Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

af några rent arkitektoniska eller dekorativa detaljer. J. sjelf ingrep oupphörligt i arbetenas gång, och mångfaldiga befallningar och motbefallningar synas ofta gjort det svårt för hans byggmästare och andra konstnärer att tillfredsställa hans önskningar, hälst dessa alltid gingo ut på snar verkställighet. Under tidt och ofta företagna resor och uppehåll på de förnämsta slotten gjorde konungen sig öfvertygad om att hans befallningar blifvit utförda, eller utkastade han nya omgestaltningsoch försköningsplaner. Nästan hela sin regering igenom fortfor J. att nära det lifligaste deltagande för alla konstangelägenheter och att sjelf göra ritningar och sjampluner till byggnads- eller dekoreringsföretag. Åtskilliga af de stora arbeten, som påbegynts på 1580- och 1590-talen, återupptogos först långt senare, andra lemnades alldeles åt sitt öde, till följd hvaraf spåren af svensk renaissancekonst, sådan hon gestaltade sig under J:s dagar, redan tidigt begynte utplånas. Först i vår tid har man börjat studera och bevara hennes minnesmärken, nästan för sent, kan man säga, för att kunna rädda annat än enstaka ruiner, kringströdda lemningar. (Jfr V. Granlund: "Konung Johan III:s byggnadsoch befästningsföretag"; i "Hist. bibliotek", d. 1 och 2). -- Ett den konstälskande konungen värdigt monument finnes i Upsala domkyrka, i det s. k. Jagellonska grafkoret, der hans första gemål begrofs 1584, och som prydes af en vacker grafvård jämväl öfver henne. (J. sjelf hvilar, jämte Gunilla, i det Gustavianska koret.) Detta monument utfördes på Sigismunds beställning uti Italien eller, möjligen, af någon italiensk mästare i Danzig, i hvilken stad det, efter att hafva fullbordats 1596, qvarstannade ända till 1782, då det genom Gustaf III:s försorg hemtades till Sverige. I bristfälligt skick och på ett oriktigt sätt blef vården slutligen 1817-18 uppsatt på sin nuvarande plats. O. A. -rn.

Johan, svenska prinsar:

1. J. Sverkersson, son af konung Sverker d. ä. och dennes första gemål, Ulfhild, bortröfvade två förnäma danska qvinnor och skall derigenom hafva gifvit anledning till danske konungen Sven Grades infall i Småland vintern 1153-54, under hvilket, enligt sagan, Blenda, utmärkte sig. J. skall på ett ting hafva blifvit ihjelslagen af de öfver våldsgerningen uppbragte bönderna.

2. J., hertig af Östergötland, konung Johan III:s och Gunilla Bielkes enda barn, föddes på Upsala slott d. 18 April 1589 och blef vid 1 års ålder hertig i Finland samt grefve till Åland och till Bråborg i Östergötland. Han uppfostrades tillsammans med sin kusin, den 5 år yngre Gustaf Adolf, och behandlades af sin farbroder, hertig Karl, i allo såsom en son. Knappt 15-årig afsade han sig på riksdagen i Norrköping (1604) till förmån för konung Karl IX, som fördrifvit hans halfbroder Sigismund, alla sina rättigheter till svenska kronan, hvaremot han erhöll löfte om att till hertigdöme få norra och vestra Östergötland, Kinda och Ydre härad af Småland, Sundbo härad af Nerike,

Leckö län och Kåkinds härad af Vestergötland samt hela Dal. Sedan han tillsammans med drottning Kristina och rikets råd 1605 varit medlem af regeringen, medan Karl IX låg i fält i Livland, fick han 1606 tillträda sitt hertigdöme, hvars område 1610 förändrades derigenom att han då i utbyte mot Dal och Leckö län fick Stegeborgs län, I kraft af Karl IX:s testamente var han medlem af den regering, som efter konungens död, 1611, till ständernas sammanträde i Nyköping s. å. förde riksstyrelsen. I sitt testamente hade Karl förmanat ständerna att erkänna J. för konung, om han önskade sätta kronan på sitt hufvud; men då de förklarade sig vilja förblifva vid sina föregående beslut och taga Gustaf Adolf till konung, förnyade J. sin afsägelse och fick i stället sitt hertigdöme utvidgadt med Vartofta, Frökinds och Vilska härad i Vestergötland. 1612 förmälde han sig med Gustaf Adolfs syster, Maria Elisabet, med hvilken han lefde i ett mycket olyckligt äktenskap. Död på Bråborgs slott d. 5 Mars 1618 och begrafven i Linköpings domkyrka. J. var en duglig krigare och visade sig som ung ej olämplig till regent, men han förslöades af en med åren tilltagande sjuklighet, till följd hvaraf hans hertigdöme vansköttes, hans folk utarmades och han sjelf försänktes i skulder.

Johan (Juan), konungar af Aragonien:

1. J. I, f. 1350, d. 1395, efterträdde 1387 sin fader, Peter IV, på tronen och förde en usel styrelse. -- 2. J. II, f. 1397, son till den föregåendes systerson, Ferdinand den rättvise, blef, genom sitt gifte med Blanca af Navarra, efter svärfaderns död (1425) konung öfver detta land och ärfde 1458 efter sin äldre broders, Alfons V:s, död Aragonien, Sicilien och Sardinien. J., som 1447 trädt i nytt gifte, med Johanna Henriquez från Kastilien, sökte till förmån för sina barn af detta äktenskap först utestänga sin och Blancas son Carlos (d. 1461) från arfsrätten till Aragonien och sedermera beröfva dennes syster arfsrätten till Navarra, hvilket allt framkallade en mängd stridigheter. J. afled 1479 och efterträddes i Aragonien af sin son i 2:dra giftet, Ferdinand den katolske, i Navarra deremot af en dotter i 1:sta giftet, Eleonora.

Johan den blinde, konung af Böhmen, son af grefve Henrik IV af Luxemburg (sedermera kejsar Henrik VII) och Margareta af Brabant, föddes d. 10 Aug. 1296 och öfvertog, efter faderns val till tysk konung (1308), grefskapet Luxemburg samt erhöll 1310 jämte böhmiska prinsessan Elisabets hand Böhmens konungakrona. Drifven af ridderlig äfventyrslusta, inlät han sig på de mest skilda håll i krigsföretag, under det att hans misshushållning betungade undersåtarna med gränslösa skatteutpressningar. Efter faderns död (1313) slöt J. sig till Ludvig Bajraren i dennes kamp mot medtäflaren om kejsarekronan, Fredrik (III) den sköne af Österrike; men det goda förhållandet till Ludvig bröts, då J., till en början framgångsrikt, försökt att uti Italien med härsmakt drifva storpolitik till förmån för sin son Karl (sedermera kejsar Karl IV). Äfven sedan J.