Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria

dessa monumentala bilder äro utförda i vaxfärger, en procedur, som J. småningom arbetat fram till allt högre grad af fullkomligliet. Deremot har han utfört endast få bilder i olja. Han blef 1877 professor vid akademien i Düsseldorf och 1880 dess direktör. C. R. N.

Janssens, Abraham, flandrisk målare, f. 1507 i Antwerpen, blef 1585 lärjunge hos Hans Snellinck och tillhörde den äldre flandriska skola, som under Martin de Vos och Otto Venius höll fast vid de italienska traditioner, hvilka med Mabuse blifvit införda i den flandriska målareskolan. Han vann äfven framgång på denna bana; 1601 blef han medlem af S. Lukas' gille och 1606-07 var han detta gilles ordförande. J:s öfverdrifna kärlek till sin hustru påstås af Sandrart hafva varit orsaken till att han försummade sin konst. Men den egentliga spänningen i hans lif inträffade, då Rubens hemkom till Antwerpen 1608 och der verkade en fullständig omsvängning i den flandriska skolans konst från den slafviska härmningen af främmande mönster till en frisk och omedelbar uppfattning af naturen. Om det ock hör till sagans område, att J. utmanat Rubens till en formlig täflan, så står det dock fast, att han var dennes bittre motståndare och att han icke lät sig påverka af den nya tidens anda. Det påstås också, att han dött fattig; men förhållandet var att han behöll sitt gamla anseende på den gamla grunden, nämligen korrekthet och städad form i motsats mot inspiration och glödande färg, och att han dog i goda omständigheter mot slutet af 1631 eller åtminstone före Sept. 1632. Af hans arbeten må nämnas Heliga familjen och Herdarnas tillbedjan (bägge i Antwerpens museum), Pomona och Meleager (i Berlin) samt på flere ställen allegoriska målningar, såsom i Bruxelles Tro och Hopp upprätthålla Ålderdomen emot Tidens mödor. C. R. N.

Janssens, Victor Honoré, flandrisk målare, f. i Bruxelles 1664, d. derst. 1739, studerade i 7 år under Volders och hade derefter den lyckan att bli presenterad för hertigen af Holstein, som under 4 år hade honom i sin närhet såsom sin målare och sedan äfyen bekostade för honom en resa till Italien. Der arbetade han länge tillsammans med Pieter Molyn d. y., kallad Tempesta; och liksom denne glömt sitt holländska ursprung, glömde J. sina flandriska traditioner och vardt i sin konst en fullständig italienare. Efter fem års frånvaro kom han tillbaka till Bruxelles, der han utom smärre genreartade taflor, hvilka vunnit erkännande, äfven utförde större arbeten för palats och kyrkor. Ar 1718 reste han till Wien och der utnämndes han till kejsarens målare; deremot är det ovisst, om han derifrån begifvit sig till England, hvilket äfven uppgifves. Hans mindre taflor äro mera värderade än de stora religiösa bilderna. Sveriges Nationalmuseum eger ett arbete af hans hand: Moses framkallar med sin staf vatten ur klippan. C. R. N.

Janssens van Keulen. Se Janson van Ceulen.

Jansson, Maria, kallad Kisa-mor, lycklig utöfvarinna af läkarekonsten, föddes d. 6 Juni

1791 i Qvarntorps by, Hardemo socken af Örebro län. Hennes fader, som var bonde, söktes mycket af ortens befolkning för sin förmåga att bota sjukdomar; dess lättare kunde dotterns liknande fallenhet redan tidigt bringas till utbildning och vidsträckt användning. Efter faderns önskan gifte hon sig med en ung hemmansegare, Anders Olsson. Men äktenskapet blef olyckligt; och då hon hösten 1813 för ett sjukdomsfall nedkallats till egendomen Åby i Horns församling af Östergötlands län samt man der med tacksamhet fäst sig vid henne, antog hon tvänne fröknar Hellveghs inbjudning att, skild från sin man och från hemorten, stanna å deras egendom Flytthem i nämnda församling. Från våren 1814 mottog hon der patienter, så långt utrymmet tillät. Ofta nog voro dessa sjuklingar långväga ifrån och ur de högsta samhällskretsar. Hennes operationer voro icke sällan fasansfullt smärtsamma; medicinen -- vanligen enkel och bestående af växtdroger -- förskrefs från det på 2 mils afstånd liggande Kisa. Sistnämnda förhållande -- eller måhända snarare den omständigheten att Kisa gästgifvaregård för de flesta anländande patienter var den sista de hade att passera före framkomsten till Horn, gaf upphof till benämningen "Kisa-mor". Ett offentligt erkännande af sin förmåga erhöll "Kisa-mor" 1825, då hon vid ett besök i Stockholm fick Sundhetskollegiets på föregången pröfning grundade, öppna tillåtelse att fortsätta med sin verksamhet. Våren 1829 skänkte henne de båda ofvannämnda välgörarinnorna dispositionsrätt till lägenheten Katrineberg invid Horns kyrka, och i denna lägenhet å 6 rum samt i det närbelägna fattighusets öfre våning mottog hon derefter dem, som sökte hennes hjelp. På Katrineberg afled hon d. 27 Febr. 1842, efterlemnande en ganska betydlig förmögenhet, hvilken hon förvärfvat genom sina många lyckade kurer.

Jansson, Hans, riksdagsman, föddes af ett fattigt bondfolk i Låbyn, Mo socken, Tössbo härad på Dal d. 7 Jan. 1792. På egen hand lärde han sig skrifva och räkna samt var 1808-22 anställd såsom klockare i Mo. S. å. flyttade han till Bräcketorp i Edsleskogs socken, en gård, som han erhöll med sin hustru, och som genom hans flit bragtes upp ur sitt förfall. 1828 valdes H. till riksdagsman i bondeståndet för Tössbo härad och 1834 för hela domsagan: Tössbo och Vedbo härad. Vid sistnämnda riksdag valdes han till fullmäktig i riksgäldskontoret och insattes af regeringen i fattigvårds- och hemmansklyfningskomitéerna. Vid 1840 års riksdag, då han var ledamot af konstitutionsutskottet, erbjöds honom talmansplatsen i hans stånd. Den gången afslog han anbudet, men mottog det vid 1844 och 1847 års riksdagar. Död d. 1 Febr. 1854 på södra Skarbol i Dalsland, en egendom, som en öfver hela riket föranstaltad insamling satt honom i tillfälle att inköpa. Det var icke på grund af någon ovanligt stor andlig begåfning, utan genom omdömets klarhet och karakterens redbarhet, som J. blef en af sin tids mest bemärkta politiska personligheter i Sverige.