Sida 143
Händel, Georg Friedrich
rostgula streck på hufvudets sidor, smarta vingar, med hvita pennkanter, samt svarta stjertperinor, af hvilka de två mellersta äro kantade med rostgrått och de öfriga med hvitt. Hans kroppslängd blifver 13,5 cm. I vinterdrägt har hannen öfvergumpen hvitaktig, med svartaktiga fläckar och ljusröd anstrykning. Honan är på hufvudet, halsryggen och öfvergumpen svartaktig, med grå fjäderkanter. Denna art häckar sparsamt i landets nordliga delar, bygger sitt bo på marken och stryker i större eller mindre skaror omkring under vintern. C. R. S.
Hämsko. Se Broms.
Hämäläiset, det finska namnet på tavaster.
Händel, Georg Friedrich, tysk-engelsk tonsättare, oratoriets fulländare, föddes i Halle d. 23 Febr. 1685. Hans musikaliska böjelse motarbetades af hans fader, en barberare, ända till dess hertigen af Sachsen-Weissenfels lade sig ut för gossen, som då fick studera musik för organisten Zachau. Enligt faderns önskan egnade han sig sedermera åt juridiska studier, men blef 1702 slottsorganist i Halle. Följande år drefs han af sin håg till Hamburg, hvarest då den tyska operan blomstrade under Keiser, och hvarest han blef anställd som violinist samt lyckades få upp sina operor Almira (1705; på nytt satt i scen 1878), Nero (1705), Daphne (1708) och Florindo (s. å.). Då de sista gafvos, hade H. redan på furst G. de Medicis föranstaltande afrest till Italien, der han dröjde, öfver tre år, bragte med stor framgång operorna Rodrigo och Agrippina på scenen, komponerade oratorierna Resurrezione och Trionfo del tempo samt lärde känna Lotti, Corelli, de båda Scarlatti och Steffani. Han följde den sistnämnde till Hannover, der han blef anställd hos kurfursten, men reste redan 1710 till London, hvarest hans opera Rinaldo väckte stort uppseende, samt förnyade besöket 1712, då han för alltid bosatte sig i England. Med sitt till firande af freden i Utrecht (1713) komponerade Te Deum vann han stort insteg hos engelska folket, som i honom såg sin nationalkomponist Purcell återuppblomstra. Af drottning Anna fick H., ett årsunderhåll af 200 pd st. Då kurfursten af Hannover besteg Englands tron (1714), råkade H. i en svår belägenhet, emedan han utan orlof lemnat Hannover; dock försonade han fursten genom sin Watermusic, komponerad till en festlig regatta. 1716 ledsagade han konungen till Hannover, komponerade der Brockes Passion och återvände 1718, då han blef kapellmästare hos hertigen af Chandos på slottet Cannons, hvarest han skref två Chandos-Tedeum, 12 Chandos-Anthems, den verldsliga serenatan Acis and Galatea samt det första större oratoriet, Esther. En ny fas af hans lif började med inrättningen af opera-akademien ("Royal academy of music") i London, ett privat företag, framgånget ur hofkretsen och understödt af konungen med 1,000 pd st. H. engagerade i Dresden den nödvändiga personalen och uppförde 1720-28, utom andra operor, 14 af sina egna stycken, bland dem Radamisto (1720), Muzio Scevola (jämte Buononcini och Ariosti, 1721), Ottone (1723), Giulio Cesare (1724), Rodelinda (1725), Scipione
(1726) och Admeto (1727). År 1728 skref han äfven ett krönings-anthem till Georg II:s tronbestigning. S. å. upplöstes akademien till följd af ekonomiskt obestånd, till en del orsakadt af Gays persiflerande s. k. "tiggare-opera", som bragt den italienska institutionen i misskredit. Den tekniske direktören Heidegger köpte emellertid huset med reqvisita och uppdrog ledning och nya engagement åt H., hvilken 1729-32 uppförde ett antal nya egna operor, såsom Partenope, Poro, Ezio, Orlando m. fl. 1733 öppnade emellertid H:s många vedersakare bland adeln, hvilka stötte sig på hans obesvärade och sjelfständiga sätt och dessutom funno hans musik något för tung, ett med hans konkurrerande företag, sedan den berömde kastraten Senesino - hvilken H. efter en tvist dristat afskeda - gått öfver till motståndarna. H. reqvirerade nya sångkrafter från Italien och uppförde Ariadne och Pastor fido, (1734). Men då motståndarna ryckte an med både Senesino och Farinelli samt dessutom Porpora och Hasse såsom dirigenter och komponister, förlorade Heidegger modet, hvarefter H. på egen risk fortsatte företaget och sökte med feberaktig ansträngning undgå ruin. Han lät uppföra flere nya operor och äfven nya oratorier (Deborah, som uppfördes på scenen i kostym, ehuru utan aktion, Athalia samt den högstämda Alexander's feast). Men bågen var för högt spänd. 1737 gjorde H. bankrutt och träffades af ett slaganfall, som nödgade honom till en kur i Aachen, der han på några dagar blef botad. Återkommen skref han sitt gripande Funeral anthem vid drottning Karolinas död. Emellertid hade äfven hans motståndare lidit skeppsbrott. Heidegger samlade spillrorna från båda företagen och uppförde några operor af H.; och denne sjelf framförde 1739-40 med tillfälliga krafter ännu andra nya operor, äfvensom oratorierna Saul, hvilket enl. Chrysander uppfyller alla fordringar på en fullkomlig historisk målning, Israel, med dess kolossala körer, de väldigaste H. skrifvit, samt det allegoriska L'allegro, il penseroso ed il moderato. Äfven en stor del af H:s instrumentalmusik tillhör tiden före 1740, såsom: 12 sonater för violin eller flöjt med generalbas, 13 sonater för två oboer med bas, 6 concerti grossi (oboe), 5 orkesterverk, 20 orgelkonserter, 12 konserter för stråkinstrument och ett stort antal sviter, fantasier och fugor för klaver och orgel. - Från 1741 egnade sig H. uteslutande åt sin egentliga kallelse, oratoriekompositionen. Raden, af mästerverk inleddes - oafsedt de nyss nämnda - genom hans största och populäraste arbete, en i sitt slag allenastående religiös "epopé i toner", näml. Messias, som gafs första gången i Dublin d. 18 April 1742 och säges hafva gjort så mäktigt intryck, att vid Hallelujah-kören alla åhörare ovilkorligt reste sig upp - en sed, som alltsedan bibehållits i England. Derefter följde 1742 den härliga Samson, ett bland hans bästa verk, 1743 Semele, 1744 Herakles och Belsazar, 1746 Occasional oratory (med anledning af segern vid Culloden), den frihetsglödande Judas Makkabeus och Joseph, 1747 Josua (bland de mera berömda) och
Källa: Project Runeberg ·
