Sida 723
Julius III
-- 3. Gods i ofvannämnda socken, vid östra stranden af sjön Öljaren, består af J., 4 3/8 mtl, jämte 28 7/8 mtl underlydande, med qvarn, såg och tegelbruk taxeradt till 500,000 kr. Areal omkr. 4,700 har, deraf 1,000 har åker. Godset är bildadt af det forna klostrets egendom, bortförlänades efter klostrets indragning till Olof Arvidsson (Stenbock) och 1564 till Göran Persson samt tillföll 1569 hertig Karl, som tidtals bodde der. Gustaf II Adolf förlänade det 1622 åt sin moder, enkedrottning Kristina. 1645 lemnades det jämte Äs och Fogelsta i samma socken samt Forsby i Österåker till Paul Khewenhüller såsom betalning för hans försträckningar till kronan och ärfdes sedan af hans måg M. Palbitzky, hvars efterkommande innehade godset till slutet af 1870-talet, då det såldes till J. Bäckström, som f. n. (1884) eger J. 2. C. S-e.
Julius, namn på en romersk slägt, hvilken skall hafva härstammat från Alba Longa och ledt sin härkomst från Aeneas' son Iulus (l. Ascanius). En gren af ätten omfattade Caesares, bland hvilka utom den berömde triumviren (se Caesar) må nämnas C. Julius Caesar Strabo (d. 87 f. Kr.), känd såsom talare. R. Tdh.
Julius. Tre påfvar hafva burit detta namn: 1. J. I den helige, 337-352, var född romare. På hans önskan hölls i Sardica i Illyrien 345 (?) ett möte, som är vigtigt för frågan om påfvens primat inom den äldre kyrkan, emedan der fattades det beslut att "af vördnad för apostelen Petrus' minne" det skulle vara hvarje af en provinsialsynod afsatt biskop tillåtet att appellera till Roms biskop.
J. II, 1503-13, föddes i Albizola vid Savona 1443; hans egentliga namn var Giuliano della Rovere. Han egnade sig först åt köpmansyrket, men då hans farbror Francesco Rovere blef kardinal, ingick J. i kyrkans tjenst och blef redan 1471, då farbrodern såsom Sixtus IV besteg S:t Petrus' stol, sjelf kardinal af S. Pietro ad Vincula. Företrädesvis genom hans inflytande utsågs 1484 till Sixtus IV:s efterträdare, Innocentius VIII, och J. kom derför att utöfva ledningen af denne påfves italienska politik. Då efter Innocentius' död (1492) Roderigo Borgia, under namnet Alexander VI, valdes till påfve, trots den mäktige kardinalens motstånd, flydde J. till Frankrike och förmådde Karl VIII att göra ett fälttåg till Italien för att eröfra Neapel och afsätta påfven. Neapel eröfrades, men Alexander lyckades genom stora eftergifter vinna konungen af Frankrike. 1498 ingick äfven kardinalen försoning med påfven, hvilkens makt syntes honom oroande. Men påfven fruktade alltjämt den sluge kardinalen, och denne måste gömma sig undan påfvens mordiska stämplingar. Alexander dog 1503. Då hans efterträdare, Pius III, afled redan 26 dagar efter sin upphöjelse, valdes, såsom det säges, genom mutor och löften, kardinal Rovere d. 30 Okt. 1503 till påfve, under namn af Julius II. Cesare Borgia, Alexander VI:s son, hade han lyckats vinna på sin sida, men aftvang honom icke dess mindre redan samma
år Romagna, som han på oärligt sätt lyckats bemäktiga sig. Påfven kom derigenom i krig med venezianerna, som skaffat sig besittningar i Romagna. 1504 åvägabragte han emellertid ett mot dem riktadt förbund mellan kejsar Maximilian I i Tyskland och konung Ludvig XII i Frankrike, hvilket hade till följd att de återlemnade största delen af sina besittningar i Romagna. För att utvidga Kyrkostaten drog påfven sjelf i fält och eröfrade 1506 Perugia och Bologna. För att fråntaga Venezia dess återstående besittningar i Romagna stiftade han mellan Tyskland, Frankrike och Spanien ligan i Cambray 1508 och slungade 1509 bannstrålen mot republiken Venezia. Besegrade af fransmännen vid Agnadello, gingo venezianerna i sin nöd in på påfvens fordringar, hvarefter denne 1511 åvägabragte den s. k. heliga ligan mellan Venezia och Ferdinand den katolske af Aragonien i syfte att fördrifva fransmännen ur Italien. Men desse segrade, och hela Romagna gick förloradt för påfven. Då lyckades han förmå Henrik VIII i England att sluta sig till den heliga ligan, hvarefter fransmännen tvungos till återtåg öfver Alperna, och Romagna åter kom i påfvens händer. Med Parma och Piacenza lyckades han dessutom utvidga den af honom sålunda förstorade Kyrkostaten. Ej långt derefter dog han, d. 21 Febr. 1513. Äfven af katolske historiker har J. fått det vitsordet att han var mera fältherre och eröfrare än påfve, ett förhållande, som augustin-generalen Aegidius af Viterbo t. o. m. offentligt vidrörde i sitt tal vid öppnandet af det 5:te laterankonsiliet (det "18:de ekumeniska"), som Julius II d. 10 Maj 1512 sammankallat. Han påbörjade äfven S:t Peterskyrkans tillbyggande genom Brainante, och såväl derigenom som genom sitt förhållande till Michelangelo och Rafael skaffade han sig ett namn i konstens historia. Det var under hans pontifikat Luther 1510 företog sin för reformationen betydelsefulla Romresa. -- Jfr M. Brosch: "Papst Julius II und die gründung des kirchenstaates" (1878).
3. J. III, 1550-55, född i Rom 1487, hette egentligen Giovanni Maria del Monte och var son till en ansedd jurist. Efter att hafva varit ärkebiskop i Siponto utnämndes han 1536 af Paul III till kardinalpresbyter och skickades 1545 såsom påflig legat till det då sammanträdande kyrkomötet i Trident. I denna egenskap ådrog han sig kejsar Karl V:s vrede, men blef icke dess mindre, trots kejsarens motstånd, d. 7 Febr. 1550 vald till Paul III:s efterträdare. Han försonade sig sedermera med kejsaren, men ådrog sig derigenom franske konungen Henrik II:s fiendskap. Denne slöt förbund med det farnesiska adelspartiet i Italien mot kejsaren och påfven, hvilken senare måste gifva efter för det farnesiska partiets fordringar rörande besittningar, hvilka det innehade såsom län af påfven. I sammanhang härmed upplöste påfven det tridentinska mötet. -- Genom kardinal Reginald Pole bedref J. underhandlingar vid det engelska hofvet, genom hvilka den engelska kyrkan återvände till lydnad under Rom, och försökte på samma sätt 1555 vinna den
Källa: Project Runeberg ·
