Sida 127
Hår, växternas
gagnlösa, många äfven skadliga. Den bästa pomadan har man utan tvifvel i den afsöndring af ett fett ämne, som tillföres håret ur s. k. talgkörtlar, vanligen två, som mynna i hårslidan. Detta fett följer med det utväxande håret och tryckes dessutom fram ur harslidornas mynningar vid bruket af borste och kam samt utbredes med dessa öfver håren; det är det, som gör dem glänsande och i viss mån äfven smidiga. Hårfettet smutsar emellertid derigenom att det fäster vid sig kringflygande dam. Aflägsnas icke detta, och redes icke håret genom flitig skötsel, uppstår en slutlig sammanfiltning af håret till en smutsig massa, som fått namn af martofva l. polsk fläta (plica polonica). Denna, liksom de en tid brukliga chignongerna, är ett tillhåll för så många och vexlande djur och växter, att man författat särskild fauna och flora öfver dem. - Håren visa vanligen bestämd färg under ungdomen och medelåldern, icke sällan olik den, som de företedde vid födelsen. Färgen tillhör hårens barklager samt är mycket olika hos olika individer och folk (nyanser af gult, rödt, brunt och svart, af vexlande intensitet och skiftande i olika belysning). Vanligen äro håren lika färgade i hela sin längd, dock ofta liksom urblekta mot spetsarna. Färglösa hår kallar man grå eller hvita. De träffas vanligen hos gamla, men stundom vid ganska tidig ålder. Förändringen uppträder ofta först å tinningarna, som kanske just fått sitt namn af den å dem förnimbara "tidningen" om ålderns inverkan (jfr Lat. tempora, Fr. tempes, Eng. temples). Vanligen äro ögonbrynen mörka, sedan öfriga hufvudhår hvitnat, hvilket stundom plägar väcka en obefogad misstanke om färgning. Egendomliga äro de fall, då antingen hos enstaka personer eller, oftare, hos flere inom samma familj grå hår ärftligt uppträda, icke sällan i ungdomen, på bestämda delar af hufvudet, under det de öfriga delarnas hår behålla sin färg. - Håren hafva utan tvifvel för djuren en ganska stor betydelse genom sin egenskap att föga leda värme och således vara värmande. Denna egenskap ligger till grund för hårens olika täthet i djurens sommar- och vinterdrägt. I en viss, fast underordnad grad måste hos menniskan den tätare hårbeklädnaden på hufvudet och i form af skägg verka på samma sätt. - Om hårens sjukdomar se Hårsjukdomar.
2. Antropol. Håren äro i tvärgenomskärning än fullkomligt cirkelrunda, än kantiga, ovala, bönformiga eller platta, ända till likhet med band. De raka håren äro mest runda, kantiga eller svagt ovala, de knolriga (lockiga) mera platta i tvärsnitt. Denna omständighet, jämte hufvudhårens olika gruppering i svålen, gifver åt hufvudets hårbeklädnad ganska olika karakter. Derpå har man grundat en menniskoslägtets indelning efter hårbeskaffenheten (Bory de S:t Vincent, E. Haeckel, Friedr. Müller, Huxley). Alla menniskostammar (raser och folk) kunna hänföras till slät- eller krushåriga. De släthårigas hår äro i genomskärning runda, de krushårigas platta. Hvar och en af dessa hufvudafdelningar innefattar 2 underafdelningar. Bland de släthåriga omfattar en afdelning dem, som hafva rakt stripigt, den andra dem, som hafva lockigt hår.
Af de krushåriga skiljer man mellan dem, som hafva håren grupperade i små sammanrullade tofsar eller spridda som i en fårfäll. Schemat är, enl. Müller och med intagande af de 12 af honom uppställda raserna, följande:
I. Krushåriga A. Tofshåriga 1. Hottentotter. ulotrices (lophocomi) 2. Papuaner.
B. Fällhåriga 1. Afrika-negrer. (eriocomi) 2. Kaffrer.
II. Släthåriga A. Striphåriga 1. Australier- (euthycomi) 2. Arktiska folk. 3. Amerikaner. 4. Malajer. 5. Mongoler.
B. Lockhåriga 1. Dravida-folk. /euplocomi 2. Nubier. 3. Midtelländare (d. v. s. kaukasiska rasen)
G. v. D.
Hår, växternas (Grek. trichoma), bot., anses af nyare botanister utgöra ett fjerde morfologiskt organ hos växterna, jämsides med rot, stam och blad. Hår uppträda redan hos bålväxterna, och hos fanerogama växter kunna hår finnas på alla organ. Växternas hår afsluta hastigt sin utveckling, och deri ligger en analogi med bladet. Växthår äro ofta mycket förgängliga. De kunna förekomma i stor mängd å en del organ under deras utveckling, sannolikt till skydd mot yttre inflytelser; de bortfalla, då de icke längre behöfvas, sedan det hårklädda organet nått full utveckling. Håren utvecklas oftast från epidermis och stå icke i någon bestämd ordning. Andra kraftigare, hårdare och till växthårens grupp hänförliga bildningar, såsom vårtor, knölar, taggar, uppkomma genom celldelning i väfnaden under epidermis. Sådana bildningar hafva fått namnet emergenser. Dessa kunna erhålla en något högre organisation, så att kärl kunna uppträda i dem, såsom i glandelhåren å bladen hos Drosera, i de egendomliga taggar, som bekläda spikklubbans frukt (Datura) m. fl. Till dylika "emergenser" räknas taggarna hos krusbärsbusken och hos rosenbuskarna o. s. v. De af epidermis uppkomna, egentliga håren kallas trikomer och bestå af en enda eller flere celler, ordnade antingen i en rad eller på annat sätt. - Hårets formförändringar äro mycket talrika, emedan genom hårbildningar många olika ändamål skola fyllas. Rot-hår äro uppsugande organ, rika på cellsaft och bildade af en enda cell med tunna väggar; brännhår hos nässlor m. fl. bestå af en vid basen utvidgad kolf-lik cell med en utdragen spets, som är hård och spröd genom sin kiselhalt. Denna intränger således lätt i huden och afbrytes, hvarvid cellinnehållet (bestående af myrsyra m. m.) flyter in i såret och vållar mer eller mindre stark sveda och klåda. Körtelhår l. glandelhår (se Glandel) afsöndra de mest olika ämnen, tjenande växten till olika ändamål, såsom välluktande eller stinkande flyktiga oljor, hartser, balsamer o. s. v. Sådana körtelhår kunna, såsom hos de "köttätande växterna", äfven göra tjenst såsom uppsugande organ. De hår, som äro fyllda med
Källa: Project Runeberg ·
