gängse öknamn på den franske bonden. Med anledning deraf benämndes de franske böndernas resning 1358 jacquerie. Se Bondekrig och Bonhomme.
Jacquet [sjakä], Jean Gustave, fransk målare, f. i Paris 1846, lärjunge af Bouguereau, uppträdde först i 1865 års "Salon" med ett par figurer, La modestie och La tristesse, hvilka väckte uppmärksamhet, men har sedan uteslutande vändt sig till framställning dels af krigiska och ridderliga bilder från 1500-talet, såsom L'appel aux armes (1867) och Sortie de lansquenets (1868, inköpt af franska staten, nu å slottet i Blois), dels ock af damer i kostym, såsom La femme à l'épée (1872) och La reverie (1875). Dessutom har J. äfven målat värderade porträtt, och han är i det hela, oaktadt sina antiqvariska tycken och sin kärlek till blänkande rustningar och pittoreska drägter, en fullkomligt modern konstnär. Hans bilder utmärka sig för friskhet och lif, uttryck och behag samt fin färgton. C. R. N.
Jacquin [sjakäng], Nikolaus Joseph von, friherre, österrikisk botaniker, f. i Leiden 1727, studerade medicin i Leiden, Louvain och Paris, men fattade på sistnämnda ställe genom bekantskapen med en lärjunge till Linné ett så lifligt intresse för botaniken, att han valde studiet af denna vetenskap till sin lifsuppgift. Sedan han 1752 begifvit sig till Wien, gjorde han 1755-59 på uppdrag af kejsar Frans I en forskningsresa till Vestindien, hvarifrån han hemförde rika samlingar. 1763 utnämndes han till bergsråd och professor i kemi i Chemnitz, men mottog 1768 anställning såsom professor i botanik och kemi vid universitetet i Wien, hvarjämte direktörskapet öfver dess kort tid förut anlagda botaniska trädgård öfverlemnades åt honom, likasom ock öfveruppsigten öfver hofträdgården i Schönbrunn. 1797 drog han sig tillbaka till privatlifvet. Död 1817 i Wien. -- J. vann såsom botanisk författare europeisk ryktbarhet och bröt genom sina skrifter väg för botanikens studium i Österrike på grundvalen af Linnés system. Bland hans arbeten, hvilka
Källa: Project Runeberg ·
