Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

samt ytterligare till Monbuttu-, eller, såsom han skrifver det, Mangbáttu-folkets land och floden Uelle. Denna öfvergick han på flere punkter, hvarefter han drog vesterut för att undersöka Njam-Njams vestligare områden.

Junling, en föga känd bergskedja i Kina på gränsen mellan det egentliga Kina och Tibet. Se Kina.

Junnan, den sydvestligaste provinsen i Kina, vid Birmas gräns, beräknas hafva en areal af 317,162 qvkm. och omkr. 5,6 mill. innev. Provinsen, som hufvudsakligen är ett bergland, icke allenast lemnar rika skördar af te, bomull, opium och ris, utan är i ännu högre grad utmärkt genom sina mineralskatter (silfver, guld, bly, koppar, zink och tenn). Norra delen vattnas af Kin-sja-kiang (Jang-tse-kiang); mot s. flyta Saluen, Lantsan (Mekhong) och Songka. Tvänne stora sjöar ligga i prov., Erh-hai, med aflopp till Lantsan, och Tien-hai, som afflyter till Kin-sja-kiang. Innevånarna äro till största delen kineser; några hundra tusen äro muhammedaner och kalla sig pansi (af kineserna kallas de kuei-tsi, "djefvulssöner"). Bland desse pansi, hvilkas härkomst är okänd, men hvilka påstå sig härstamma från arabiske kolonister, hade under taiping-upproret revolutionära rörelser yppat sig, hvilka de kinesiska myndigheterna bemötte med så blodig stränghet, att de derigenom framkallade en allmän resning bland dem. Deras ledare Tu-uen-si eröfrade hela vestra J., antog 1867 konungatitel och bildade en sjelfständig stat, med Tali som hufvudstad, samt besegrades först 1872. -- Såväl fransmän som engelsmän hafva sökt att med begagnande af Bortre Indiens floder skaffa sig en handelsväg genom J. till Jang-tse-kiang och medelst denna flod till det inre Kina, hvarigenom tillika den svåra och farliga sjöfarten på Kinesiska hafvet skulle undvikas. På Iravadi genom Birma gjorde engelsmännen under major Slane 1867 ett försök, men kommo blott till gränsen, och 1874 ett annat under Browrie, då expeditionen genom fientligt öfverfall af kineser vid Momeia tvangs att vända om. Bättre framgång hade den franska expeditionen under Doudart de Lagrée 1867 på Mekhong, hvilken framträngde in i J., men fann. att denna flod var ofarbar. Songka deremot har genom franska forskningsresor befunnits vara en beqväm vattenväg till J., så mycket mer som dess mynningsland, Tonkin, fullständigt står under franskt inflytande.

Juno, fornromerskt namn på en gudinna. Till följd deraf att den motsvarande grekiska gudinnan Hera blef känd och dyrkad i Rom, nyttjades sedan företrädesvis namnet J. att beteckna dennas väsende och verksamhet. -- Hera (hos Homeros Here) var hos grekerna efter all sannolikhet urspr. en personifikation af den lägre (atmosferiska) luften, såsom sådan ställd i förening med, men underordnad den högre (eteriska) luften eller den ljusa himmelen, d. v. s. Zevs. Hon uppträder i myterna såsom dennes syster och på samma gång samt framförallt såsom hans maka. De båda himmelska makternas äktenskap tänktes skänka fruktbarhet och välsignelse åt jorden. Menniskorna hade derför att fira Zevs' och

Heras i vårens tid försiggångna förmälning, och Hera blef i folktron äktenskapets gudinna, hvilken äfven åkallades såsom barnsbördens skyddsgudomlighet. -- Högst bland alla gudinnor och herskande, likasom Zevs, i luftrymden, måste Hera dock böja sig för Zevs' vilja, men sagorna omtala ofta hurusom hon söker uppresa sig mot honom och med list genomdrifva sina önskningar. Särskildt framträder hennes trotsiga sinne uti "Iliaden", der det också omtalas huru hon blir tuktad af Zevs (Iliaden, 15:de sången, v. 14 o. f.). Äfven känna myterna henne såsom svartsjuk och hård mot medtäflarinnor om Zevs' gunst. Sin förnämsta dyrkan åtnjöt Hera på Samos och i Argos, der hon hade ett härligt tempel, samt dessutom i Mykene, Korint m. fl. ställen på Peloponnesos. Såsom attribut tillläggas henne granatäpplet, den äktenskapliga kärlekens sinnebild, samt göken, såsom vårens fogel. Påfogeln och kråkan voro henne helgade. I hennes tjenst stodo Iris, regnbågens gudinna, och horerna. De antika konstverken framställa Hera såsom en hög, vördnadsbjudande qvinnogcstalt med rena, ädla drag, stora, vidöppna ögon ("koögd") och majestätiskt stolt skick. Den frejdade bildhuggaren Polykleitos förfärdigade hennes bildstod för templet vid Argos. Gudinnans kolossala bild var en "kryselefantin", d. v. s. utförd i guld och elfenben: kring pannan gick ett diadem, der chariterna och horerna voro framställda; i ena handen höll hon granatäpplet

i den andra en skepter (spira) med gökens bild. Bland de afbildningar, som nu finnas i behåll, äro mest bekanta den i Villa Ludovisi (Rom) förvarade s. k. "Juno Ludovisi", ett kolossalt marmorhufvud af öfversvinnelig skönhet (se fig.), vidare den s. k. "Barberinska Juno" i Vatikanska museum i Rom, en bild af gudinnan i stående ställning och klädd i fotsid chiton med en öfverklädning (himation). Desutom finnes i Palermos museum en reliefframställning från Selinus, i hvilken äro afbildade Zevs och Hera på Idaberget (efter "Iliaden").

Hos romarna framträdde Juno företrädesvis såsom himlaljusets gudinna, åt hvilken var helgad "calendae", den första dagen i månaden, då månen åter visade sig efter nytändningen, likasom Jupiter (Zevs) hade "idus", fullmånens dag. Deraf fick hon namnet J. lucina (af Lat. lux, ljus); och, eftersom ljuset tänktes födas af mörkret, såg man i henne barnsbördens gudinna. Särskildt egnades henne dyrkan af gifta qvinnor, och hennes fest, matronalia, firades d. 1 Mars. Såsom äktenskapsgudinna hette hon J. pronuba. -- En särskild junokult var den i Latium, hvarest gudinnan åkallades såsom J. sospita mater regina, d. ä. den frälsande modern-himladrottningen, och hade sin helgedom i Lanuvium.