Sida 84
Hvitpoppel, Silfverpoppel
Hvitkokning, tekn., kallas vanligen den operation, hvarigenom man åt legeringar af silfver med koppar meddelar silfrets karakteristiska hvita färg. Genom de under bearbetningen förekommande glödgningarna har nämligen kopparen i legeringens yta oxiderats och blifvit svart, och äfven om ytan genom filning gjorts blank, stöter färgen åt rödt. Samma är förhållandet med silfverpjeser, som en längre tid varit begagnade. Ändamålet med hvitkokningen är att ur det yttersta lagret af legeringen upplösa den deri befintliga kopparen, hvarigenom ytan kommer att utgöras af ett tunnt lager rent silfver. Den vätska, som härtill nyttjas och som måste kunna upplösa kopparen utan att angripa silfret, utgöres vanligen af en kokvarm lösning af vin-sten och koksalt i vatten. Äfvenledes brukar man begagna mycket utspädd svafvelsyra eller en lösning af surt svafvelsyradt kali. För att vätskan skall vara fullt verksam, bör kopparen i metallens yta förut oxideras genom glödgning. Se vidare Förtenning, C. A. D.
Hvitkål, bot. Se Brassica.
Hvitling, zool. Se Torsk-slägtet.
Hvitlök, bot. Se Lök.
Hvitlöksört, Lök-krasse, Alliaria officinalis Andrz., bot., hör till nat. fam. Cruciferae Adans., kl. Tetradynamia L., växer hälst i skugga och i mullrik jord under träd samt förekommer tämligen allmänt. Stjelken blir 0,3 till 1 m. hög, har tämligen stora, äggrundt hjertlika, groft och ojämnt trubbtandade blad samt uppbär en jämntoppad samling af hvita blommor. Skidorna äro utstående och mycket längre än de förtjockade skaften. Hela örten har en stark löklukt, emedan bladen innehålla hvitlöksolja. I fröna och roten finnes deremot senapsolja. Örten och fröna, Herba et semina alliariae, voro förr officinella och använda såsom medel mot lungkatarrer, skörbjugg, inelfsmaskar m. m. Örten finnes i nästan hela Europa samt äfven i Kaukasien och Persien. O. T. S.
Hvitmossa, petrogr. geol., föga eller alls icke förmultnad, ljus, oftast vattendränkt mossa (Sphagnum m. fl.), hvaraf öfre delen af många torfmossar, till flere eller färre fots djup, består. I de flesta fall är den oduglig såväl till bränsle som för odling eller skogväxt. Dess användning såsom råmaterial för tillverkning af papper har blifvit försökt. - Ovisst är, huruvida hvitmossan kan efter torrläggning förmultna och förvandlas till torf eller torfdy. E. E.
Hvitmålla, bot. Se Chenopodium.
Hvitmåra, Galium mollugo L. (se Galium), bot., skiljer sig från öfriga arter af Måre-slägtet genom uppstigande stjelk, åtta blad i krans, hvilka i kanten äro sträfva, hvita blommor och glatta frukter. O. T. S.
Hvitmåsen, Larus eburneus, zool., hör till underfamiljen måsfoglar och familjen måsartade foglar bland de långvingade simfoglarna. Fjäderdrägten är rent hvit, näbben gulröd, med röd spets och ett gult band derinnanför, och benen svartgrå; kroppslängden stiger till 49,5 cm. Denna vackra måse har sitt vanliga tillhåll i höga norden, men har tillfälligtvis
förekommit vid Sveriges både östra och vestra kust. Han är ytterst orädd och kan lätt fångas. Liksom öfriga arter af mås-slägtet lägger han två till tre ägg, hvilka äro gråhvita, fläckiga af grått och brunt samt stötande i olivbrunt. C. R. S.
Hvitnackade svärtan, Oedemia perspicillata, zool., hör till svärtslägtet inom underfamiljen dykänder af andfoglarnas ordning och underklassen simfoglar. I vårdrägt är hannen svart, med en afrundad, hvit fläck i pannan och en trekantig, bakåt kilformigt utdragen, hvit fläck i nacken. Näbben är gulröd, med röd rot och en stor, svart fläck på hvardera sidan; benen äro röda, och kroppslängden stiger ända till 52 cm. Honan har hufvudet och halsen brungrå, med brunsvart hjessa, hvitgrå kinder och nackfläck; kroppen är för öfrigt svartaktigt gråbrun, med föga ljusare fjäderkanter. Denna art tillhör Nord-Amerikas arktiska trakter, men har ett par gånger om våren blifvit fångad i Sverige. Den uppgifves då och då förekomma i nordligaste Lappland. Äggen äro ljust brungulaktiga, C. R. S.
Hvitnosen, Delphinus albirostris, zool., är en till delfinslägtet, familjen delfiner, underordningen tandhvalar och ordningen hvalar bland däggdjuren hörande art. Han har prenasalfältet baktill konvext, skallens nos vid basen bredare än halfva dess längd, tänderna tämligen små, 22-27 i hvarje rad, och de båda första halskotorna sammanvuxna. Kroppslängden är 2,67 m. eller något mera och färgen ofvan svart, under och på nosen hvit. Denna delfin är flere gånger anträffad vid Sveriges vestra kust; han har derjämte visat sig vid Nordsjöns kuster och Grönland. C. R. S.
Hvitpil, Salix alba L., bot., hör till afdelningen Amerina Fr. af slägtet Salix och är i allmänhet den mest högväxta af de svenska pilarterna. Dess grenar äro mer upprättstående samt qvistarna längre och segare än hos skörpilen, S. fragilis L. Bladen äro lansettlika, 7-10 cm. långa och omkr. 2 cm. breda, spetsade, fint glandelsågade, med vanligen båda sidorna, i synnerhet den undre, försedda med hvitaktiga, tilltryckt silkeshårighet. Hängena, hvilka utvecklas samtidigt med bladen, äro mindre än hos skörpilen och öfverskjutas icke sällan af stödbladen. Ståndareknapparna äro höggula, fruktkapslarna trubbiga, nästan oskaftade, rent gröna. Hvitpilen tillhör södra och mellersta Sverige samt är kanske öfverallt antingen planterad eller förvildad. Den upptogs i Linnés "Flora suecica" såsom förekommande endast här och der i Skåne, å hvars slätter den numera kanske är den allmännaste pilarten. Ung hvitpilsbark ar ett folkmedel mot frossa, mot hvilken sjukdom densamma mycket anbefalldes af den berömde kirurgen och läkaren Olof af Acrel. - Den nära stående arten Grönpilen, Salix viridis Fr., skiljes lätt från hvitpilen genom sina rent gröna blad. Grönpilen är härdigare än hvitpilen och blommar 14 dagar tidigare än denna. O. T. S.
Hvitplister, bot. Se Lamium.
Hvitpoppel, Silfverpoppel, Populus alba L., bot., tillhör icke den svenska floran, men planteras ganska ofta för de vackra, till formen
Källa: Project Runeberg ·
