Sida 350
Innsbruck (Innspruck)
5. IV, d. 21 Jan.-22 Juni 1276, hette förut Pietro och var bördig från Tarentasia i Savojen samt var, då han valdes till påfve, kardinalbiskop i Ostia. Han skref Commentarius in libros sententiarum (1652) samt en kommentar öfver Paulus' bref (1478).
6. I. VI, d. 18 Dec. 1352-12 Sept. 1362, var fransman till börden och hette ursprungligen Étienne d'Albert. Han var en bland de bäste af de i Avignon residerande påfvarna. Sjelf ett mönster af enkelhet, fordrade han samma enkelhet af kyrkans öfrige tjenare och utöfvade en sträng kyrkotukt äfven öfver de verldslige.
7. I. VII hette förut Cosmo Meliorati och valdes d. 17 Okt. 1404 af det italienska partiet till motpåfve mot Benedikt XIII i Avignon, men dog redan d. 6 Nov. 1406.
8. I. VIII, d. 29 Aug. 1484-d. 25 Juli 1492, föddes i Genua 1432 och hette ursprungligen Giovanni Battista Cibo. Han var "en af de mest utsväfvande och gudlöse påfvar, som historien känner". Han dref ett oförsynt aflatskrämeri, och för att tillfredsställa sitt begär efter penningar tvekade han ej att för 40,000 dukater åtaga sig fångvaktareskåpet öfver en broder och medtäflare till den turkiske sultanen, mot hvilken han kort förut predikat korståg. Tillnamnet Pater patriae ("Fäderneslandets fader") erhöll han, emedan han hade 16 barn. I den europeiska odlingens historia spelar han en sorglig rol såsom hexeriprocessernas egentlige upphofsman (se Hexeriprocesser).
9. I. IX, född 1519, hette egentligen Antonio Facchinetti och var bördig från Bologna. 1583 blef han kardinal och d. 29 Okt. 1591 påfve, men afled redan d. 30 Dec. s. å.
10. I. X, f. i Rom 1572, hette egentligen Giovanni Battista Pamfili och valdes d. 15 Sept. 1644 till påfve. Hans svägerska, donna Olympia Maldachini, utöfvade ett skadligt sidoinflytande på honom. För att tillfredsställa sina penningebehof indrog han åtskilliga kloster, införde spanmålsmonopol och lät brottslingar med penningar lösa sig från straff. I. är i allmänna historien bekant genom sin protest mot Westfaliska freden och emedan han 1653 fördömde 5 satser af Corn. Jansen. Död d. 5 Jan. 1655.
11. I. XI, född i Como 1611, hette egentligen Benedetto Odescalchi, studerade till en början juridik, deltog sedan såsom soldat i trettioåriga kriget och egnade sig först derefter åt teologiens studium. 1647 blef han kardinal och d. 21 Sept. 1676 påfve. Såsom sådan bekämpade han den i Kyrkostaten rådande nepotismen, falheten och sedeförderfvet samt sökte bringa ordning i förvaltningen och lindra skattebördorna. Med Ludvig XIV af Frankrike råkade han i strid, dels emedan han ville upphäfva främmande ministrars i Rom ofta missbrukade qvarterfrihet, eller rätt att i de qvarter de bebodde gifva förbrytare skydd, dels emedan konungen genom ett edikt utsträckt sin rätt till inkomsterna af lediga biskopsstift öfver hela Frankrike. Ludvig XIV utlyste
1681 ett nationalkoncilium, hvilket genom de "fyra artiklarna" (1682) häfdade den franska kyrkans sjelfständighet gent emot påfvestolen. Striden mellan konungen och påfven slutade först med den senares död, d. 11 Aug. 1689. I. uttalade sin förkastelsedom öfver 65 af jesuiternas satser och kunde blott med svårighet förmås att 1687 fördöma deras motståndares, Miguel de Molinos, läror.
12. I. XII, född i Neapel 1615, hette egentligen Antonio Pignatelli och uppsattes d. 12 Juli 1691 på påfvestolen. Han bragte till slut den af hans företrädare, Innocentius XI och Alexander VIII, förda striden med den franska konungamakten, hvarvid Ludvig XIV återkallade de "fyra artiklarna", och de prelater, som deltagit i 1682 års koncilium bådo påfven om tillgift (1693). I den teologiska striden mellan Fénelon och Bossuet uppträdde han till den senares förmån och fördömde Fénelons läror. Liksom Innocentius XI gjorde I. till sin uppgift att söka afskaffa de inom Kyrkostaten inrotade missbruken. Död d. 27 Sept. 1700.
13. I. XIII, född i Rom 1655, hette egentligen Michele Angelo Conti, blef d. 8 Maj 1721 påfve och uppträdde såsom afgjord motståndare mot jesuiterna. Död d. 7 Mars 1724.
Innocenzio da Imola [-tjen-]. Se Francucci.
Innocue vivito, numen adest, Lat, "lef ostraffligt, Gud ser dig". Uttrycket, som förekommer hos Ovidius ("Ars amandi", I, 640), var Linnés valspråk.
Innominatkontrakt (Lat. contractus innominatus), Rom. rätt, ett slags realkontrakt (obligationes, quae re contrahuntur), d. v. s. sådana aftal om ömsesidiga prestationer, hvilka hade sin bindande kraft derigenom att vid aftalets ingående prestationen fullgjordes å den ene kontrahentens sida. Tidigast var det endast vissa särskilda, för samfärdselns behof vigtigare kontrakt af detta slag, åt hvilka den verkan tillerkändes, att den kontrahent, som fullgjort prestationen, kunde af den andra kontrahenten lagligen utkräfva den af denne utfästa motprestationen. Dessa voro mutuum (försträckning), commodatum (lån), depositum (inlagsaftal) och pignus (pantaftal). Vid de öfriga kunde den kontrahent, som fullgjort prestationen, i den händelse att den af den andre kontrahenten utfästa motprestationen ej enligt aftalet fullgjordes, endast återkräfva den prestation han gjort. - I början af kejsaretiden gafs emellertid äfven åt dessa sist nämnda bindande kraft; och då de förekommo under många särskilda former utan särskilda benämningar, kallades de i den senare rättsvetenskapen icke namngifna (contractus innominati), till skilnad från de förstnämnda, hvilka, hvart för sig, hade särskilda namn (contractus nominati). I. L.
In nomine, Lat., i (någons) namn, å (någons) vägnar.
Innovation (Lat. innovatio, af novus, ny), nyhet, förändring.
Innsbruck (förr Innspruck), hufvudstad i Tyrolen, ligger vid Brennerjernvägen i ett vackert högbergigt landskap nära Sills inflöde uti
Källa: Project Runeberg ·
