Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

och de bref från honom, hvilka anföras af krönikeskrifvare, understuckna. Orientalisten J. Oppert har sökt visa, att sagan har sin källa i berättelserna om kur-kan (folk-kan) af Karakitai. Karakitaicrna, på 1100-talet fördrifna från Kina och sedan bosatte i Bokhara, voro sannolikt nestorianska kristne, och titeln på deras regent, kur-kan, förvexlade man, enl. Oppert, med det syriska Juchan (Johan).

Johannes, finske biskopar:

1. J. I var prior i dominikanklostret i Sigtuna, då han 1286 valdes till finska kyrkans styresman. Han var den förste af Finlands biskopar, hvars tillsättning skedde i enlighet med den kanoniska lagen. I motsats till sina företrädare i ämbetet, hvilkas utnämning af påfven merendels hvilat på konungens förslag, kallades nämligen J. till den finska biskopsstolen genom fritt val af domkapitlet vid domkyrkan i Räntämäki. 1290 nämndes J. till ärkebiskop i Upsala. Han afled 1291, i Provence. -- 2. J. II Petri föddes i Vesterås. Sina tidigare år tillbragte han med studier vid universitetet i Paris, der han, efter att hafva förvärfvät magistergraden, rönte den utmärkelsen att (d. 23 Sept. 1366) blifva vald till högskolans rektor, hvilken befattning han endast en kortare tid innehade. Efter biskop Henrik Hartmanni i Åbo valdes han 1368 af domkapitlet till dennes efterträdare, men måste för att vinna den påfliga stadfåstelsen företaga en resa till Rom och erhöll utnämningen d. 8 Nov. 1368. Såsom finska kyrkans öfverhufvud häfdade han med kraft kyrkans anseende och förmåner samt tvekade ej att till och med slunga bannstrålen mot en genom sitt ämbete och slägtförhållande så inflytelserik person som höfdingen på Viborgs slott, Sune Håkansson, emedan denne undanhållit kyrkan några af konung Magnus Eriksson till densamma skänkta gods. Särdeles mån om presterskapets rättigheter, ålade han i stränga bref innevånarna i Savolax, Tavastland och Satakunta att ordentligt utgöra utlagorna till sina själasörjare. Såväl af påfven som af konung Albrekt förvärfvade han stadfästelsebref på alla åt finska kyrkan förut förlänade privilegier, hvarjämte han äfven af ärkebiskop Birger, då denne 1369 visiterade församlingen i Åbo, viste att åt sitt presterskap förskaffa nya förmåner beträffande tiondeuppbörden. J. dog 1370 och begrofs i Åbo domkyrka, som det uppgifves, vid sidan af den store biskop Hemming. -- 3. J. III Vestfal skall hafva varit född i Åbo, och tillhörde en slägt Vestfal, som måhända ursprungligen inkommit från Tyskland, men hvaraf vid hans tid och något senare flere medlemmar såväl i Finland som i Stockholm framstodo som förmögna och ansedda borgare. 1359-63 omnämnes J. som kanik i Åbo och 1370 som domprost derstädes. Då Johannes II 1370 afled, valdes J. omedelbart till hans efterträdare och lyckades äfven erhålla påfvens sanktion, ehuru denne hade förbehållit sig att sjelf få bestämma om platsens besättande. Som biskop följde han i afseende å bevakandet af kyrkans fördelar sina föregångare värdigt i spåren. Han utverkade af påfven ett

stadfästelsebref å samtliga den finska kyrkans privilegier och dämpade en i Nyland sedan gammalt rådande tvist mellan presterskapet och allmogen rörande en kontribution, benämnd "matskott". Med ärkebiskop Birger i Upsala råkade J. i delo om en sak, hvaruti han till en början såg sig tvungen att vika. Frågan gällde norra gränsen mellan Upsala och Åbo stift. Redan under biskop Hemmings tid hade tvist uppstått derom, men man hade då i godo enats om, att Torneå socken skulle höra till ärkestiftet, Kemi deremot till Åbo stift. Ärkebiskop Birger väckte efter sitt ämbetstillträde det oaktadt anspråk på att Kemi socken (som vid denna tid omfattade hela landsträckan mellan Tornio och Ule elfvar) skulle räknas till ärkestiftet och stödde sina anspråk derpå att Helsinglands gräns fordom sträckt sig ända till Ule elf och träsk. Detta påstående sökte åter J. gendrifva med vittnesmål såväl af innevånarna i Satakunta som af rådet i Åbo, hvilka intygade, att Kemi sedan urminnes tid hört till det finska stiftet. Konung Albrekt afgjorde målet 1377 till ärkebiskopens fördel. Men den mäktige drotseten Bo Jonsson intygade, efter ytterligare anställda undersökningar, den finske biskopens rätt, och denna förklaring omintetgjorde konungens utslag samt lemnade J. i ostörd besittning af det omtvistade området. På samme Bo Jonssons anmodan nödgades J. i sin ordning att tillsvidare åt Padis kloster i Estland återgifva den af konung Magnus Eriksson till detsamma skänkta, men af J:s företrädare återtagna patronatsrätten öfver Borgå församling i Nyland. J. vinnlade sig mycket om förkofrandet af domkyrkans egendom. Han afled 1384 på Niitu gård i Lemo socken och begrofs i det af honom med flere gods riktade S:ta Katharinas kor i Åbo domkyrka. -- 4. J. IV Olofsson, född i Pargas socken, Åbo län, studerade vid universitetet i Paris och blef der 1486 promoverad magister. Hemkommen blef han ärkepresbyter vid domkyrkan i Åbo och valdes 1506, "via scrutinii", till den på hösten s. å. aflidne biskop Lars Suurpääs efterträdare. 1507 invigdes han i Upsala i sitt ämbete, sedan han dessförinnan åt sig utverkat påfvens stadfästelse å domkapitlets val. -- Den tid J. stod i spetsen för den finska kyrkan är minnesvärd hufvudsakligen genom de svåra hemsökelser landet då hade att utstå af de danska sjörofvareflottor, som härjade Sveriges och Finlands kuster. Sorgligt ryktbart är särskildt den danske fribytaren Otto Ruds nattliga öfverfall på Åbo stad, d. 2 Aug. 1509, då bl. a. domkyrkan blef plundrad på en mängd af sina dyrbarheter. Biskop J. afled plötsligt på Kuustö biskopsslott d. 9 Juni 1510, såsom det säges, genom qväfning, orsakad deraf att en matbit fastnat i hans strupe. Han begrofso bredvid sin företrädare i allhelgonakoret i Åbo domkyrka. R. H.

Johannes, kejsare af Abessinien, f. 1832, heter egentligen Kassai och var furstens af Lasta, Gobesiehs, ståthållare i Tigre, men förklarade sig 1867 för oberoende furste derstädes. Under engelsmännens expedition mot kejsar Theodoros (1868) trädde han med dem i