Sida 675
Jordmagnetism, fys.
de små plantorna, så att ny sådd måste verkställas. Man har föreslagit flere medel mot dessa skadliga insekter, såsom att sålla sot, kolstybb, aska o. d. öfver de angripna sängarna. Men användandet af dylika medel är möjligt i endast liten skala, inom trädgårdar; på åkrar, besådda med rofvor och raps, låter det sig icke göra. O. T. S.
Jordlöpareslägtet, Carabus L., zool., ett slägte bland skalbaggarna (Coleoptera), hvilket bildar typen för gruppen Carabici, som har antennerna, åtminstone de 7 sista lederna, håriga och mandiblernas spets utskjutande framom öfverläppen. Denna är orörlig och urnupen i framkanten, som är bredare än basen. Hufvudet är mindre än bröstdelen (mellankroppen, thorax), hvilken är nästan lika lång som bred, med rundade sidor, samt något smalare än täckvingarna, hvilka äro fast förenade med hvarandra. Jordlöparna sakna de hinnaktiga bakvingarna och kunna således icke flyga; men de springa fort med sina ganska långa och starka ben, hvilka hafva framtibiernas båda sporrar fästa i spetsen. Dessa skalbaggar äro i allmänhet ganska stora, med vackert skulpterade eller punkterade vingskal och ofta praktfull metallisk glans. De vistas under stenar och löf, i mossa och i murkna trädstubbar samt förekomma ofta äfven i våra trädgårdar (C. hortensis och C. nemoralis), der de angripa och förtära larver af andra insekter. Alla Carabici lefva af rof. Då de fångas, utspruta de en svartaktig, skarp vätska med syrlig lukt (af myrsyra), hvilken, om den kommer i ögat, vållar häftig sveda och inflammerar ögats bindehinna. I Sverige finnas omkr. 10 arter af Jordlöpareslägtet. O. T. S.
Jordmagnetism, fys. Det kända förhållandet att en i horisontalplanet rörlig magnetnål ställer sig i norr och söder förklaras lätt, om man tänker sig jorden sjelf såsom en stor magnet, med den ena af sina tvänne poler i norra och den andra i södra halfklotet. Ur samma antagande förklaras ock alla öfriga jordmagnedska fenomen. Om nu ab (se fig.) vore en
omkring sin tyngdpunkt i alla riktningar rörlig magnetnål, så verkar jordens norra magnetiska pol med tvänne krafter, motsatta, parallella och lika stora med ac och bd, anbringade i magnetnålens poler. Från jordens södra magnetiska pol verka likaledes krafterna af och be. Sammansättas krafterna vid hvardera magnetpolen, erhållas resultanterna am och bn, hvilka äfven äro parallella, lika stora och riktade åt motsatt håll; de bilda alltså ett kraftpar, hvars verkan endast är att vrida, men ej att förflytta. Är nu nålen i alla riktningar fritt rörlig kring sin egen tyngdpunkt, måste hon ställa in sig i riktningen af am och bn; denna riktning är
jordmagnetiska kraftens riktning. Att den nämnda kraften ej verkar förflyttande, utan endast vridande bevisas deraf att tråden, på hvilken nålen är upphängd, förblir fullkomligt lodrät, samt att nålens tyngd genom magnetisering icke undergår någon förändring. En upphängning af ofvan anförda slag i nålens tyngdpunkt, så att den blefve fritt rörlig i alla riktningar och fullkomligt oberoende af tyngdens inverkan, är emellertid praktiskt outförbar; man måste således använda andra utvägar för bestämmande af den jordmagnetiska kraftens riktning. Denna angifves fullständigt genom två vinklar, deklinationen och inklinationen (se dessa ord), den förra i horisontalplanet, den senare mot detta plan. Ett annat bevis på jordens magnetiska beskaffenhet är att en stång mjukt jern blir genom jordens inverkan magnetisk, så att poler uppstå, alldeles som om jernstycket närmades intill en magnet. Härvid gör sig jordmagnetismen gällande med olika styrka, alltefter som jernstången hålles i en större eller mindre vinkel mot den jordmagnetiska kraftens riktning. Hålles stången sammanfallande med denna riktning, verkar kraften med hela sin styrka, annars med komposanten längs stången. Den magnetism, som uppstår i en vertikalt upphängd stång af mjukt jern, är sålunda proportionel mot jordmagnetismens vertikala komposant; derpå grundar sig ock en metod att bestämma denna komposants relativa styrka och derigenom inklinationen. Jordmagnetiska kraftens andra element är denna krafts styrka (intensitet). Eftersom kraften gör en vinkel med horisontalplanet, har den en vertikal och en horisontal komposant. Hela intensiteten beräknas ur den horisontala komposanten och inklinationen; man har endast att dividera horisontala komposanten (om hvars bestämmande se Intensitet) med cosinus för inklinationen. För att utröna jordens magnetiska tillstånd hafva, utom äldre, mera enstaka observationer, under loppet af flere årtionden iakttagelser anställts på en mängd orter öfver samtliga de jordmagnetiska elementen, deklinationen, inklinationen och intensiteten. Om ock dessa iakttagelser ej räcka till att fullständigt bestämma jordens magnetiska tillstånd, kunna dock ur dem vissa satser härledas, hvilka i stort karakterisera detta tillstånd. För att åskådliggöra resultaten använde man redan från början den grafiska metoden, i det man på kartor öfver större eller mindre delar af jorden införde de observerade värdena på de jordmagnetiska elementen. Sålunda erhölls ett antal orter, på hvilka deklinationen och inklinationen voro lika, och man fann, att de orter, på hvilka något af de nämnda elementen hade samma värde, kunde sammanbindas med ganska regelbundna linier. På detta sätt uppstodo på kartorna tre system af linier, näml. för lika deklination, isogoner, för lika inklination, isokliner, och för lika intensitet, isodynamer. Äfven ett annat system af linier har införts, nämligen magnetiska meridianer, hvarmed förstås sådana, som sammanbinda orter, der den i horisontalplanet rörliga magnetnålens (deklinationsnålens) riktning i rymden är densamma En deklinationsnål, som
Källa: Project Runeberg ·
