Sida 121
1. Håkansson, Olof
Magnussons, regering i behandlingen af alla vigtigare regeringsärenden samt förde nästan själfständigt styrelsen öfver en del af det södra Norge. Vid broderns död (1299) besteg han tronen och fortsatte kriget med Danmark, till dess fred slöts i Köpenhamn (1309). Sedermera blandade han sig i striden mellan Magnus Ladulås' söner. H. regerade med mycken kraft samt sökte att höja konungamakten på lendermannaväldets och folkfrihetens bekostnad. Han upphäfde lendermannavärdigheten samt tillsatte i stället tid efter annan lagmän och sysselmän, hvilkas åligganden han noga bestämde. Med stor klokhet begagnade han sig af de stridigheter, som uppstått mellan ärkebiskop Jörund och hans kapitel, för att inskränka presterskapets makt. Mindre framgång hade han i sina försök att stäfja hanseaternas välde i Norge, och under kriget mot Danmark hemsöktes landets nordliga delar af ryssar och kareler. H. afled 1319, och med honom utslocknade Harald Hårfagres ätt på svärdssidan. Hans gemål var den genom de s. k. Eufemiavisorna bekanta Eufemia; hans dotter Ingeborg var gift med den svenske hertigen Erik Magnusson. Enligt den tronföljdsordning, som bestämts under H:s regering, efterträddes H. af deras son Magnus Eriksson, som s. å. blef vald till konung i Sverige och sålunda föranledde den första unionen mellan Sverige och Norge. O. A. Ö.
7. H. VI Magnusson, född 1339, den föregåendes dottersons son, var son af Magnus Eriksson och Blanka af Namur. Missnöjda med faderns dåliga styrelse, togo de norska stormännen 1343 den fyraårige H. till konung; så länge han var omyndig fördes regeringen af riksrådet under faderns ordförandeskap. 1355 blef H. myndig och öfvertog regeringen i Norge, men en betydlig del af landet samt Island fortforo att lyda under konung Magnus. Af hat till H:s fader och i hopp att han skulle gå i deras ledband utsago äfven de svenske stormännen, i Febr. 1362, H. till konung. Men H. behöll emellertid sin fader som medregent, bröt sin förbindelse med Elisabet af Holstein, hvilken det svenska riksrådet bestämt till hans gemål, slöt sig till Valdemar Atterdag och äktade dennes elfva-åriga dotter Margareta. Då de svenska herrarna funno, att de missräknat sig på H., inkallade de 1363 Albrekt af Mecklenburg som regent. Magnus och H. ryckte mot honom med en svensk-norsk här; men de blefvo slagne på Gataskogen vid Enköping, och Magnus togs till fånga. Först 1371 kunde H., som under tiden haft att kämpa med hanseaterna, göra ett försök att befria sin fångne fader. Begagnande sig af en resning i Svealand, trängde han fram till Stockholm. Men då de svenska stormännen fortfarande gåfvo Albrekt sitt understöd, kunde han blott på hårda vilkor utverka sin faders befrielse: han måste betala en lösepenning af 12,000 mark silfver och erkänna Albrekt som konung i Sverige. Under sitt välde behöll H. emellertid en, del af Vestergötland, Dal och Värmland. År 1376 korades H:s och Margaretas son Olof till konung i Danmark efter Valdemar Atterdag. H. dog 1380, ärad och älskad af Norges folk. O. A. Ö.
Håkanbol, jernvägs-, post- och telegrafstation på Nora-Karlskoga-banan, i Nysunds socken, Värmlands län, vid Let-elfven. Vid stationen ligga bruken Norra H. och Södra H. Det förra eger stångjernsbruk, såg, del i såg och qvarn samt jordegendom af 1 41/64 mtl. Taxeringsvärde omkr. 200,000 kr. Södra H. omfattar Lidefors stångjernsbruk, H. ångsåg, del i såg och qvarn samt 1 127/192 mtl. Taxeringsvärde omkr. 180,000 kr.
Håkansboda, grufvor i Ramsbergs socken, Örebro län, kända från tiden mellan 1627 och 1630, då Louis de Geer lät bearbeta dem. Sedermera lågo de i ödesmål till 1815, då de å nyo började bearbetas; men efter 1821 lågo de åter öde samt upptogos först 1832, hvarefter de bearbetades till 1875. Under denna senaste period lemnade H. grufvor omkr. 1,8 mill. kg. garkoppar, i värde motsvarande ungefär 2,3 mill. kr. Bergarten kring grufvorna är finkornig gneis, i hvilken en kalksten, som förer kopparmalmen, är inlagrad. Malmen är kopparkis med kobolthaltig arsenik-kis, koboltglans, magnetkis och svafvelkis. Den smältes förr på olika ställen, men efter 1840 vid Flögfors kopparverk, i Linde socken. Th. N-m.
Håkanshallen l. Kongehallen i Bergen, byggnad, som i midten af 13:de årh. uppfördes af konung Håkan Håkansson. Den är en af de största byggnader i Norge (39 m. lång, 17 m. bred och 8 m. hög). Der firades (d. 11 Sept. 1261) konung Magnus Lagabötes bröllop med Erik Plogpennings dotter Ingeborg. Småningom förföll byggnaden, och från 1683 nyttjades den till spanmålsmagasin. "Föreningen til norske fortidsmiridesmärkers bevaring" är f. n. (1883) sysselsatt med att restaurera densamma. O. A. Ö.
Håkansmål (Isl. Hákonarmál), namnet på den till norske konungen Håkan den godes minne författade sången af skalden Övind (Eyvind), Skáldaspillir. Denna dikt är en bland de få norröna skaldeqväden, som blifvit i sin helhet bevarade, och utmärker sig för stor skönhet. Jfr Eyvind Skáldaspillir och Fornnordiska literaturen, sp. 49. Th. W.
1. Håkansson, Olof, talman för bondeståndet, född i Mars 1695 i Lösens socken i Bleking, förvärfvade sig genom duglighet och ovanlig talegåfva redan vid unga år förtroende, blef kyrkovärd samt erhöll flere andra kommunala och privata uppdrag. Hans politiska lif började med 1726 års riksdag, då han af tvänne härad valdes till riksdagsman. Sedermera bevistade han som hela Blekings fullmäktig alla (elfva) riksdagarna till 1769, med undantag af större delen af riksdagen 1765-66. Redan vid 1734 års riksdag ledde han såsom vice talman ståndets öfverläggningar, och vid de följande riksdagarna (med undantag af 1765 års riksdag) blef H. enhälligt och utan omröstning hvarje gång utsedd till talman. På riksdagen 1740 - 41 tillstyrkte H. å bondeståndets vägnar krig mot Ryssland och fick derför vid följande riksdag, då vinden vändt sig, mycket svårt att bortförklara denna tillstyrkan. Han var ock en af
Källa: Project Runeberg ·
