Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

annaterna, skulle första året gå till påfvens skattkammare. J. dog d. 4 Dec. 1334, efterlemnande en oerhörd förmögenhet. Han utgaf de två sista afdelningarna af "Corpus juris canonici" (de s. k. Klementinerna och "Extravagantes Johannis").

22. J. XXIII, en neapolitanare vid namn Baldassarre Cossa, hvilken, mycket begåfvad, men samvetslös och utan sedliga grundsatser, efter ett äfventyrligt lif ingick i kyrkans tjenst, der han svingade sig upp till kardinal och d. 17 Maj 1410, genom mutor och hotelser, till påfve. Anklagad af det reformatoriska kyrkomötet i Kostnitz för laster och brott af alla slag, blef han d. 29 Maj 1415 afsatt och hölls en tid som fånge inspärrad på olika ställen (Freiburg, slottet Gottlieben vid Kostnitz, Mannheim, Heidelberg) samt lösköpte sig slutligen för en stor penningsumma. Han ödmjukade sig inför påfven Martin V samt blef af honom utnämnd till kardinalbiskop af Tusculum och dekan i kardinalkollegiet. Död i Florens d. 22 Dec. 1419.

Johannes Fastaren (J. IV. Jejunator), patriark i Konstantinopel (582-595), invecklades i den ödesdigra titelstriden med påfvarna Pelagius II och Gregorius I med anledning af titeln "ekumenisk patriark", som patriarkerna i Konstantinopel redan förut burit. På en synod 587 i Konstantinopel gafs åt J. denna titel, hvilken påfvarna ansågo innebära ett anspråk på primatet inom kyrkan, och hvars antagande af J. Gregorius I i ett bref jämförde med Lucifers sjelfupphöjelseförsök. J:s namn inskrefs i den österländska kyrkans helgonkalender. Flere skrifter tilläggas honom. J. P.

Johannes (Joannes), östromerske (bysantinske) kejsare:

1. J. I Tzimiskes, född i Armenien omkr. år 925, blef kejsar Romanos II:s fältherre derstädes och understödde 963 Nikeforos Fokas, då denne på grund af sitt giftermål med Romanos' enka, Theofano, beträdde tronen, men mördade honom 969 på Theofanos egen anstiftan och blef då sjelf kejsare. Han var utsväfvande, men mild och rättrådig, segrade öfver ryssar och bulgarer samt återtog från sarasenerna hela Syrien, utom Jerusalem. Död 976, sannolikt förgiftad. -- 2. J. II Komnenos, son till Alexios I Komnenos, föddes 1088, efterträdde 1118 sin fader såsom kejsare och kallades för sin ädla karakter Kalo-Joannes (den ädle J.). Han förde lyckliga krig mot sultanen af Ikonium och andra rikets fiender samt understödde de kristna i Palestina. Död på en jagt 1143. -- 3. J. III Dukas Vatatzes, f. 1193, var förmäld med Theodoros I Laskaris' dotter Irene, blef 1222 efter sin svärfader kejsare i det Östromerska rikets dåvarande residens, Nicaea, och förberedde genom lyckliga krigsföretag återvinnandet af Konstantinopel såsom rikets hufvudstad. Död 1254. -- 4. J. IV Laskaris, den föregåendes sonson, ärfde, ännu omyndig, i Aug. 1258 kejsarevärdigheten i Nicaea efter sin fader, Theodoros II, bländades 1261 af Mikael Palaiologos och dog i Italien 1274. -- 5. J. V Palaiologos,

likasom J. II kallad Kalo-Joannes, f. 1332, d. 1391, blef 1341 kejsare i Konstantinopel efter sin fader, Andronikos III, men kom i verklig besittning af sitt rike, först sedan hans medtäflare Johannes Kantakuzenos (se J. VI) 1355 dragit sig tillbaka och dennes son Matthaios 1356 nödgats taga samma steg. J. sökte 1359 i vesterlandet förgäfves hjelp mot turkarna, var i flere år undanträngd från tronen af sin son Andronikos (IV) och mot slutet af sin lefnad å nyo satt i trångmål genom dennes son Johannes (se J. VII). -- 6. J. VI Kantakuzenos var nära vän till kejsar Andronikos III och blef 1341 förmyndare för hans son Johannes (V), men upprättade 1347 efter en flerårig, af hofintriger framkallad partistrid ett eget kejsaredöm e med Didymotheichon (i Tracien) till hufvudstad, under det att myndlingen fick behålla kejserlig värdighet och mottaga J;s dotter till gemål. Snart blefvo dock de båda kejsarna oense. J. upptog sin son Matthaios till medkejsare, och ett fullständigt krigstillstånd fortfor till 1355, då J. uppgaf kampen och gick i kloster. Död 1383 i Misithra i Lakonien. J. skref en Historia byzantina, omfattande tidrymden 1320-57 (senast utg. i "Corpus scriptorum by-zantinorum", 1828-31) samt under psevdonymen "Christodulos" ett försvar för kristendomen mot muhammedaner och kättare. -- 7. J. VII Palaiologos, furste af Tessalonika, var medkejsare åt sin fader Andronikos (IV), så länge denne genom inkräktning innehade Johannes V:s tron, samt senare, 1399-1402, medkejsare åt sin farbroder, Manuel II. Död 1408. -- 8. J. VIII Palaiologos -- äfven kallad J. VI, då man frånräknar usurpatorn Johannes Kantakuzenos och J:s kusin Johannes (se J. VII), hvilken aldrig var ensam herskare -- den näst siste kejsaren i Östromerska riket, föddes 1390 och efterträdde 1425 sin fader, Manuel II. För att vinna vesterlandets hjelp mot de öfvermäktige turkarna medverkade han till den union, som 1439 på kyrkomötet i Florens (se Florens sp. 1480), hvilket han personligen bevistade, ingicks mellan den romersk-katolska och den grekiska kyrkan; men föreningen gick om intet genom grekiska kyrkans motstånd, turkarna utbredde alltmer sitt välde, och J. kunde vid sin död, 1448, lemna sin broder Konstantin i arf endast några rester af det bysantinska riket, nämligen Morea, Konstantinopel med dess omnejd och spridda städer i Grekland.

Johannes Presten, en apokryfisk personlighet, som omtalas i åtskilliga medeltidskrönikor. Enligt sägnen var han en kristen konung, som lefde på 1100-talet, och hvars rike förlades än till östra Asien, än till Indien (han kallas "Indorum rex", indernas konung), än till östra Afrika, Etiopien eller Abessinien. Slutligen blef den åsigten allmän att Abessinien varit hans rike, och under 1600-talet benämndes detta land "Regnum presbyteri Johannis" (J. Prestens rike). Sagan gaf under medeltiden anledning till många färder i ändamål att upptäcka J:s' rike. Somliga antaga, att J. är en historisk personlighet, och att Indien varit hans rike; men sannolikt är J. Presten en fabelfigur