Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

lefnadsfriska genrebilder, särdeles från franska direktoriets dagar, t. ex. Ett bröllop, hvilket beundrades på "Salonen" i Paris. Bland hans öfriga arbeten må nämnas Ett barndop (1878), utmärkt för mästerlig skildring af det behag, som tillhörde rococotiden.

Kaffa l. Kafa, ett föga bekant område s. om Abessinien i Öst-Afrika, ett högland mellan floderna Sobat i v. och Juba i ö. Det anses vara kaffebuskens ursprungliga hem, och der växer den ännu rikligt på bergssluttningarna. Innevånarna, som tillhöra gallafolket, uppgifvas af Beke vara kristna och tala ett språk, som är beslägtadt med gonga-språket, hvilket talas i en del af Damot, n. om Abai. Hufvudstad är Bonga, vid Godjeb-floden. Den förste europé, som besökte K., var fransmannen A. d'Abbadie (1843). Ch. T. Beke skildrar folket i "Journal of the Geographical society" för 1843 och äfven J. L. Krapf i "Reisen in Ostafrika von 1837-53" (1858).

Kaffa, stad på Krim. Se Feodosia.

Kaffe, tekn., bot., farmak., betecknar dels fröna, "bönorna", af kaffeträdet (se d. o.), dels den af dessa frön beredda drycken. Den vigtigaste beståndsdelen i kaffebönorna är en alkaloid, kaffein (se d. o.), hvilken är funnen äfven i kinesernas te (beredt af Thea chinensis), i de syd-amerikanske indianernas maté (af Ilex-arter) och guarana (Paullinia sorbilis), i negrernas koulal. guru-nöt (af Coula edulis) samt ytterligare i en syd-amerikansk växt, Neea theifera och i Cyclopia genistoides från Kaplandet, hvilka alla, utom de två sistnämnda, äro vidt utbredda njutningsoch näringsmedel, oumbärliga för den, som en gång vant sig vid dem. Nyligen är kaffein funnet äfven i kakao-bönan. Det förekommer i de nämnda växterna i vexlande mängd, i de ostindiska kaffeslagen vanligen ymnigast. Mokkakaffe är mindre rikt på kaffein, men innehåller deremot mera kaffesyra och kaffegarfsyra (se d. o.). Utom de nämnda beståndsdelarna finnes i kaffebönorna en mängd organiska och oorganiska ämnen, hvilka dock ega endast en underordnad betydelse i jämförelse med kaffeinet. Det qväfvehaltiga leguminet (närbeslägtadt med kasein l. ostämne) och en stearopten (flyktig olja i fast form), hvilka finnas i kaffebönorna, äro olösliga i vatten och finnas således icke i kaffedrycken, sådan som vi vanligen bereda densamma, utan stanna i "sumpen", hvilken i Orienten deremot delvis förtäres jämte drycken. Kaffe är sedan urminnes tider begagnadt såsom dryck i sitt ursprungliga hemland, Abessinien och landet Kaffa söder derom. En mufti (muhammedansk prest) från Aden, Sjehab-eddin, lärde under en resa i Abessinien, i midten af 1400-talet, känna denna dryck och dess förmåga att hindra sömn, hvarför han efter hemkomsten förordade kaffets bruk särskildt hos dervischerna (muhammedanske munkar), för att de lättare skulle kunna hålla ut med sina nattliga andaktsöfningar. Från Aden spred sig kaffet sedan till det öfriga Arabien, till Egypten och hela Orienten. Det råkade dock snart nog ut för förföljelse, såsom då guvernören i

Mekka, Kair Beg, 1511 förbjöd kaffets begagnande, emedan han ansåg det vara af lika beskaffenhet med det i koran förbjudna vinet. Förbudet måste dock på högre befallning snart återtagas. I Konstantinopel upprättades de första kaffehusen (se d. o.) 1554. I midten af 1600-talet infördes kaffedrycken i Europas vestliga land. I södra Italien dracks kaffe före 1650, och i Marseille, dit drycken kom vid samma tid, öppnades det första kaffehuset 1671. Läkarna uppträdde der emot kaffet, men det oaktadt fick det vidare spridning. I Paris blef kaffet på modet efter 1669, då turkiska sändebudet Soliman Aga, enligt orientaliskt bruk, bjöd alla besökande en kopp "svart kaffe". Detta bruk vann bifall, trots förlöjliganden och sarkasmer af samtida franske skriftställare (se vidare Kaffehus). I Danmark och Sverige var kaffe okändt till början af 1700-talet. Men redan 1746 utfärdade Collegium medicum en kungörelse "om det missbruk och det öfverflöd, som thé- och kaffedrickandet är underkastadt". Året derefter lades en "consumtionsaccis" på te, kaffe m. m. Olika klasser af medborgare erlade olika förbrukningsskatt, från 2 till 12 rdr om året. Under den stormiga riksdagen 1756 genomdref bondeståndet ett kaffeförbud till hämd på de andra stånden, hvilka nekat bönderna fri bränvinsbränning. Detta förbud upplifvades genom en ny förordn. af d. 6 Juni 1766; men då kaffedrickande ändock fortfor, emedan mycket kaffe lurendrejades in i landet, tilläts införsel af kaffe mot tullafgift genom en kung. af d. 23 Okt. 1769. Gustaf IV Adolfs förmyndareregering förbjöd, af sparsamhetsskäl, d. 1 Jan. 1794 å nyo förtärandet af kaffe m. m. från d. 1 Aug. s. å. Afskedet från kaffet firades rundt om i landet såsom en sorgedag, t. o. m. vid hofvet, och sorglustiga kaffevisor spredos i stora upplagor. Missnöjet med förbudet var allmänt och stegrades så, att Gustaf IV Adolf d. 24 Nov. 1796 fann sig föranlåten att "tills vidare" medgifva införsel af kaffe och dess drickande. Den 6 April 1799 bannlystes å nyo kaffet från Sverige, var från d. 6 April 1802 till d. 30 April 1817 åter fritt, men derefter ännu en gång -- den sista -- bannlyst, till d. 5 Sept. 1822. Kaffe-införseln är genom tullafgiften (f. n. 26 öre pr kg.; vid 1884 års riksdag genom kgl. proposition föreslagen att nedsättas till 20 öre pr kg.) en af statens vigtigare inkomstkällor.

Kaffets odling leder sitt ursprung från de plantor, som Sjehab-eddin uppdrog vid Aden. År 1467 kom den första kaffebusken till Mekka. Det dröjde dock ända till 1697, innan det genom den starkt ökade förbrukningen stegrade priset föranledde kaffeodlingsförsök på annat håll. Då gjorde holländarna försök dermed på Java, hvarifrån 1719 den första skeppslasten med kaffe anlände till Europa. Kort tid derefter infördes kaffeodling äfven på Ceylon, i Ostindien och på ön Bourbon. På alla dessa platser skördas utmärkt kaffe. Kaffebusken fördes äfven till den botaniska trädgården i Amsterdam och derifrån till Paris. Från Paris fördes med mycken svårighet af en fransk sjöofficer,