Sida 744
Jus patronatus (patronatsrätt)
Jus indigenatus, Lat. (af indigena, inföding), infödingsrätt. Se Indigenat, Infödd och Medborgarerätt.
Jusleen [-en], Peter, finsk ämbetsman och skriftställare, föddes sannolikt i Åbo 1739, blef 1757 magister, tjenstgjorde derefter i svenska riksarkivet samt blef 1773 assessor i Åbo hofrätt och 1793 revisionssekreterare. Död i Stockholm d. 5 Apr. 1794. J. egnade sig med lifligt intresse åt literaturen. Han var medlem af Aurora-förbundet i Åbo och publicerade i "Åbo tidningar", som af detsamma utgåfvos, ett antal bref, fabler och imitationer efter franskan. I två på latin skrifna akademiska dissertationer behandlade han Roms storhet, befrämjad genom grannstaternas oklokhet. M. G. S.
Juslenius, Daniel, biskop, märklig genom sina skrifter rörande finska förhållanden, född d. 10 Juni 1676, i Virmo socken, Finland, blef 1691 student i Åbo samt fortsatte, i kamp mot tryckande ekonomiska förhållanden, med framgång sina studier och promoverades 1703 till magister. Han var derefter biskop Gezelius d. y. behjelplig vid utarbetandet af det gezeliuska bibelverket, blef 1705 adjunkt i filosofiska fakulteten, 1707 akademi-sekreterare och 1712 linguarum professor samt tillträdde sitt ämbete med ett tal om finska språkets öfverensstämmelse med grekiskan och hebreiskan: De convenientia linguae fennicae cum hebraea et graeca. I likhet med de fleste finske ämbetsmän flydde J. under "stora ofreden" till Sverige och anställdes 1715 såsom eloquentiae och poëseos lektor i Vesterås, der han öppnade sin verksamhet med ett tal om eländet i Finland: De miseriis fennorum. 1722 återvände J. till Åbo och sin professur samt blef 1727 teologie professor. 1734 kallad genom val till biskop både i Åbo och Borgå stift, utnämndes han, enligt egen önskan, till biskop i Borgå. Under den s. k. lilla ofreden flydde han 1742 för andra gången till Stockholm och återvände sedan ej mer till Finland. Han kallades nämligen 1744 till biskop i Skara stift. Död i stiftsgården Brunsbo d. 17 Juli 1752. -- J. var medlem af presteståndet vid flere riksdagar, men utöfvade icke der något märkbart inflytande. Betecknande för honom sjelf och tiden är bl. a. att han, såsom medlem af 1742-43 års ständers ransakningskommission öfver general-löjtnanten Buddenbrock, med stöd af åtskilliga anförda bibelställen tillskref Buddenbrock felsteg i krigsoperationerna. Såsom teologisk skriftställare var J. en trogen anhängare af ortodoxiens grundsatser. Mera betydande är han såsom skriftställare på den finska historiens, geografiens och språkforskningens område, der han med skäl blifvit betraktad såsom en föregångare till den porthanska perioden. Hans förstlingsarbete Aboa vetus et nova (1700) skildrar Åbo från geografisk, historisk och administrativ synpunkt. Der författaren berör finnarnas äldsta historia och härkomst, är han okritisk och står under inflytande af den rudbeckska skolans uppfattningssätt. Deremot är framställningen af Åbo stad, sådan den var på J:s
tid, ännu i dag af intresse. I afhandlingen Vindiciae fennorum (1703) tecknar J. den finska jordmånens beskaffenhet samt finnarnas naturanlag, kultur och dygder i syfte att vederlägga utländingars förklenande omdömen. Märkligare är hans Finska ordaboks försök, Suomalaisen sananlugun coetus (1795), som blef af stor praktisk betydelse, i det att detta arbete under eu tid af 80 år ensamt fyllde behofvet af en finsk ordbok. Bokens hufvuddel utgöres af en alfabetisk förteckning öfver de finska orden, öfversatta till latin och svenska. Dessutom är till slutet fogad en svensk ordbok, hvari de svenska ordens finska betydelser angifvas med hänvisningar till den föregående delen. De finska orden äro, delvis med hjelp af andra personer, samlade från de skilda finska dialekterna. 1746 publicerade J. en öfversättning till finskan af Svebilius' katekes, hvilken intill senaste tider blifvit begagnad vid barnundervisningen i Finland. M. G. S.
Jus naturale, Lat. Se Naturrätt.
Jus patronatus, Lat. (af patronus, skyddsherre), kyrkor., patronatsrätt, är, enligt 1686 års Kyrkolag, kap. 19 § 12, den en enskild person (patronus) tillkommande "rättighet att utse, välja och kalla en prestman till någon församling". I regeln hänför sig denna kallelserätt endast till val af pastor (kyrkoherde) i ett pastorat (gäll), hvaremot patronus icke eger utse komminister eller kapellan, der sådant ej är i patronbrefvet tydligen medgifvet (k. res. d. 9 Dec. 1766, § 9). -- De pastorat, i hvilka jus patronatus förefinnes, benämnas patronella. Utländing, som erhållit K. M:ts tillstånd att besitta fast egendom, med hvilken patronatsrätt ar förenad, får, enl. k. förordn, d. 23 Nov. 1855, ej utöfva denna rätt. -- Patronus' rätt i afseende å tillsättande af pastor är egentligen en jus praesentandi, d. v. s. en rätt att inför stiftsstyrelsen (biskop och domkapitel) föreslå en person till ämbetet, hvaremot utnämningen ligger hos sagda styrelse, hvilken dock icke eger ogilla den föreslagne, om han är kompetent och i öfrigt icke ovärdig. Med pastors möjliga skiljande från ämbetet har patronus intet att skaffa. -- Jus patronatus härstammar från den kanoniska rätten och har äfven i Sverige funnits sedan den katolska tiden, då den i svensk öfversättning benämndes "faderlig rätt" ("fadhurliker raetter, sum klaerkar kalla ius patronatus", Upl. L., K. B. V). Den grundar sig -- enligt 1686 års kyrkolag, kap. 19, § 12 -- på 1) gåfva af jord och grund, då kyrkan uppbyggdes, eller 2) kyrkans uppbyggande, utvidgning eller märkliga förbättring eller 3) donation af jord till prostgård. Grunden för patronatsrättens uppkomst utesluter följaktligen ej möjligheten af flere patroni i en församling; kunna desse ej enas om valet, får omröstning af dem bestämma kallelsen (1686 års K. L., kap. 19, § 14). Derigenom att, vid och efter reformationen, pastorat sammanslagits, så att flere församlingar med egna kyrkor kommit att bilda ett pastorat, finnas på sina ställen konkurrerande patronatsrätter inom samma pastorat (men bundna vid olika kyrkor). I sådant fall gäller regeln vid tillsättning af pastor
Källa: Project Runeberg ·
