Sida 483
Iturbide, Don Augustin de
helt och hållet förfelade. Fastmera kan det bevisas, att Odysséens författare haft ytterst ringa kännedom om öns verkliga lokalförhållanden, och hans beskrifningar lida i många enskildheter af inre motsägelser. Hufvudorten under den historiska forntiden låg på öns norra del, nedanför berget Oxoi, der man ännu finner fornlemningar från olika tidsåldrar. Äfven på den bergås (nu Aeto) som fyller det ofvannämnda näset, finnas ruiner af ett gammalt fäste (Alkomena l. Alalkomena), i hvilket man företrädesvis velat igenkänna Odyssevs' borg. Den nuvarande hufvudorten ligger på öns södra del, vid Moloviken, som der bildar en äfven för större skepp tillgänglig hamn, efter hvilken den lilla staden erhållit namnet Vathy (djup). Innevånarnas antal uppgick år 1879 till 12,222, hvaraf omkr. 3,500 i staden Vathy. Det hufvudsakliga näringsfånget är sjöfart och fiske, äfven korall- och svampfiske. Ön är för öfrigt, ehuru föga bördig på säd, väl egnad för odling af vin, korinter och olja. Den bildar en egen förvaltningskrets, eparki, inom nomarkien Kefallenia. A. M. A.
Ithome (nu Vurkano), ett vid pass 800 m. högt berg i det grekiska landskapet Messenien. På dess spets låg fordom ett åt Zevs Ithomatas, Messeniens skyddsgud, helgadt tempel. Den af väldiga murar omgifna bergplatån tjenade tillika såsom landets hufvudfästning, hvilken under det första messeniska kriget (743-724 f. Kr.) i tio års tid försvarades af messenierna under Aristodemos, men slutligen eröfrades och förstördes af spartanerna. Snart iståndsattes dock fästningsverken å nyo, och I. tjenade sedermera såsom akropolis (borg) för den af Epaminondas (369 f. Kr.) på bergets södra sluttning anlagda hufvudstaden Messene. Det var städse en af de strategiskt vigtigaste punkterna på Peloponnesos och gällde näst Akrokorint såsom halföns starkaste fästning. A. M. A.
Itil, tatarernas namn på Volga.
Itinerarium, Lat. (af iter, gen. itineris, resa). 1. Färdbok, vägvisare på resor. Sådana resehandböcker voro i bruk hos de gamle romarna och innehöllo endast en förteckning på stationerna och rastställena mellan tvänne hufvudorter, äfvensom deras inbördes afstånd. I behåll finnas följande, upprättade i 4:de årh. 1 och 2) De två Itineraria Antonini, näml. I. provinciarum, upptagande färdvägar genom de romerska provinserna i Europa, Asien och Afrika; I. maritimum, med anvisningar om de mest befarna kust- och sjövägar. 3) I. hierosolymitanum, förfatladt 333 af en kristen till bruk för dem, som reste från Burdigala (Bordeaux) till Jerusalem. 4) I. Alexandri, en kort skildring af Alexander den stores tåg till Persien, affattadt till bruk för kejsar Konstantin vid hans fälttåg mot Persien (bästa uppl. 1871 af D. Volkmann). Derjämte hade man Itineraria picta, ett slags land- eller verlds-postkartor; endast en sådan finnes i behåll, den s. k. Tabula peutingeriana från 3:dje årh. (i Wien). Från de följande årh. finnas åtskilliga itinerarier för resor i Heliga landet (utg. af Tobler, 1869). -- 2. Inom katolska liturgien en bön, som det åligger prester att förrätta på resor.
Itio in partes [itsio], Lat., egentl. ett gående åt skilda håll; omröstning, som sker så, att olika meningsflockar gå åt skilda håll; vid den gamla tyska riksdagen i Regensburg särskild omröstning för katoliker och för protestanter rörande religionssaker.
Itjili, sandjak i vilajetet Adana på Mindre Asiens södra kust, omfattande vestra delen af det forna Cilicien eller ungefär Gök-sus (Kalykadnos') flodområde. Hufvudort: Ermenek.
Itri, stad uti italienska prov. Caserta (Kampanien), i bergen mellan Fondi och Formia. 6,582 innev. (1881).
Ittenbach, Franz, tysk målare, född i Königswinter 1813, d. i Düsseldorf 1879, erhöll i Köln undervisning i ritning och begaf sig 1832 till Düsseldorf, i hvars akademi han under Th. Hildebrandt och W. von Schadow utbildade sig till religiös målare. 1839 företog han med Schadow och C. Müller en konstresa till Italien, der han dröjde mer än 2 år. På hemfärden uppehöll han sig en längre tid i München, hvarefter han slog sig ned i Düsseldorf, der han sedan lefde under ifrig verksamhet i sitt fack. Han hade i det hela mera böjelse för framställning af helgonkarakterer än af större dramatiska förlopp, men hvad han åstadkom utmärkte sig för känsla och uttryck, sorgfällig behandling samt enkelhet i anordning och motiv. I. arbetade äfven såsom fresco-målare, t. ex. i Apollinaris-kapellet i Remagen vid Rhen, der han målade tillsammans med Deger och bröderna Carl och Andreas MÜller, samt i S:t Quirinus i Neuss, der han 1864 målade 4 altarbilder al fresco. Bland hans många oljefärgsbilder må nämnas flere altartaflor, såsom Korsfästelsen (1845), för katolska kyrkan i Königsberg, Kristi dop (1849), för garnisonskyrkan i Düsseldorf, Tronande madonna (1858) och Marias himmelsfärd (1861), för S:t Remigius i Bonn, Madonnan med barnet, på guldgrund (1864; för kejsarinnan Eugénie i Frankrike), Heliga familjen i Egypten (1868, nu i Berlins Nationalgalleri) och Madonnan med barnet (1872), I:s sista målning, till den internationella utställningen i München. I. var derjämte en framstående porträttmålare. C. R. N.
Iturbide, Don Augustin de, kejsare af Mejico, f. 1784 i Valladolid i Mejico, var son af en spansk adelsman från Biscaya och en rik kreolska. Under mejikanska upproret 1810 förde han befälet öfver de kungliga trupperna i sin provins, och 1821 öfverlemnade vicekonungen åt honom kommandot öfver alla spanska trupper i Mejico. S. å. slöt han sig dock till de upproriske; och då vicekonungen vägrade att gifva landet en särskild författning, lät I. d. 18 Maj 1822 utropa sig till kejsare under namnet Augustin I. Redan 1823 nödgade honom dock en militärrevolution att afsäga sig regeringen och lemna landet. Han fick ett årligt apanage mot vilkor att aldrig åter beträda Mejicos jord. Återkallad af sitt parti, infann han sig likväl förklädd redan i Juli 1824 i landet, men blef upptäckt och skjuten i Padilla d. 19 s. m. -- I. utgaf en berättelse om de märkligaste händelserna i hans offentliga lif.
Källa: Project Runeberg ·
