Sida 503
Jagistan (Yaghistan)
började sitt verk i J. 1818 och det amerikanska missionssällskapet 1822.
Jafnhár, Nord. mytol. Se Hár.
Jag, filos., nästan likbetydande med subjekt eller personlighet. Formen brukades företrädesvis af den äldre Fichte, hvilken uppställde "jaget" (T. das ich) som förklaringsgrund för allt. "Jaget sätter sig sjelf" var enligt honom den första rent obetingade grundsatsen, och ur denna skulle allt annat i någon mening kunna härledas. Så skall naturen förklaras derur att "jaget" sätter emot sig ett "icke-jag" o. s. v. Hos senare tänkare har termen mindre användning, ehuru den någon gång förekommer. L. H. Å.
Jaga, sjöv., att förfölja och söka upphinna ett fartyg. Om det förföljda fartyget försöker undkomma, säges det taga jagt l. jaga undan. Det förföljande fartyget kallas jagare. R. N.
Jagal. Se Jagello.
Jagare, sjöv. 1. Det förligaste l. yttersta trekantiga seglet, näst förom klyfvåren. Jagaren, som löper på bramstaget, är oftast nedtill fäst vid jagerbommen och beslås på denna, i hvilket fall han säges vara fast; halas han deremot vid bergningen in på däck, kallas han flygande. Flygande jagare och klyfvare benämnas äfven sådana stagsegel, som på en del fartyg, synnerligast lustfartyg, sitta halfvägs upp på staget. Jagaren föres endast i lätt bris och bergas vanligtvis samtidigt med öfverbramseglen, der sådana finnas. Se Segel. -- 2. Se Jaga. R. N.
Jagarebom, sjöv. Se Jagerbom.
Jagbacke, kamer., kronolägenhet, afsedd till jagtplats för hofvet. Sådana funnos i Upland och Södermanland, men blefvo på grund af riksdagsbeslut 1818 försålda och i jordeböckerna omförda till skatte. Kbg.
Jagbult, skeppsb., en sådan bult, hvaraf man betjenar sig för att "utjaga" l. utdrifva en inslagen bult. J. G. B.
Jagello l. Jagal, storfurste af Litaven och konung af Polen, stamfader för jagellonska konungaätten, föddes omkr. 1348. Hans fader, Olgerd, hade vid sin död (1377) delat det då ännu hedniska Litaven mellan sina söner och sin broder Kestut, men J. gjorde sig till ensam herre i landet genom att mörda sin farbroder och grymt förfölja sina öfriga slägtingar. 1386 öfvergick han till kristendomen och förmälde sig med drottning Hedvig af Polen, hvarefter han under namnet Vladislav (II) kröntes till Polens konung. Under sin långvariga regering upptogs han dels af sträfvandet att upprätthålla föreningen mellan Polen och Litaven, der hans våldsamma införande af kristna läran vändt sinnena från honom och der han 1392 måste erkänna Kestuts son, Vitovd, såsom storfurste, dels af strider med Tyska orden, hvilken han, i förening med Vitovd, tillfogade ett förkrossande nederlag vid Tannenberg 1410. År 1411 måste han dock medgifva orden en billig fred. 1400 upprättade han universitetet i Krakov, hvilket ännu bär hans namn. Död 1434.
Jagellonska ätten, polsk dynasti, härstammade från den litaviske storfursten Jagello (se d. o.), hvilken 1386 förmälde sig med Polens
drottning Hedvig och derigenom blef konung, under namnet Vladislav II, i detta land. Ätten, till hvilken hörde de polske konungarna Vladislav III (1434-44), Kasimir IV (1445- 92), Johan Albert (1492-1501), Alexander (1501-06), Sigismund I (1507-48) och Sigismund II (1548-72), utgick med den sistnämnde på svärdssidan. På qvinnolinien fortplantades den genom Sigismund II:s syster Katarinas ("Jagellonicas") giftermål med konung Johan III af Sverige. En gren af ätten regerade 1471-1526 i Böhmen och 1490-1526 derjämte äfven i Ungern. Till denna gren hörde Vladislav (1471-1516), den ofvannämnde Kasimir IV:s fjerde son, och dennes son Ludvig II (1516-26), med hvilken den böhmisk-ungerska linien utgick på svärdssidan.
Jagerbom (Jagarebom), sjöv., den yttersta delen af bogsprötets förlängning, tjenande till fäste för "jagaren". Han utskjuter genom en jernring på klyfverbommen, ligger med inre delen långs med och på sidan om denna bom samt stannar med foten mot bogsprötets esselhufvud. R. N.
Jagga (Djagga), ett pittoreskt bergland i östra Afrika, mellan 3° och '3 1/2° s. br., omsluter Rufus' (Lufus') källfloder och ett af Afrikas högsta berg: Kilima Ndjaro. Innevånarna, Va-Jagga (äfven Va-Kirima l. Va-Kilima, "bergsbor"), bo icke, såsom de öfriga stammarna i dessa trakter, i byar, utan på enstaka gårdar samt idka åkerbruk och boskapsskötsel. Deras språk, Ki-Jagga, är en dialekt af det vidt utbredda bantuspråket.
Jaggarasocker. Se Borassus.
Jagic [jaghitj], Vatroslav, slavisk språkforskare, f. 1838 i Vardein, blef, efter att först hafva varit lärare vid gymnasiet i Agram och sedermera professor i jämförande språkforskning vid universitetet i Odessa, 1874 prof. i slaviska språk i Berlin och 1880 anställd vid universitetet och Vetenskapsakademien i Petersburg. J. är en af samtidens mest framstående språkforskare inom det slaviska området. Sedan 1875 utgifver han (tills. med Leskien och Nehring) "Archiv für slavische philologie", en tidskrift af största betydelse som centralorgan för den slaviska filologien. Utom en mängd uppsatser af språkligt och literaturhistoriskt innehåll dels i nämnda "Archiv", dels i sydslaviska akademiens "Rad" och "Starine" (i Agram), dels i serbiska literatursällskapets "Glasnik" (i Belgrad) har J. skrifvit den serbisk-kroatiska literaturens historia': Historija knjízevnosti naroda hrvatskoga i srbskoga (d. I, 1867) med bilagor, och en kroatisk grammatik: Grammatika hrvatskoga jezika (1864), samt utgifvit en fornkroatisk läsebok (Primeri starohrvatskoga jezika etc., 1864-66), en fornslavisk läsebok (1882) och en kritisk upplaga af Zografos-evangelierna (1881). Lll.
Jagistan (Yaghistan) är ett i nyare tid uppkommet namn på de vidsträckta, af flere politiskt sjelfständiga stammar bebodda alpland, som utgå från Hindukuhoch Karakorumkedjorna i n. v. och n. ö. ned mot Kabuldalen och öfre Indusdalen i s. v. och s. ö. J., som gränsar till de under Afganistan lydande Badaksjan och Vakhan i n. v. och n., till Turkestan
Källa: Project Runeberg ·
