Sida 540
Japanska språket och literaturen
gamla nationella sjinto-religionen kom åter till heders. Kristendomen får fritt verka i J. Europeisk odling utbreder sig i J. med en förvånansvärd, kanske ej fullt naturlig hastighet: jernvägar och telegrafer byggas, skolor inrättas, ett ordnadt postväsende är infördt, den militära och civila förvaltningen omorganiseras efter europeiskt mönster, och t. o. m. den europeiska klädedrägten vinner insteg. Japan deltager, icke utan framgång, i de internationella utställningarna. Det skickar unge män att studera vid Amerikas och Europas universitet, och tid efter annan utsänder det sakkunnige män att taga kännedom om de industriella och sociala förhållandena i nämnda verldsdelar. J. har trädt i ordnad diplomatisk förbindelse med stormakterna och andra stater (bl. a. Sverige, sedan 1880). Dessa hastiga förändringar hafva på åtskilliga håll väckt missnöje inom ö-riket, och 1877 utbröt med anledning deraf ett uppror, som dock hastigt kufvades.
Japanska hafvet kallas den del af Stora oceanen, som begränsas af sibiriska Kustprovinsen, halfön Korea och de japanska öarna. Genom Lapérouse-sundet sammanhänger detta haf i norr med Ochotska hafvet och genom Koreasundet i s. med Kinesiska hafvet.
Japanska språket och literaturen. Japanskan, som af Max Müller fördes till den turanska språkstammen och särskildt sattes i samband med dravida-språken (se Dra vida), påminner visserligen i sin allmänna byggnad om de minst utvecklade af de ural-altaiska språken, mandsju och mongoliskan, dels genom saknaden af grammatiskt genus, dels genom det syntaktiska sammanhangets uttryckande genom postpositioner, motsvarande våra konjunktioner, propositioner och kasusändelser, men skiljes likväl bestämdt från denna familj af tre vigtiga grunder. Dessa äro: 1) frånvaron af den karakteristiska vokalharmonien, 2) den fullkomliga saknaden af verkliga personalpronomina, hvari japanskan torde vara alldeles allenastående och endast på afstånd följd af javanskan, och 3) verbalböjningens rudimentära utveckling. I afseende på ljudläran märkes, att japanskan eger de vanliga 5 vokalerna a, e, i, o, u, de allra flesta af högsvenskans konsonantljud samt dessutom de lena hväsljuden (franskt) z och s (= franskt j) och det engelska w. Helt och hållet saknas l samt på sätt och vis p och h. Den förr befintliga explosivan p har nämligen öfvergått till f, och i våra dagar håller detta f i sin ordning på att öfvergå i h, som förut ej synes hafva funnits i språket. Efter skriftspråkets norm kunna japanska ord börja endast med vokal och enkel konsonant samt sluta blott med vokal eller n; men då i det moderna uttalet alla slutande i och u bortfallit, kunna de flesta konsonanter och konsonantgrupper bilda slutljud. Vid nominalflexionen saknas genus och artikel. Pluralen uttryckes antingen genom reduplikation: kuni, "land", pl. kuni-guni, eller genom (ofta dubbel) prefigering af ord, som betyda "art", "slag" o. d.: fana, "blomma", pl. iro-iro-no-fana, "(alla) slags blommor". Genom olika postpositioner betecknas 7 kasus (nomin. -va, ackus. -vo, gen.
-no, -ga, dat. -ve, -je, abl. -jori, lokativ -ni och mutativ -to). Adjektivet saknar all flexion, är för öfrigt sällsynt samt ersattes af gerundier och substantiv i genitiv. Den attributiva ställningen uttryckes genom suffixet -ki, den predikativa med -si: taka-ki jama, "högt berg", jama taka-si, "berget är högt". Talsystemet är dekadiskt: 1 f(i)tó, 2 f(u)tá, 3 mi, 4 jo, 5 itsu, 6 mu, 7 nana, 8 ja, 9 kokono, 10 too, 20 futá-tsi, 30 mi-so, 40 jo-so, 100 momo, 1,000 tsi. Vid förening med substantiv tillägges vanligen -tsu, "stycke": mi-tsu fana, "3 (stycken) blommor". De ursprungliga personalpronomina hafva spårlöst försvunnit och ersättas med en mängd konventionelt valda substantiv, som vanligen antyda de särskilda personernas öfver- eller underordnade ställning, t. ex. gu-nin, "oförnuftig man" (= jag), o-kata, "den ärade sidan" (=Ni). Relativet saknas helt och hållet och ersattes med gerundier. Verbet saknar all egentlig personalböjning. Särskilda tempusstammar bildas af verbalroten genom suffix: -ru för presens, -ta (-tari) för perf., -mu, -o för fut. Härvid blir ett slutande -i i roten oförändradt (1:sta konjug.); ett slutande -e kan öfvergå till -a eller -o (2:dra konjug.). Konjunktiv och konditional uttryckas genom postpositioner: -va, -domo, negativ form med suffixen (-nsi) -zi, -ni, -nu t. ex. ake, "öppna", ake-zi, "icke öppna", mi-nu, "icke se". Suffixet -mi bildar intransitiva, -muf -muru transitiva, -si, -sime kausativa och -e passiva verb. -- Den renaste dialekten, hvilken också ligger till grund för skriftspråket, är den, som talas i provinsen Jamato på ön Nippon (Nifon). I 3:dje årh. e. Kr. blefvo japanerna bekanta med den kinesiska literaturen (Kon-fu-tses verk); men det var i synnerhet sedan buddhaismen införts från Kina (i 6:te årh.), som kinesernas språk och skrift vunno allmän utbredning. De sedan dess så talrika kinesiska låneorden hafva dock ett helt annat och äldre uttal än nu i Kina, hvarför de äro af stor betydelse för det kinesiska språkets historia. -- Alltsedan sin första bekantskap med Kina (285 e. Kr.) nyttjade japanerna kinesisk skrift; men då denna föga passade för deras eget alldeles skilda språk, uppfanns (i 8:de årh.) ett japanskt stafvelsealfabet, för hvilket lades till grund en mängd kinesiska karakterer, men använda som rena ljudteckea utan afseende på deras begreppsbetydelse. Detta alfabet benämndes efter de tre första af dess 48 tecken i-ro-fa, och sedermera uppkommo flere, till formen modifierade stafvelsealfabet. De tre följande äro de vigtigaste: 1) det äldsta, man-jo-kana, "de 1,000 bladens skrift" (så kallad efter en gammal med detta alfabet skrifven diktsamling), med oförändrad kinesisk form, 2) det jämförelsevis lätta, men aldrig vid längre texter använda kata-kana, som består af 48 ur de förra afkortade tecken, och 3) det utomordentligt svåra, på kinesisk kursivskrift grundade fira-kana (från 9:de årh.), som består af omkring 300 tecken och användes för poesi, romaner och bref.
Japanska literaturen är skrifven dels på kinesiska, dels på japanska. Det förra
Källa: Project Runeberg ·
