Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

Scaliger (d. 1609) för att underlätta tidsbestämmelser i fråga om historiska tilldragelser; namnet "juliansk" är taget efter uppfinnarens faders förnamn (Julius). Perioden består af 7,980 år och är bildad genom multiplikation af talen 28 19 och 15, hvilka representera årens antal i solcykeln, måncykeln och indiktionscykeln. Af sättet för periodens bildande följer att tvänne år inom samma julianska period icke samtidigt hafva lika söndagsbokstaf, gyllental och indiktion. Periodens början sattes af Scaliger till år 4713 f. Kr. så att år 1 e. Kr. motsvarar år 4714 inom perioden. Innevarande år, 1884, är sålunda det 6,597:de inom den julianska perioden. G. E.

Julianus. 1. Salvius J., romersk rättslärd på Hadrianus' (d. 138 e. Kr.) tid. Han samlade och ordnade till ett helt de romerske pretorernas edikt och utgaf flere skrifter i lagväsendet, särskildt Digesta. -- 2. Didius Salvius J., den föregåendes sonson, romersk kejsare. Se Didius Julianus. R, Tdh.

Julianus, Flavius Claudius, med tillnamnet Apostata (affällingen), romersk kejsare, son af Julius Konstantius (en broder till kejsar Konstantin den store), föddes 331 e. Kr. Jämte sin broder Gallus blef han skonad vid de förföljelser, som efter Konstantin den stores död anställdes mot slägten. J. öfverlemnades att uppfostras åt en eunuk, Mardonius, hvilken med både ömhet och skicklighet utbildade den lefvande gossen. Denne fick af honom lära att beherska sina lidelser, och hans öga öppnades för det stora och ädla genom kännedom af Homeros och hvad forntidens höga bildning hade att bjuda den unge. Han kände redan i sin barndom ett slags helig längtan efter solgudens (Helios') glans. Hofvets laster och uselhet vande han sig att förakta, på samma gång han ej kunde undgå att märka de yttre faror, som hotade honom från hans slägtingar på kejsaretronen. Emellertid fick han längre fram en annan lärare i Eusebius och blef af honom grundligt invigd i kristendomens läror. År 345 sändes han jämte sin broder Gallus i ett slags förvisning till bergslottet Makellon i Kappadocien. Derifrån återkallades han 351 till Konstantinopel, under det att samtidigt Gallus upphöjdes till caesar med Antiochia till residens. -- J. studerade i Konstantinopel vältalighet och filosofi under ledning af berömde lärde, och med sin rika begåfning gjorde han snart framsteg, som drogo allas blickar till honom. Konstantius sände honom derför, då han tågade mot inkräktaren Magnentius, till Nikomedia i Bitynien, der literära studier blomstrade. J. hängaf sig med ifver åt dessa och fördjupade sig i de gamles mästerverk, äfvensom i nyplatonska skrifter. Hans sinne för hedendomens bildning gjorde honom misstänkt hos ifrige kristna, men genom yttre religionsöfningar förstod han att afleda misstankarna och hade under fortsatt vistelse i Asiens städer tillfälle att göra bekantskap med flere lärde och framför alla med Maximus, en frejdad filosof och mystiker, hvarjämte "sofisternas konung", vältalaren Libanius, utöfvade stort inflytande på hans

utveckling. Då Magnentius' uppror var kufvadt, lät Konstantius kalla till sig och aflifva Gallus, som genom grymhet och våldsbragder missbrukat sin makt. Äfven J. efterskickades, men skonades, i synnerhet genom kejsarinnan Eusebias bemedling. År 355 erhöll han tillstånd att resa till Athen, der han i sex månader med brinnande ifver egnade sig åt filosofien och vältaligheten. Genom sin vetenskaplighet, sin håg för den antika bildningen och sitt angenäma väsende vann J. athenarnas beundran och kärlek samt fick en allt starkare riktning åt de hedniske mästarnas läror och blef mera förtrogen med deras ande.

Men en annan verksamhet än studierna i Athen väntade den unge prinsen. Konstantius såg sig om efter en medhjelpare, hvilken kunde skydda vesterlandet mot barbarerna. Kejsarinnan, som, sjelf snillrik och högt bildad, fäst sig vid J., förmådde sin gemål att upphöja honom till caesar och förmäla honom med sin syster Helena. Efter en kort vistelse vid hofvet i Mediolanum (Milano), der hans betänkligheter att emottaga befälet i Gallien öfvervunnos af kejsarinnan, afreste J. till Gallien. Der fick han sätta sig in i krigareyrket och söka att bringa ordning och skick bland trupperna, allt under det generalerna, med kejsarens vilja, motverkade honom. Men J. genomförde värfvet och vann hären för sig. Sjelf iakttog han den största enkelhet och måttlighet, var ett mönster af rättvisa och lindrade de tyngande skatterna i landet. De krigiska angelägenheterna sköttes på ett utmärkt sätt. Alemannerna blefvo slagna i ett blodigt fältslag vid Argentoratum (Strassburg), och frankerna måste underkasta sig, hvarjämte försvaret stärktes genom befästningar.

J:s växande anseende förtröt Konstantius, som genom befälhafvarna i Gallien beredde sin frände den ena svårigheten efter den andra. Slutligen utfärdade han år 360 befallning att J:s bästa hjelptrupper skulle lemna Gallien och afgå till österlandet; men vid marschen genom den ort, der J. hade förlagt sitt högqvarter, Lutetia (nuv. Paris), utbröt soldaternas förbittring i myteri, i det att de ville upphöja J. till kejsare. Denne sökte på allt sätt afböja utmärkelsen, men fann sig slutligen nödgad att gifva efter. Dock bemödade han sig i det längsta att på fredligt sätt uppgöra saken med Konstantius. Men då allt var fruktlöst, uppbröt han, 361, mot öster, der han i slutet af året i Mesien emottog underrättelsen att Konstantins, som från kriget med perserna gått honom till mötes, på vägen aflidit. Nu var J. ensam herskare. Redan under sitt krigståg mot Konstantius hade han afkastat masken, låtit öppna de hedniske gudarnas tempel och sjelf offrat åt dem. För att rättfärdiga sitt affall afsände han skrifvelser, bland hvilka den till athenarna. ett äkta konstverk, ger oss en djup inblick i hans karakter och utvecklingshistoria. -- Bevekelsegrunderna till J:s affall och följande uppträdande synas hafva varit flere. Utan tvifvel hade han fattat en viss afsmak för den kristna läran på grund af de kyrkliga stridigheter, hvilka under de senaste tiderna egt rum och föranledt