Sida 126
Hår
kallades Hålåge ("den höga lågan"). Landskapets äldsta historia är mycket fabelaktig, och det skildras hufvudsakligen, såsom ett tillhåll för jättar, hexor och trollkunniga finnar. Sedan landet blifvit underkufvadt af Harald Hårfagre, förvaltades dess styrelse af konungens länsherrar, som vanligen också hade sig anförtrodt att uppbära konungens skatt i Finmarken. Flere af dessa konungens länstagare omtalas i sagorna såsom mycket framstående män. Fångst af foglar och själhundar samt ett betydande fiske synas fordom, liksom i våra dagar, hafva varit landskapets vigtigaste förvärfskällor. Th. W.
Hålskepp, sjöv., den nedre delen uti lastrummet eller fartygets inre, t. ex. bottnen och skärpen. R. N.
Hålta, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands nordre härad. Arealen 2,951 har. 1,041 innev. (1881). Annex till Solberga, Göteborgs stift, Elfsyssels södra kontrakt.
Håltravers. Se Fältbefästning, sp. 568, Fästning, sp. 624, och Hålbyggnad.
Hål-ven, anat., en dålig, från tyskan hemtad öfversättning af latinska namnet vena cava, so in åter är en oriktig öfversättning af det grekiska fleps koile, "den vida" l. "tunnlika ådern". Hål-venerna äro två, en öfre och en nedre (v. c. superior och v. c. inferior). Den öfre upptager i sig blodet från hufvudet, halsen, de öfre lemmarna och, genom en smal lång ven eller två, blodet från bröst- och bukhålornas väggar. Hon går, kort och vid pass 2,4 cm. tjock, ned genom öfre delen af brösthålan, något till höger och tömmer sitt innehåll uppifrån i högra hjertförmaket. Den nedre hål-venen uppsamlar genom sina grenar (rötter) blodet från de nedre lemmarna samt från bäcken- och bukinelfvorna, dels direkt, dels, medelst portådern, genom lefvern. Hon genomgår derefter, omkr. 3,4 cm. tjock, mellangärdet och tömmes nedifrån i högra hjertförmaket. Hål-venerna äro kroppens största vener. G. v. D.
Hålågaland. Se Hålogaland.
Håmär, zool. Se Håbrand.
Hånger. 1. Socken i Jönköpings län, Östbo härad. Arealen 5,936 har. 802 innev. (1881). Annex till Kärda, Vexiö stift, Östbo kontrakt. - 2. Jordebokssocken i Skaraborgs län, Gudhems härad, hvilken jämte största delen af jordebokssocknen Marby bildar Bjurums församling.
Hångsdala, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, Dimbo tingslag. Arealen 1,028 har. 337 innev. (1881). H. bildar med Skörstorp och Gerum ett regalt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Vartofta härad.
Hår (Lat. pili, capilli, crines). 1. Anat., mer eller mindre långa och smala, trådformiga utväxter ur öfverhuden hos menniskan och åtskilliga djur (hos andra sådana motsvaras de af fjädrar, fjäll o. s. v., äfven de öfverhudsbildningar). Hos menniskan finnas hår öfverallt på kroppen redan före födelsen, men på vissa kroppsdelar framträda de först mot puberteten mera tydligt och starkt. Hos den fullvuxne finnas hår på hela kroppsytan, med undantag för flata handen och fotsulan, dorsal-ytan af de två yttersta
fingerlederna och den yttersta tåfalangen samt några få, andra hudfläckar. Men de äro af ganska olika längd och beskaffenhet på skilda ställen: långa, mjuka hår (capilli) träffas på hufvudet hos båda könen samt hos mannen i skägget, om det får växa fritt; korta, mjuka hullhår (lanugo) finnas på kroppsytan; korta styfva hår, jämförliga med djurens borst och morrhår (vibrissae), träffas vid näs- och öronöppningar samt stå i rader, såsom cilier, på ögonlockens fria kanter. Största, delen af hårens längd - stjelken, skaftet jämte spetsen - är utanför hudytan, men en del - roten - sticker ned i huden, omgifven af en modifierad instjelpt huddel, rotslidan. Roten står icke lodrätt, utan snedt i huden, och till följd deraf får hårets fria del en lutning, mer eller mindre parallel med hudytan. Håren stå äfven regelbundet ordnade, dels i grupper af 3 -5 stycken, dels i rader, bildande kroklinier kring kroppens och lemmarnas långs-halfvor; midt fram och midt bak äro indifferenslinier, och på sträcksidorna finnas indifferenspunkter öfver lederna. Då nu kring en sådan punkt de snedt stående hårens skaft vetta åt skilda och motsatta håll, eller konvergera mot sådan punkt, uppstå hårhvirflar, hvilka äfven uppträda der håren stå i grupper. - Håren bestå af tre olikartade cell-lager. Det yttersta är ett tunnt öfverdrag af platta skifvor; det innersta, (märgen), som intager 1/5 - 1/3 af hårets diameter, bildas af kantiga korn- och lufthaltiga celler (stundom saknas detta lager), det mellersta, barksubstansen, består af cellderivat. Oaktadt denna sammansättning af uteslutande cellulära smådelar är likväl håret ganska segt och starkt; det kan utan bristning bära en tyngd af 150 gr. eller derutöfver. Till följd af sin sammansättning är det hygroskopiskt. - Mot bottnen af hårslidan, från hvars kärl det näres, vidgas håret till en klump, rotknölen; denna täcker som en mössa en större läderhud-papill, som är den botten, från hvilken håret uppkommer. Från denna utväxer det ock såsom papillens förlängda öfverhud; från denna lossnar det, då det skall fällas, och vanligen utbildas, redan innan lossningen är fullständig, början till ett nytt hår på papillen under eller bredvid det ännu i slidan fasthållna, men redan döda håret. Håren växa, men icke till obegränsad längdr antagligen aldrig öfver 1,5 m. Genom klippning växa de måhända fortare, men varda äfven deraf gröfre, och troligen föranleder ofta repeterad klippning ett för tidigt affallande utan ersättning Under medelåldern fällas och återväxa nämligen menniskans hår under normala förhållanden, ehuru icke på regelbunden tid såsom djurens. Man har icke häller kunnat spåra någon viss lifslängd för håren i allmänhet, men ögonhårens synes vara 4-5 månader. Vid senare eller tidigare ålder eller till följd af sjukdom i håren sjelfva eller i den botten, hvarur de växa, ersättas icke de bortfallande hufvudhåren af nya; de qvarvarande varda allt glesare, och slutligen uppstår fullständig hårbrist: kalhet, skallighet (alopeci). Sällan kan hårens affallande hindras genom någon hittills känd behandling; af pomador och hårtinkturer äro de flesta
Källa: Project Runeberg ·
