Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

Ikariska hafvet, i forntiden benämning på den sydöstra delen af Egeiska hafvet, omkring ön Ikaria l. Ikaros (nu Nikaria, se d. o.). Om anledningen till namnet se Ikaros.

Ikaros, Grek. forns., en son af Daidalos (se Daedalus) och tillika med honom inspärrad i Labyrinten på Kreta. Båda flydde derifrån med tillhjelp af vingar, hvilka Daidalos förfärdigat; men då I. flög för nära solen, smälte vaxet, som sammanhöll vingarna, och han nedstörtade i det haf, hvilket efter honom bar namn af det Ikariska. Hans fader begrof honom på ön Ikaria v. om Samos (nu Nikaria). A. M. A.

Ikia, ett i den kinesiska provinsen Junan inhemskt språk. H. A.

Ikon (Grek. eikon), bild. Ikoner kallas i den grekiska kyrkan bilder af Jesus, af Guds moder och af helgonen i motsats till hedniska gudabilder l. idoler (se d. o.).

Ikonion (Lat. Iconium). Se Konia.

Ikonoborzer. Se Dukoborzer.

Ikonograf (af Grek. eikon, bild, och grafein, skrifva), ett slags transportor eller kopieringsmaskin. Den består af ett vertikalt rör, som kan vridas omkring en punkt, hvilken delar röret i någon jämn del. Båda ändarna äro försedda med stift. Det öfre af dessa föres längs konturerna af en ritning, då det andra uppdrager samma ritning omvänd och i förändrad skala. L. A. F.

Ikonografi (af Grek. eikon, bild, och grafein, skrifva), konsthist., i allmänhet beskrifning af bilder. Särskildt namnes så en beskrifning eller beskrifvande förteckning på samtliga eller åtminstone de vigtigaste afbildningarna af en viss grupp beslägtade ämnen, af en klass af personer eller af någon bestämd personlighet. Ordet brukas äfven om en samling sådana afbildningar. Man talar i öfverensstämmelse härmed om frälsarens, om djefvulens, om helgonens ikonografi, d. v. s. beskrifning på de olika framställningarna inom konstens område af frälsaren, af djefvulen, af helgonen med deras attribut eller symboler. En Karl XII:s ikonografi borde lemna en beskrifvande öfversigt af samtliga kända porträtt eller åtminstone porträtt-typer af denna historiska personlighet o. s. v. - A. van Dycks berömda ikonografi ("Icones principum, virorum doctorum" etc.) omfattar de efter mästarens skisser i koppar stuckna bilderna af ett antal framstående personligheter bland den store konstnärens bekanta och samtida. Upk.

Ikonoklast (af Grek. eikon, bild, och klan, krossa), bildstormare. Se Bilddyrkan.

Ikonolater (af Grek. eikon, bild, och latréia, dyrkan), bilddyrkare. - Ikonolatri, bilddyrkan (se d. o.).

Ikonostas (af Grek. eikon, bild, och stasis, ställning), konsthist., bildställning, bildskärm, en i de grekisk-katolska kyrkorna förekommande, med målade (metallbelagda) helgonbilder prydd och af trä uppförd skärm, som skiljer koret (det heligaste, sanctuarium) från det för församlingen afsedda rummet. Upk.

Ikor (Grek. ichor, den vätska, som enl. den grek. mytologien flyter i gudarnas ådror), med., blodvatten, sårvar.

Ikosaëder (af Grek. éikosi, tjugo, och hedra, yta), matem., en regelbunden mångplaning, som begränsas af tjugo liksidiga och lika stora trianglar. Ikosaëdern har 30 kantlinier och 12 hörn; i hvarje hörn sammanstöta 5 trianglar. Om dess kantlinie är a, så är ytan 5[rot]3a², kubikinnehållet

15+5[rot]5 ---------- a³. 12

Gränsytorna bilda med hvarandra en vinkel af 138° 11' 24", och vinkeln mellan en kantlinie och en gränsyta är 110° 54' 18". G. E.

Ikositetraëder (af Grek. éikosi tettares, tjugofyra, och hedra, yta), miner., en till reguliära systemet hörande, af 24 lika stora och likformiga trapez begränsad kristallform. Mineralen granat, analcim och leucit förekomina företrädesvis i denna form. P. T. C.

Iktinos, grekisk arkitekt, som lefde och verkade under Perikles' tid i Athen, byggde der jämte Kallikrates gudinnan Athenes festtempel Parthenon, som efter 17 års arbete invigdes 438 f. Kr. Dessutom skall han, enligt Vitruvius, hafva gjort utkastet till det stora Demetertemplet i Elevsis, ett verk, hvars egendomligheter och afvikelser från den vanliga tempelformen berodde på de berömda mysteriernas särskilda kraf. Slutligen byggde han äfven ett tempel åt Apollon Epikurios i Bassae, vid Figalia i Arkadien, en byggnad, som i många delar liknade Parthenon, men var betydligt mindre. c. R. N.

Iktus (Lat.ictus, slag) kallas i de gamles musikaliskt metriska terminologi det antingen med fingret eller med foten verkställda taktslag, medelst hvilket man såväl vid uppläsande (skandering) af verser som vid sång brukade markera rytmen. I sammanhang dermed nyttjas ordet inom metriken äfven om den starkare tonvigt, som lägges på de med iktus betecknade stafvelserna i versen. Jfr Arsis. A. M. A.

Ilanz, ort i schweiziska kantonen Grisons, på båda sidor om Rhen, omnämnes i 8:de årh. såsom "den första stad vid Rhen" och var sedan, hufvudort i Oberl. Grauebund (se Grisons). Innevånarna, omkr. 650, äro till största delen protestanter och tala tyska l. romanska. Orten besökes mycket af turister. Namnet I. är korrumperadt af Rom. Ilon l. Glion (af ils ogns, ils ons alarna, med anledning af de albuskar, som kanta flodstränderna).

Ildefonso, San. Se Granja, La.

Ildefonsus (Hildefonsus), den helige, ärkebiskop af Toledo, död 667, var en af de fromma och lärda prelater, hvilka den spanskgotiska kyrkan under 7:de årh. har att uppvisa. Efter att i ungdomen hafva åtnjutit den berömde Isidorus' af Sevilla undervisning ingick han i klostret Agli, som redan fostrat flere utmärkta krafter åt den spanska kyrkan, blef der abbot, deltog i flere synoder, stiftade ett nunnekloster i närheten af Toledo samt nödgades af konung Reccesvind att år 657 mottaga ärkebiskopsdömet i sistnämnda stad. Han författade flere märkliga skrifter af dogmatiskt och biografiskt innehåll samt var en ifrig utbredare af mariakulten bland sitt folk. P. F.